När man är piggare än man hade tänkt

Jag är alltid trött på nyårsdagen. Inte för att jag gått loss fullständigt på bubblet, utan för att jag vaknar 06.24 oavsett när jag lägger mig. Och på nyårsafton lägger man sig per definition sent…

Eftersom jag vet att jag kommer vara trött planerar jag alltid in en vilodag på årets första dag.  Promenerar och sånt jag aldrig tar mig tid till annars. Läser kvällstidningar utan att skämmas. (En gång om året får man det…)

Men 2018 börjar annorlunda.  Jag är pigg. Och så in i bängen träningssugen. Men så är jag så inställd på en heldag i pyjamas att jag liksom tvingar mig själv att INTE träna. Att inte bli svettig och behöva kliva ur den här mysbubblan-extra-allt som faktiskt bara inträffar en gång om året.

Jag tänker att om någon frågar mig, så behöver jag inte tacka nej. Men jag ska inte ta initiativet själv. Jag måste lära mig soffhäng. Fiskar lite med en kompis för att hon liksom ska föreslå ett svettigt tabatapass men hon gör det ganska tydligt att i dag är en lugn dag. Attans.

Det spritter i kroppen. De där pigga timmarna innan gummiklubban kommer. Ska man inte passa på ändå? Men det var det där med pyjamasen. Den är rätt skön.  Och i morgon är den ett minne blott.

Såvida ingen föreslår att vi ska träna inom den närmsta timmen blir jag kvar här. Och detta är inget desperat rop på hjälp, nej då. Jag trivs i soffan. Det bara kliar lite i benen. Om två timmar kommer jag sova gott precis här. Och inte förstå hur jag ens kunde drömma om svettiga tabataintervaller.