Aktuellt

Rapporten efter rapporten

Ni som följt mig ett tag vet att varje lopp följs av en race report OCH en post-race-report med allt det där jag glömde i den första. Först därefter återgår livet på bloggen till det vanliga. Här kommer rapport nummer två, med detaljerna ni saknade utan att ni visste. 

Jag frågar Fredrik om han saknar något i min race report eller om jag fått med allt. Jag tänker att han ska påminna mig om hur ösig Linda Bengtzing faktiskt var någonstans efter varv 6. Fast han bryr sig inte om Linda Bengtzing. Han saknar sig själv. Tänker att han grillat pizza helt i onödan, svettats över en svalnande cappuccino, utan att få ett omnämnande på en av Sveriges svamligaste bloggar. Jag känner mig dum. Men jag var ju så ivrig att berätta om bajamajornas innehåll att jag liksom glömde. Men nu är det dags. Here goes:

Tack världens bästa Fredrik! För att du anmäler mig till sjuka grejer. För att du masserar mina vader när du tittar på Tour de France, istället för att sitta i soffan och dricka öl. För att du slår upp tält, tänder stormkök, packar sjukvårdsnecessärer och håller reda på mig. För att du säger till mig när jag ska dricka och hänger mina strumpor på tork. För att du tar av mig mina kompressionsstrumpor när uppgiften är mig övermäktig. För att du står ut med att jag gråter till Patrik Isaksson när den spelas i målgång. Men framför allt för att du orkar med mig när jag måste uppdatera instagram fast jag borde äta mandelmassa. Och för att du låter mig tro att mina läsare dör av abstinens om de inte får se min aprikoskräm eller min svettiga nuna i målgång.

Tack också till yngsta dottern som sprider glädje i tältet. Fotar mig när andra tycker det är onödigt. Som ställer upp för en lång kram när de spelar Patrik Isaksson. Som för första gången faktiskt verkar lite impad över min bedrift… 80 km är ju inte BARA en mara. Jag hamnar visst till och med på hennes snapchat stories. 24 timmar of fame liksom. Tack bästa!

Här kommer resten jag glömde:

Hästarna som blev påkomna mitt i parningsakten under varv 9

Det roliga att följa livet i en koloniträdgård under 12 timmar. Först staketbygge, sen äter man visst mest…

Det pinsamma i att ropa ”fel håll” åt en kille på varv 8, när han bara ska göra en avstickare för att kissa. Hallå. Inte ens jag tar fel håll efter åtta varv!

Att jag aldrig åt den där kanelbullen som jag plockade med mig till tältet. Den som såg så god ut. Bara Gud vet om den ligger kvar på marken eller om Fredrik offrade sig. Hur kan man glömma en kanelbulle?

Skavsåret som sträcker sig över hela bröstkorgen, som ett minne av loppet. Som gjorde ont i varje start och påminde mig om att smörja mig i vilan. Som slutade göra ont någonstans efter första nerförsbacken, så att jag glömde smörja till nästa varv…

Det var väl typ allt. Nu kan jag släppa det här. Gå vidare med livet. Dricka en cappuccino och åka till Österlen. I dagar av löpvila. Hur dåligt tajmat är inte det?  Fast jag kan ju alltid drömma mig tillbaka till Trelleborg där jag sitter i solstolen…

4 Kommentarer

  • Svara
    andreas
    10 juli, 2017 kl 12:53

    Grymt team ni är!

  • Svara
    Ingmarie
    10 juli, 2017 kl 14:06

    Fantastiska berättelser! Och grattis till er båda igen!!! Ska förresten visa A det där med vadmassagen… Tack!😄

  • Svara
    Mia
    10 juli, 2017 kl 21:40

    Härlig läsning, men jag kan inte släppa Patrik Isaksson-detaljen. Du har blivit en helt ny människa för mig nu… Haha.

  • Svara
    Trail och Inspiration
    11 juli, 2017 kl 11:15

    Ja, herregud hur kan man glömma en kanelbulle på ett långlopp. Oförlåtligt…! :-o ;-)

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.