Ultrapartner ur form!

Alltså min Ultrapartner in crime, och tillika äkta hälft, har tappat form. Börjat nytt jobb med tillhörande tågpendling, lunchrestaurangbesök och sena nätter med jobb och glass. Mycket glass…

Barnen började oroa sig när sexpacket långsamt förvandlades till en liten, men ack så söt, kula. Jag började oroa mig när den samlade veckodistansen löpning understeg sex kilometer. Hur ska jag orka släpa på honom i nio mil om bara några månader? Därför drog jag med honom till skogs på första bästa barnfria tillfälle.  Dags att bruka allvar liksom!

Han är kittad till tänderna och ser ut som en löpare. Ni vet shorts fast temperaturen är ganska modest. Han säger att vi ska springa ultratempo, dvs så sakta att klockorna stannar, och jag är förbereder mig mentalt på en heldagsutflykt trots att distansen bara är 25 km.

Sen springer han i väg. Flåsar förvisso en hel del, men sakta går det inte. Jag får bita ihop och känner hjärtat bulta innan för tröjan. Jag som skulle ta det lugnt, med tanke på min snoriga näsa som jag fortfarande inte vet om den är pollensnorig eller snorsnorig.

Samtidigt vet jag att det högst rör sig om en mil innan han inser att han gått ut för hårt. Så att lagom när min motor är igång, stannar hans. Precis som varje gång. Men han härdar ut bättre än förväntat. Först vid 17 km känner han sig i behov av en gel.  Vid 19 börjar han reta sig på mina spralliga ben. Vid 20 slutar han prata och vid 23,5 informerar han mig vänligt om att vi kommer nå parkeringen redan vid 24 km och att jag gärna får springa en random extrakrok för att få 25. Men att han minsann inte tänker göra det!

Jag tar en extrakrok, och när jag närmar mig bilen skriker han: ta ett varv till. Jag har fått feeling och lyder. Lyckligt ovetande om att hans välvilja till mina extravarv endast beror på att han vill kunna äta upp våra medhavda kanelbullar i lugn och ro. Ett varv senare är fem av sex bullar borta. En liten ynka har han sparat till mig. Man får vara glad att man inte tog ett varv till…