Fail!

Vi parkerar bilen lite avsides. Vi ska gå på matmarknad och jag har människokläder på mig. Bilen är tänkt som omklädningsrum när det är lite senare är dags att svida om till löparstassen. Jag ska nämligen springa till Lund för att heja på Lundaloppslöparna. 

Inte anar jag för en sekund att jag precis ställt bilen där dagens PRIDE-tåg ska samlas någon timme senare…

När jag efter en tur på matmarknaden närmar mig mitt utplacerade omklädningsrum är partyt i full gång. Vi snackar musik, motorcyklar, färgglada människor och banderoller. Och mitt i kalaset står min bil och omklädesrum.

Det är alltså här jag helt obemärkt ska slita av mig mina människokläder och byta om. Och några alternativ finns inte. Jag kommer inte ut med bilen och jag vill inte springa i människokläder.

Tar på mig solglasögonen och sjunker så djupt ner i sätet jag kan. Lägger Fredriks jacka över mig när jag korvar av mig mina jobbigt tighta jeans. Låtsas att folk är upptagna med sitt Pridefirande och inte alls intresserar sig av en blyg löpare som försöker vara hemlig,  men som ändå flashar både prickiga lår och osmickrande löpartrosor i offentligheten.

Men som sagt. Att inte byta om är inget alternativ. Jag bjuder Pridetåget på ett sant lördagsnöje och springer på partypeppade ben till Lund och den stora löparfesten.

Hela världen är där. Stan sjuder av löparsvett och springglädje. Men jag känner bara igen två personer i ett startfält stort som en mindre småländsk ort.

Hmmm. Var är alla löparfriends? Har de gått banarnas på Toughest i Malmö, går de Pridetåg i Kävlinge eller känner jag bara Ultranördar som inte byter om för en mil? Jag får scrolla Insta för svar på frågan…