Den manliga hjärnan

Det här är inlägget om orienteraren och tjejen med sifferdiagnos. Om den manliga hjärnan och definitionen på romantik. Följ med på stadsorientering i Lund en helt vanlig Kristiflygare.

Vi har en karta med trettio siffror utmarkerade. Vi har trettio foton, och uppgiften är att para ihop rätt siffra med rätt bild. Stadsorientering it is.

Fredrik, även kallad orienteraren, ser genast att nummer 15-4-30-29 blir en bra och tidseffektiv ordning att starta med. Jag å andra sidan är född med sifferdiagnos, jag MÅSTE ta dem i ordning. Startar vi på 30 så är 29 nästa, även om fyran ligger närmre! Det blir jobbigt annars. Dessutom är kortaste vägen inte nödvändigtvis roligast när man råkar ha pigga postmaraben.

Fredrik knorrar lite men ger sig. Han vet att det inte är lönt att opponera sig. Så ger vi oss av. Asfaltballerinan med förkärlek för räta vinklar väljer att följa raka vägar, där inslaget av orientering är minimal. Orienteraren vill passa på att studera Lunds parker och förirrar sig in på små stigar och grusade cykelvägar. Men jag får ge honom cred för modet, det blir ju mycket mysigare på så vis.

Vi cruisar genom södra och östra Lund. Passerar fantastiska rapsfält och återupplever minnen från förr, nostalgi från såväl studietid och förlossningar…

Funderar om man får springa på kyrkogårdar och kommer fram till att man får det. När vi efter 17 km kommer till Lunds centrum händer det som får mig att undra hur det egentligen står till med den manliga hjärnan.  Såhär:

Vi passerar 200 meter från en kaffebar. Klockan är 14 och mat- och sovklockan har ringt för länge sen. En cappuccino hade varit perfekt. Jag säger:

– Så nära en cappuccino…

Här förväntar jag att mannen ifråga ska föreslå en cappucinopaus i solen. Svaret:

– Vi tar nästa bro över järnvägen.

Jag springer medvetet förbi bron för att passera kaffebaren på krypavstånd, varpå han upplyser mig om att jag tog fel väg.

– Jag dras till lukten av kaffebönor, svarar jag.

– Då tar vi nästa bro, svarar ägaren till den manliga hjärnan…

På vägen över bron, medan kaffebaren fortfarande är nära, hintar jag igen.

– Är du inte lite törstig..?

– Jo.

Sen springer han vidare. En blind och döv hade förstått vart jag ville komma. Den manliga hjärnan tycker att jag borde pratat klarspråk.  Men det är ju lika fancy som att säga: ”ge mig rosor” istället för att få bli överraskad liksom.

Fast jag vill inte ha rosor. Jag vill bli bjuden på cappuccino. DET är själva definitionen på romantik, borde han inte lärt sig det efter 25 år…?

Manliga hjärnan alltså. Vem förstår sig på den?