Det fanns en tid då jag stirrade en hel vecka inför en halvmara. Idag är jag oroväckande obrydd…
Jag ska visst springa lopp i morgon. Förvisso bara en tredjedel så långt som tänkt, men 21 km trail är ju ändå en bit.
Jag sitter i Milano med den enda förberedelsen att jag har ätit mig i form, och att alla träningskläder är rena. Jag vet inget om väder, klädval, om pulsklockan är laddad eller om det finns resorb hemma.
Jag vet knappt när jag startar eller hur jag ska äta för att vara lagom mätt när starten går. Jag vet inte hur foten känns eller hur jag ska komma från flygplatsen mitt i natten.
Jag har sovit jättelite i veckan.
Men det löser sig nog. Hur svårt kan det vara…?
7 Comments
Mia
13 april, 2018 at 11:42Den ena foten framför den andra. Repeat. Det där fixar du :) Om nu inte den onda foten får spunk, men det tror jag inte… :)
Anna
14 april, 2018 at 21:46Den fick inte spunk förrän jag trampade snett och liksom spädde på med lite nytt ont… men det gick ändå! Nu ska jag bara tappa en stekpanna på den eller slå i den i köksbordet. Sånt som man gör när man har ont nånstans…
Johanna
13 april, 2018 at 13:21Lycka till, tänker att det borde gå galant :)
Märta Johansson
13 april, 2018 at 14:24Sprungit lopp har du gjort tusen gånger, du hade kunnat ta dig runt i sömnen 👍
Anna
14 april, 2018 at 21:47Nehej, då hade jag snubblat på alla rötter. Rötter ingår inte i mitt sömnregister så de kan jag ingenting om :)
Ingmarie
13 april, 2018 at 22:27Det kommer gå hur bra som helst! (Och jag hoppas du är hemma nu!!!)
Anna
14 april, 2018 at 21:47Det var jag inte … :)