Varför jag älskar maraton!

Blev ombedd att skriva ett par rader om ett Stockholm maraton jag genomfört. Vad loppet betydde för mig eller en känsla jag burit med mig därifrån. Det slutade med att jag satt och grottade ner mig i mina egna race reports.  Med risk för att verka lite ego, men vilket torsdagsnöje alltså! Här är grejer och citat jag fann:

 

Stockholm marathon 2008 (min allra första):

Det här var det coolaste jag gjort i träningsväg, men nu blir det löpvila ett tag. Det är ju inte så man skuttar i trapporna direkt. I morgon ska det shoppas, men bara i affärer i markplan. Godnatt!

Kommentar: glömmer aldrig den trappan. Trodde aldrig jag skulle komma ner.

Stockholm marathon 2009 (28 grader och sol):

Upp på hotellrummet för att klä om. Kunde inte bestämma mig för tröjan (ville ha rosa för att synas, men den vita kändes tunnare). Gjorde blåsexperiment för att undersöka tröjornas luftgenomsläpplighet… Det blev rosa.

Kommentar: en gång velig, alltid velig. Men här hade jag ju en fantastisk beslutsmetod.

Vid 28 km översköljdes jag åter igen av en enorm positiv känsla. Hela jag kände mig PARTY och jag började fundera vad de egentligen hade blandat i sportdrycken.

Kommentar: alltså den lyckan. Behövs ingen alkohol i världen!

Jag glider in på gummimattorna och tittar upp på läktarna. Folk som klappar. En speaker som ropar upp mitt namn. Jag viftar igen. Ser klockan ovanför målet och inser att jag sprungit under 3.30. Stapplar i mål, gladast i hela världen!

Kommentar: att höra ens namn i en högtalare. Det mäktigaste mäktiga. Konstigt vilka knottror man kan få på armarna av sånt!

Ska jag göra det igen? Klart jag ska!

Inga kommentarer nödvändiga…

Stockholm marathon 2011 (mitt snabbaste ever):

Träffar lite kändisar i startfållan och snackar bort lite tid innan starten. Det är grym feeling innan startskottet går. Musik ur högtalarna, armar i luften. FEST! Jag är äntligen redo, har äntligen slutat gäspa och taggat till!

Kommentar: alltså loppmingel. Det bästa av mingel.

Västerbron kommer vid 8 km i år. Längs vägen trummas det på trummor, folk high fivar och hög musik strömmar ur högtalarna. Same procedure as last time – jag får gåshud och springer bron upp med ett enda stort leende på läpparna. Jag ÄLSKAR västerbron. I alla fall på första varvet…

Kommentar: den Västerbron alltså. Det är där partyt är!

Det tar nog en timme innan jag vågar mig iväg från ÖIP. Rädd för kramp och vågar inte chansa. Haltar iväg mot min återhämtningslatte. Lyckan är fullständig!

Kommentar: året jag upptäckte återhämtningslatten! Sen har det bara gått utför. Vi snackar numera inte bara en…

Stockholm marathon 2012 (det kallaste ever):

Ju längre tiden går, ju mer fryser jag och till sist fryser jag så jag mår illa. I ett försök att få eländet överstökat så fort som möjligt ökar jag hastigheten men Fredrik bromsar mig. Hans vader har checkat ut, de vill inte vara med längre.

Kommentar: Lyckligt ovetande om Österlen spring trail 2017. Och att det faktiskt kunde bli värre!

Med en km kvar drar vi upp tempot ytterligare. Glider in på Stadion med full kraft. Jag är iskall men jag är stark. Har aldrig känt mig stark på Stadion tidigare. Nu rockar vi. Euforia ur högtalarna. Publikens jubel. Jag ler, vinkar, vill highfajva hela världen. Njuter av att uppleva stämningen med orken i behåll.

Kommentar: en målgång är en målgång är en målgång. Oavsett väder!

Stockholm marathon 2013 (det enda marathon jag klivit av):

Damen i sjukvårdstältet ser frågande ut när jag (typ piggast i stan) skuttar fram och säger att jag vill kliva av. Som tur var frågar hon inte “Är du säker?”. För då hade jag fått jobbigt!

Kommentar: det svåraste jag gjort. Att kliva av. Även fast det var bestämt på förhand pga skada.

Efter 2013 upptäckte jag att det fanns andra lopp än Stockholm marathon. Därav en snart fem år lång paus. Men i juni 2018 smäller det igen. Då ska jag bränna av min sjätte start och min femte målgång, få en snygg marathontisha och halta i trappor.

Vem ska dit?