Lyckan över att inte ha sejfat…

Tröskellångpasset brukar vara min favorit varje år. Och varje år har jag beslutsångest om vilken fartgrupp jag ska välja. Ni vet rädslan att det ska bli för jobbigt. 

Jag väljer en lite långsammare grupp än jag borde. Tänker att det ska bli lagom skönt. Men någonstans inombords vet jag att det kommer göra mig arg. Att det kommer gå för långsamt, att jag inte kommer att få utmana mig och att jag kommer vara besviken efteråt. I sista sekund byter jag grupp och hamnar SÅ rätt. Det blir en utmaning som blir precis lagom. Första intervallerna på 10 resp 20 minuter är i marathonfart. Det känns helt ok men jag är nervös för fortsättningen.

15 minuter i 4:50-fart funkar också. Kroppen är med, jag känner mig stark. Sen är det dags att dra igång motorn. Vi kör 10 minuter i 4:43 och avslutar med 5 minuter i 4:31. Den sista farten i kombo med uppförsbacke svider en del men känslan är grym. Maskinen är i gång. Jag vill mer.

Totalt är vi ute i två timmar varav trösklarna tar upp ca 60 minuter. Kroppen är underbart trött efteråt och skriker efter bananchips. Tur att jag hade med mig en halv resväska av den varan….

Trösklar ger sällan ångest. Det gör tvåhundringar. Idag har jag varit nervös hela dagen, men jag överlevde det också. Kanske tack vara mina snygga rockade underben. I morgon lugnar vi ner oss lite. Går på massage och sånt. Och vilar benen med lite kettlebell…