Ingen ordning på torpet

Egentligen är det onödigt med blogginlägg så här års för jag vet att ni ligger på stranden och glassar. Ändå skrev jag ett igår. Om min rafflande trekilometersintervall till tåget. Och inte en enda person kommenterade mitt lysande intervall-tips. Kanske mest för att jag glömde att publicera. Men nu är det gjort så in och läs med er!

Och när jag ändå har er på tråden kan jag berätta om den glassiga fortsättningen på min gårdag:

Efter morgondejten med löpning och fika åker jag hem och jobbar ett par timmar på hemmakontoret. Temperaturen visar 32 grader ute, men det är ingenting mot 38 grader framför datorn. Låren klibbar liksom fast i stolen och det är nära att jag inte kommer loss. När jag äntligen lyckats fjärma mig från stoleländet känner jag mig SÅ redo för havet. Desperat efter något som kan kallas bris. Packar ihop lite mellanmål, en tidning och badkläder. Löparkläderna från morgonen är fortfarande på, men jag tänker att de kan vara bra att ha…

Tar bilen till Borstahusen. Chillar, badar och har det najs. Sen slår det mig att det finns kaffe bara 3 km bort, och att det på samma ställe är ett lopp som precis ska gå av stapeln. Springer till Espresso House i Landskrona, beställer en cappuccino men glömmer nämna havremjölken. KLANT!  Är beredd att betala för en ny men stjärnan bakom disken bjuder. Underbar service!

Sippar i mig den ljuvliga drycken och tar mig bort till Citadellet för att titta på svettiga löpare. Ställer mig i skuggan.

Det ser tungt ut. Jag är glad att jag bara har en mysjogg tillbaka till bilen att utkräva från denna kropp. En mil är alltid plågsam, men en mil i 30 grader är fasen värst. Jag är inte ens lite avundsjuk på hjältarna som tar sig runt. Men de är nog å andra sidan inte avundsjuka på min morgondag heller. Långlångpass i samma härliga temperatur. Ge mig vatten någon!

I morgon kväll är min vecka som orienteringsänka över. Då ska jag sluta glida omkring, bli stor och börja ta ansvar för familjegrejer…