Postloppsmåndag

Det har gått 32 timmar sedan jag klev av. Och  jag lider av postloppsmåndag. Därför ger jag er ett behind the scenes. Vad hände sen? När loppet var över och strålkastarna släckts? Jag säger att jag ”ger er”, fast mest är det nog en chans för mig att få älta det ett varv till…

Natten efter loppet bjuder i vanlig ordning på nästintill obefintlig sömn. Jag sitter uppe till 02.00 och skriver race report. För att jag är ivrig att berätta medan jag liksom kommer ihåg. Det resulterar i en race report som jag idag efter genomläsning har fått korrigera på galna stavfel och meningsbyggnadskatastrofer. Jag hoppas ni inte läste så noga…

Nåväl. Mellan 02 och 05 sover jag som en prinsessa. I tre timmar, innan huvudet går igång på högvarv. Jag kan inte sova. Måste kolla hur det går för dem som fortfarande är kvar i tävlingen. Och skriva ner det där talet till studenten…

En dag som borde spenderas i ryggläge spenderas istället i Köpenhamn. Fredrik ska tävla i orientering och det är min tur att vara support. Hans tävling är 3,5 km och drygt ett halvt BUS-varv. Jag slipper därmed både tända stormkök och smörja liniment. Och aprikoskräm verkar inte alls livsnödvändigt.

Däremot får jag gå. Till starten, ut på banan, till målet, restaurangen, kajhänget och kaffebaren. Jag samlar 17000 steg på min vilodag vilket är ungefär fyrdubbelt en vanlig arbetsdag. Vaderna känns därefter. Sprängfyllda.

Jag har svårt att slita mig från telefonen. Från sociala medier och alla bilder från loppet. Från uppdateringarna om hur många som är kvar varje varv, och spänningen att se vem som ska ta hem kalaset.

Jag läser andras race reports. Av människor som haft vett att vänta med att skriva till morgonen efter, och därmed besparat oss stavfelen och de bakåframvända meningarna.

Jag läser om publik som ställt ut vätskemuggar längs banan och inser att jag inte sett en enda mugg! Har jag sprungit fel? Eller bara i min egen värld? Eller är det alla andra som yrar…?

Jag uppdaterar Facebook en gång i kvarten i hopp om att några fancy bilder ska ha lagts upp. Från fotografen som var precis överallt. Tänk om jag som omväxling ser normal ut på någon av dem. Men fotografen har nog annat för sig på en söndag. Tävlingsledningen också. Lugn och fin Anna. Inte vara ivrig…

Men jag är inte bara ivrig. Jag är hungrig också. Trots kopiösa mängder aprikoskräm med grädde under loppet har jag nog inte täckt upp energibehovet för nära nio timmars effektiv löptid. Allt jag äter försvinner ut i rymden. Ge mig en elefant någon. Gärna en vegetarisk för att kompensera all fulkorv som slank ner. Fredrik som sprungit hela 3,5 km är inte hungrig alls. Hur tråkigt som helst.

Förutom  att vaderna känns fulla med blod efter den evighetslånga promenaden känns kroppen oväntat fräsch. Egentligen har jag mest ont i armen efter att ha burit en hutlöst tung solstol från tävlingsområdet till bilen. Lite stel i höger knäveck ska väl också erkännas, och ett skavsår orsakat av ett barr som smugit sig in under kompressionsstrumpan. I övrigt är jag ok. Jag har tamejtusan inte ens skavsår under sport-bh:n och slipper därmed det sedvanliga postlopps-svidet i duschen efteråt! Men det är klart, löpsuget är inte jättestort just idag.

Tur att det kommer fler dagar!

Medan jag vilar mina ben planerar jag för nästa äventyr. Var springer man roligast i Jönköping?