Det skulle bli en liten återhämtningsjogg i de nordskånska skogarna. För att ha något att roa mig med medan dottern orienterar. Enligt plan ska jag vara tillbaka och se hennes målgång klockan 11. Men något går fel…
Kartan jag har att följa är plättlätt i teorin. Stora tydliga grusvägar. Hur fel kan det bli? En timme och 18 minuter fel, ska det visa sig.
Traktorer har roat sig med att köra rally över kalhyggena och det som ska vara EN väg är minst hundra. Det blir ett lotteri, och allt som oftast väljer jag fel. Såklart.
Klockan 12.18 är jag tillbaka. Då har dottern hunnit duscha, umgås med vänner och äta pastasallad. Därefter har hon ringt fem gånger till en plats som saknar mobiltäckning. Men orolig är hon inte, hon är van. Att jag är vilse är mer regel än undantag.
Tio kilometer blir femton. Jag springer i 88 minuter och läser karta i 50. Att bara fatta var norr är tar minst tio minuter. Per gång. Dessutom spiller jag tid på att hitta SNAPPHANESTENEN, som tydligen ska vara en sevärdhet av rang, men som jag inte lyckas urskilja från alla andra stenbumlingar på platsen…
Halvmaraton vid havet igår. Återhämtning extra lång i skogen idag. 36 kilometer solskenslöpning bara sådär. Vilken helg!
6 Kommentarer
Ingmarie
22 april, 2018 kl 21:30Tur du hittade tillbaka!!!
Anna
23 april, 2018 kl 22:31Hittills har jag alltid lyckats med det till slut. Men det är lite läskigt när det inte finns täckning :)
Mia
23 april, 2018 kl 09:38Hahaha… Det här är mina döttrars framtid. Tur att de inte har börjat läsa bloggar än… :)
Anna
23 april, 2018 kl 22:32De lär sig fort. Men just när det gäller orientering så grillas det alltid korv efteråt så det går aldrig någon nöd :)
Johanna
23 april, 2018 kl 13:59Du hade iaf tur med vädret :)
Anna
23 april, 2018 kl 22:33Ja det var ingen risk att frysa ihjäl i alla fall :)