När man nästan ställer in

Vi sitter inne på rummet, blöta om fötterna efter promenaden från lunchrestaurangen. Ute råder ösregn och full storm. Det låter som taket ska lyfta.

Ångesten inför löppasset är monumental men jag är beslutsam. Tills Sarah drar sig ur. Hon vill skona sin förkylning. Plötsligt blir soffan väldigt lockande…

Men känslan av att slösa bort en dag blir jobbig att leva med. Skärper mig och går ut. Och ångrar inte en sekund.

Ute är det inte i närheten så hemskt som det ser ut inifrån med blöta fötter. Dessutom flyger jag fram med vinden i ryggen. I alla fall ett tag…

Luften är mild, skogen luktar skog och regnet är somrigt. Plockar av jackan och vantarna. Springer ut mot havet för att känna motvinden. Den är galen men kul och blåser sand över hela mig. Vi snackar gratis peeling och så nära skönhetsvård jag kommer i veckan.

Stannar för en skoselfie och överraskas av en isande våg rätt in i dojan. Galet it is men det är faktiskt rätt kul!

Anna – ovädret: 1-0.

Men i morgon blir det bra med sol…