Första passet efter maraton – själva efterrätten

Jag vet inte vad jag ska förvänta mig av den första löpturen efter maran. Benen har känts pigga ända sen målgång men man vet aldrig med löparben…

Första stegen är som alltid lite stappliga men det släpper redan innan jag är ute ur kvarteret. 21 måttliga grader och en svalkande bris möter mig.

Och för varje steg blir benen lättare och lättare. Efter ett par kilometer svävar jag tamejtusan. Med ett fånigt leende från öra till öra. Och Sverigetröja på. Det satt hårt inne att inte ta finishertröjan men Sveriges nationaldag förtjänar lite blågult. Tänker nationalsång och får gåshud av minnena från i lördags. Det är så underbart att springa igen. Jag är tacksam över mina ben. Fulla med skavsår och gamla ärr. Men så funktionsdugliga! Tack benen!

Det här blev som den mest fantastiska efterrätt. Och faktiskt kändes benen bättre än  på väldigt länge. Piggare och gladare. Kanske har jag upptäckt något revolutionerande, att bastumaraton är lösningen på tunga ben och småkrämpor…

Det firar vi jordgubbstårta. Det svenskaste som finns. Happy nationaldag!

4 Kommentarer

  • Svara
    Trail & Inspiration
    6 juni, 2018 kl 12:33

    Så himla härlig känsla!! Tänk vad kroppen är fantastisk egentligen! :-)

    • Svara
      Anna
      7 juni, 2018 kl 08:59

      Helt galet! Nu gäller det bara att bromsa sig lite mer än man vill. Det skiter sig alltid annars :)

  • Svara
    Hannas krypin
    6 juni, 2018 kl 21:48

    Så underbar känsla! :-)

  • Kommentera