Aktuellt

Tappat humör!

Höga kusten må vara hur vackert som helst men idag tappade asfaltjunkien tålamodet. Big time.

VI ska bara avverka 15 km. En nätt förmiddagstur innan cappuccinon hägrar i Ö-vik. I Ö-vik ska vi chilla i solen, äta lunch och dricka minst två cappuccino innan färden fortsätter till sommarstugan utanför Umeå.

Kanske är det för att jag längtar så mycket efter cappuccino-chillandet som jag liksom tappar tålamodet när 4 kilometer tar över 90 minuter. När stenarna avlöser rötterna och framkomligheten i någon form av hastighet är lika med noll.

Det är tre kilometer till skrevan som ska vara dagens höjdpunkt. Utsikten innan vi tar oss ner i den, är som vanligt helt magnifik. Jag är fortfarande vid glad, solen skiner och allt är frid och fröjd.

Någonstans på väg ner för berget börjar jag inse att vi aldrig kommer att komma fram. Det finns ingen ändring i underlaget. Vi kommer att få gå i 15 kilometer. Espresso House kommer att stänga, morsan hinna äta upp jordgubbstårtan, vi kommer aldrig någonsin att komma fram.

Jag svär vid varje felsteg. Hatar stenar och lovar mig själv att aldrig någonsin anmäla mig till Höga kusten trail. Aldrig.

Fredrik försöker lätta upp stämningen och uppmanar mig att lyssna på en porlande bäck. Jag fräser tillbaka att jag hellre hade hört en motorväg än att springa här.

End. Of. Discussion.

Kanske är det att blodsockret dalat men det är nära till tårarna nu. Jag vill liksom bara springa. Inte gå och slå ihjäl mig på rötter större än timmerstockar. Jag vill inte mer nerför nu. Ge mig en hiss någon.

Jag håller till och med på att missa det fina vattenfallet för att jag är så fokuserad på var jag sätter fötterna, och när jag ska posera för en bild ser jag ut som jag ska explodera vilken sekund som helst. Vi får byta motiv. Fredrik får smälla upp ett leende för en fancy instabild. För man får väl inte se sur ut på instagram? Speciellt som man befinner sig på jordens vackraste plats.

Äter en nödbar efter 7 kilometer. Då har vi hållit på i två timmar. Och 7 kilometer återstår. Den där cappun alltså. Kommer jag någonsin dit?

Plötsligt blir underlaget mer lättsprunget. Det är fortfarande rötter och stenar men med sånt avstånd att man kan pressa ner en fot emellan. Traktorn vevar igång. Nu ska jag bara fram. I jämförelse med världens längsta promenad känns det som jag springer i världsmästarfart. Att fiskmåsarna liksom bara vänder på huvudet och undrar vad som precis blåste förbi. Att pensionärerna vi passerar får håret blåst av fartvinden. Garmin säger naturligtvis något helt annat men snälla låt mig hållas här. Jag är ju glad för första gången sen kilometer 4.

Rundan avslutas med jordens längsta uppförsbacke. En sån som är legitimt att gå i när man sprungit över åtta mil sedan i fredags. Men jag vill inte gå. Herregud jag har ju inte gjort annat idag. Vi masar oss upp, utan varken fartränder eller förvånade fiskmåsar.

I mål efter tre dagars äventyr. Efter en lunch och två cappuccino har jag fått humöret åter. Och ser jag på bilderna så kommer jag ihåg att det var väldigt vackert. Innan tålamodet tog slut. Och stenarna har jag glömt innan jag går och lägger mig. Det är ju tur att man funkar så!

0

16 Kommentarer

  • Svara
    Trail & Inspiration
    24 juni, 2018 kl 18:22

    Skulle du ångra dig och köra någon mer sociallöpning i skorna så hojta. Jag slår dig aldrig på platten, men bland stenar kan jag nog åtminstone hänga på er… ;-)
    Kram M

    0
    • Svara
      Anna
      24 juni, 2018 kl 21:49

      Stenar… hur gör man ens? Så himla oskönt! Sällskapslöpning är jag alltid sugen på. Men helst utan stenar 🤣

      0
  • Svara
    Marie
    24 juni, 2018 kl 18:36

    Ofattbart att rekordet på hela HK-leden, High Coast Ultra, är strax under 13,5 timmar.

    0
    • Svara
      Anna
      24 juni, 2018 kl 21:51

      Helt galet! Man kan ju inte vara rädd om livhanken…

      0
  • Svara
    Ingmarie
    24 juni, 2018 kl 21:51

    Du är grym som ens gick med på det! Jag blir lipfärdig bara av bilderna!:-O fast jag vill å andra sidan inte ha asfalt heller… ge mig snubbelfria stigar, grusvägar och hårt packad sand så kan jag hålla på tills jag blir stoppad. :-D Men tur vi alla är olika!

    0
    • Svara
      Anna
      25 juni, 2018 kl 09:36

      Haha jag var lipfärdig. Så här dagen efter kan det kännas lite dramaqueen-ish men just där och då kändes allt så hopplöst. Som att vi aldrig skulle komma fram. Jag som aldrig får energitorsk i vanliga fall märker att jag tar mycket fortare slut när jag behöver koncentrera mig. Hjärnan verkar kräva sin energi…

      0
      • Svara
        Ingmarie
        25 juni, 2018 kl 23:24

        Inte bara våra kroppar är twins! Även våra hjärnor! Efter 30 min trail är jag helt slut i skallen! Eller nä, nu ljög jag nog allt. 20 är mer korrekt. Eller kanske t o m 10… :-O

        0
  • Svara
    Emma
    25 juni, 2018 kl 07:08

    Härliga bilder och det låter som en fantastisk tur, MEN jag har sprungit höga kusten trail och förstår vad du pratar om. Det tog mig över 8h att komma i mål där och då var det inte så att vi promenerade hela vägen utan sprang ju överallt där det var möjligt. Fattade aldrig hur det kunde ta så lång tid när jag ändå var i form för sub4 på en asfaltsmara. Sista två vändorna upp på skuleberget var fruktansvärda och jag ville bara lägga mig bredvid stigen och gråta 😂

    0
    • Svara
      Anna
      25 juni, 2018 kl 09:39

      Underbart med någon som förstår mig. Kände mig lite kinkig mitt i allt det vackra… Jag hade definitivt lagt mig bredvid stigen och gråtit om jag var du! Bra krigat som härdade ut 👊

      0
  • Svara
    Åsa, Mittliv-Mittval
    25 juni, 2018 kl 07:41

    Jag tycker det låter härligt, med stenar, rötter och backar. Allt måste ju inte gå så fort☀️☀️

    0
    • Svara
      Anna
      25 juni, 2018 kl 22:32

      Det beror på hur kaffesugen man är :)

      0
  • Svara
    Johanna
    25 juni, 2018 kl 09:31

    Det ser ju ändå ut att ha varit väldigt vackert ändå, trots promenaden :)

    0
    • Svara
      Anna
      25 juni, 2018 kl 22:33

      Jamen det var fantastiskt. Så himla cool natur! Ångrar mig inte en sekund.

      0
  • Svara
    Mia
    25 juni, 2018 kl 13:39

    Jag visade Ola bilderna och sa ”Det här ska vi göra när kidsen blivit större!”. Han verkade måttligt intresserad… Jag förstår så väl din frustration och det där med att tappa tålamodet ändå kan jag inte låta bli att bli avis…på ett positivt sätt givetvis :) Bra jobbat – Anna och Fredrik!

    0
    • Svara
      Anna
      25 juni, 2018 kl 22:36

      Du har några år på dig att övertala honom :) Så länge kan du övertala honom om att du behöver lite familjeledigt för utflykt till skåneland med kustlöpning, och gott kaffe :)

      0
  • Svara
    A-mamman
    26 juni, 2018 kl 08:32

    ”fiskmåsarna liksom bara vänder på huvudet och undrar vad som precis blåste förbi” – underbart :)

    0

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.