Jag fattar inte var juni tog vägen. Först var det maj jättelänge och sen kom junilönen. Och nu är det snart juli och allt roligt som händer då. Hur gick det till?
Tio dagar till BUS. En backyard ultra där man springer 6,7 km varje timme, så många gånger man orkar.
Förra året blev det 12 varv och 8 mil. I år vet jag inte var jag landar men det blir inte mer. Egentligen är jag mest bekymrad hur jag ska få med mig pop-up-tältet på tåget till Trelleborg. Och kylväskan med aprikoskrämen och grädden…
Jag har inte heller några vidare kunskaper att slå upp tält om jag nu mot förmodan lyckas få det med mig.
Förra året var Fredrik bästa supporter men i år har han övergett mig för orienterings-VM, som tydligen är mer exciting än att dra av mig mina kompressionsstrumpor och ge mig mat. Hur kan något vara roligare än det liksom???
Jag har i alla fall fått sällskap i tältet av Sarah som kommit över en reservplats i sista stund. Hon har inte heller tillgång till bil den dagen. Och är nog ungefär lika sämst som jag på att slå upp tält…
Det blir en spännande dag! Speciellt om det regnar!
7 Kommentarer
Ingmarie
28 juni, 2018 kl 00:05Precis så känner jag också! Att maj ar lång och skönt lugn men att juni liksom bara susat förbi! Det kommer säkert finnas flera tältproffs ni kan få hjälp av. Bara muta med grädde och aprikoskräm! :-)
Mia
28 juni, 2018 kl 08:33Jösses! Du bjuder alltså på ytterligare ett rolit äventyr att följa! Grymt för mig under smestern :)
Anna
29 juni, 2018 kl 08:09Haha, det kommer bli så exciting. Lovar att rapportera om alla mina tältaggressioner….
Åsa, Mittliv-Mittval
28 juni, 2018 kl 12:33Tältet ordnar sig nog, folk är hjälpsamma! Ska bli kul att följa😃
Anna
29 juni, 2018 kl 08:10Jag lyckas jag bara få dit eländet så ska det nog lösa sig… Jag kommer ju vara mer trött av resan dit än av själva löpningen :) Tält på tåg liksom. Och aprikoskräm….
Trail & Inspiration
28 juni, 2018 kl 19:09Visst gick juni fort! Vad tusan hände?!
Den där aprikoskrämen måste jag testa. Har aldrig provat….
Anna
29 juni, 2018 kl 07:40Alltså jag levde på den när jag var yngre. Har inte ätit den på typ 20 år men fick för mg att jag skulle ha den på ultran. Det var en lyckoträff. Hade nog inte gillat den så mycket i verkliga livet men med med ett par mil i benen var den som dunderhonung för kroppen. Och ju fler mil jag sprang ju mer grädde blev det. Jag kallar rätten grädde ned aprikoskräm…. och det viktigaste: det måste vara kiviks kräm!