Aktuellt

Bästa upplägget!

När Fredrik och jag cyklar tillsammans är det en träningsmässig katastrof. Han hinner både läsa tidningen, virka ett par strumpor och starta stormköket medan han väntar in mig som oundvikligen hamnar på efterkälke. Och jag blir stressad över min roll som bromskloss och tappar glädjen. En loose-loose. Speciellt som virkade strumpor inte behövs i rådande väder. Och det där eldningsförbudet…

Anyway. Idag uppfann vi upplägget som var så genialiskt att jag fortfarande sitter och känner mig stolt. Så här:

Vi ger oss ut tillsammans. Tanken är att cykla tillsammans till första bästa fina bakgrund. Så att jag kan få en cykelbild till instagram, som för omväxling inte visar min garageuppfart med all dess växande ogräsprakt. Det tar 5 km innan jag är nöjd. Potatisplantor och grävskopor i all ära men det där beige-gula fälten smäller lite högre. En photoshoot senare är det viktiga avklarat, nu är det bara själva cyklingen kvar…

Den runda som väntar har en liten avkrok på ett okänt antal kilometer. Tanken är att Fredrik ska ta rundan MED krok och jag utan. Vi vet att hans runda är 54 km men vi vet ingenting om min. Det kan röra sig om 5-10 kilometer kortare. Vi vet därmed inte heller hur rimligt det är att han kommer före mig i mål, men det är det som är hans uppgift.

Jag är medveten om att han kommer rejsa allt han har. Själv saknar jag just det ordet i mitt vokabulär. Jag behärskar bara söndagscykling, även på måndagar. I den bästa av världar vinner jag ändå. Med fem minuters marginal. Då hinner jag posta den där snygga instabilden innan han kommer. Mer än fem minuter vill jag inte vänta på min återhämtningscappuccino, och före mig vill jag inte ha honom! Sånna är förutsättningarna.

Han trampar iväg och jag ser hans rygg försvinna i fjärran. Efter 6-7 km viker han av, och från och med nu är jag alltså först. Jagad. Men jag ska bara söndagscykla. Jodåsåatte…

Någonting triggar igång mig trots allt. Det vore ju roligt att hålla undan. Men varför känns kroppen förlamad söder om naveln? En sån där burrande känsla som inte är mjölksyra men lite mer som lokalt känselbortfall. Sånt man kanske får förvänta sig om man cyklar en gång om året. Att löparben och cykelben inte är besläktade är jag sedan länge medveten om.

Burret går över och jag närmar mig väg 113. Så här ute på landet är den att jämföra med E4:ornas E4. Här kan man få stanna en stund om man har otur. Tappa värdefulla minuter. Men idag har jag turen på min sida. Tittar på stoppskylten. Tittar höger, tittar vänster.  Ingenting här, ingenting där. Struntar i stoppskylten…

Jag kommer över vägen med bibehållet rull. Att använda i den uppförsbacke som väntar på andra sidan. Tänker att jag i min perfekta överfart kan ha behållit eller utökat mitt försprång. Jag känner peppen och blir stark.  Undrar om jag någonsin har känt mig stark på en cykel förut…

Vänder mig om lite då och då i rädsla över att se honom närma sig, men bakom finns bara åkrar och fält. Matar vidare men i Västra Hoby stöter jag på patrull. Det är Herr Tupp och hans sköna Höna som tagit en förmiddagspromenad över vägen. Siktar mittemellan men de yrar liksom fram och tillbaka och jag får slutligen plocka ur skon och sätta ner foten. I vägrenen ser jag en höna till och hoppas att den ska ge sig ut sådär lagom när Fredrik kommer förbi. Så att han också spiller tid.

Med 700 meter kvar svänger jag över vägen som leder till vårt område. I svängen kastar jag en blick över axeln och ser honom. Trycker till pedalerna och köttar mig fram längs den väg som leder runt området.

Sen kommer svängarna. Två stycken. Jag är världssämst på svängar. Tappar fart. Han kommer ikapp. Men var är mållinjen? Jag uppfinner den, precis när jag har passerat den. Och vinner därmed.

Han är slut. Har kört allt och fått ett ordentligt pass. Jag är tröttare än jag någonsin lyckas åstadkomma på egen hand på cykel. Vi har samma runda att prata om, samma hönor och samma upplevelser. Vi har liksom tränat tillsammans och ändå inte. Båda har fått ut massor och jag behövde inte vänta på cappuccinon.

Slå det upplägget om ni kan!

1 kommentar

  • Svara
    Helena Z
    30 juli, 2018 kl 14:47

    Strålande teamwork!

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.