Kiropraktorns dom

Har bokat tid hos kiropraktor efter tips från bloggläsar-Elin. Jag har höga förväntningar. Hon ska liksom förvandla mig från en halt kärring till en spänstig maratonlöpare. På trettio minuter. Men för all del, känn ingen press.

Kommer tidigt till Helsingborg och passar på att leta marathonfeeling. Tänker att jag borde hitta något av de blåa strecken som de flashar med på insta. De som gör att jag, om jag kommer till start, i alla fall inte behöver springa vilse. Hittar inga. Däremot hittar jag Simon. Ni vet han med skor.

Jag hittar honom strax utanför Espresso House. Han på väg dit. Jag på väg därifrån. Kanske inte jordens mest otippade. Varken att han var där, eller jag…  Att möta en av grundarna till det lopp jag hoppas kunna springa väljer jag att se som ett tecken. Att det liksom är meningen. Annars kunde jag ju sprungit in i en rullator eller nått.

Anyway.  Det var ju till kiropraktorn jag skulle. Efter att ha fotat mållinjen, starten och letat lite efter han utan skor är jag fulltankad med pepp. Går med raska steg till kiropraktorn och känner inget av det gamla hugget. Så typiskt. Nu kommer hon inte hitta något och så får jag ont i morgon. Men jag har fel. Den här kiropraktorn kan sina grejer.

Bäckenet är snett och ena benet längre än det andra. Lite knakelibrak senare är allt på plats. Hon frågar om jag inte haft ont i sittbensknölen för det borde jag ha haft. Och det har jag. Hon kollar på foten och undrar om jag inte haft ont i den och det har jag. Fast det har jag glömt bort i allt det här nya. Foten är låst och får en omgång.

Jag ordineras att isa sittbenet och foamroala fotsulan. Att springa några kilometer.

Alltså vem är denna wonderwoman? Jag får springa!!!

Men jag väntar till i morgon då jag har företagslöpning. Och osteopat-besök. Hängslen och livrem. Och vet ni. Jag googlade till och med vädret i Helsingborg på lördag. För första gången. Det måste betyda att jag helt omedvetet börjar känna mig redo.

Om det inte vore för att det skulle ösregna!