Jag sitter i bilen till Söderåsen med löparkläderna på. Precis som varje tisdag. Skillnaden är att det här är min vilodag och att jag liksom glömt bort det…
Det blev några mil i Umeå i brist på andra träningsmöjligheter, och nu var tanken att jag skulle vila ikapp. Men rutin och gammal vana kom emellan. Plötsligt sitter jag i bilen med löparskorna på och kartan i hand. Hur gick det till?
Inom loppet av en timme har jag kommit hem från jobbet, druckit cappuccino, bytt om till löparkläder, löpcoachat, blivit blöt, bytt om till torra löparkläder, ätit mellis och satt mig i bilen. Styrd av autopiloten.
När jag kunnat lägga mig i soffan och pilla naveln. Eller svara på de där mailen som aldrig hinns med…
Men nu är det som det är. Här sitter jag, för kallt klädd för en promenad. Jag kan väl lika bra springa då.
EDIT: i morgon avslöjas den rafflande hemligheten om vad som händer när man slänger sig raklång i mossa för den perfekta instabilden. Stay tuned…
Inga kommentarer