En nummerlapp

När jag hämtar nummerlappen inser jag att det är nära. Att årets Ultra-premiär står för dörren. Nästa lördag smäller det. Då ska denna kropp vara redo för 47 km terräng.

Och det är den nog. Men jag har en fråga som inte den bästa FAQ-sidan i världen kan svara på: ska jag och Fredrik springa var för sig, eller tillsammans? Hans form är ju som bekant lite dalande…

Radar upp för och nackdelar med att genomföra tillsammans:
+ trevligt att ha någon att prata med
+ praktiskt med en bloggfotograf så jag får lite actionbilder
+ någon som kan peppa om humöret sviktar
+ jag slipper sitta och vänta på honom i målgång och kanske frysa ihjäl

– mitt sällskap brukar sluta prata efter 8 kilometer!
– vi får sämsta möjliga tid. Jag får vänta in honom på lättsprungna partier, han får vänta in mig i terrängen!
– plågan blir längre…

– det finns en risk att vi inte hinner i tid till påskmiddagen!

Hur hade du gjort?

 

8 Kommentarer

  • Svara
    andreas
    7 april, 2017 kl 19:06

    Supertrevlig runda, så avis på att inte kunna vara med i år. Tänk på att , om de inte fixat det till i år, att på sista och näst sista stationen kan de vara slut på förnödenheter pga glupska halvmaralöpare :)

    • Svara
      Anna
      8 april, 2017 kl 07:07

      Bra input där! Då får jag se till ha reserver med mig. Sista milen kan bli otrooooooligt lång om energin tryter!

  • Svara
    Märta
    7 april, 2017 kl 21:12

    Jag hade lätt valt sällskap, men å andra sidan finns det inget sällskap som riskerar att sänka mitt snigeltempo ytterligare, så jag kan inte riktigt sätta mig in i din situation haha :-)

    • Svara
      Anna
      8 april, 2017 kl 07:08

      Det är skönt att bli sinkad. En bra ursäkt att ta det lugnt. Så länge man fortfarande springer…. När man börjar gå är det kört. Då dör jag tråkighetsdöden!

  • Svara
    Ingmarie
    7 april, 2017 kl 21:40

    jag är mest bara avis… vad tycker sällskapet?

    • Svara
      Anna
      8 april, 2017 kl 07:09

      Jag har inte vågat ställa frågan….:)

  • Svara
    Lomma-Eva
    7 april, 2017 kl 22:38

    Håller med Ingmari, jag hade bett sällskapet om ett ärligt svar! Tycker själv att det är väldigt trist att vara den som det måste väntas på… Fast foto-service är ju kanon!

    • Svara
      Anna
      8 april, 2017 kl 07:09

      Fotoservice är det bästa! Och sällskap. Så länge det håller sig springande :)

    Kommentera