Att vicka

Trots att jag instruerat i 19 år är det fortfarande ganska läskigt att vicka på andras klasser. På mina egna klasser vet jag vilka deltagare jag kommer att möta, och att de förhoppningsvis är där av egen fri vilja.  När man hoppar in med kort varsel är det inte helt säkert så…

Ibland kan det var en helt annan uppsättning deltagare än de som vanligen besöker mina klasser. Kanske de som inte alls gillar min musik eller ledarstil. Kanske de som suckar djupt inombords av besvikelse när favoritinstruktören blivit sjuk? De som kanske vill mys-spinna lite på morgonen…

Jag hade inte behövt oroa mig. Gänget som bänkat sig för spinning på fredag morgon är precis av det virke jag gillar. De kämpar, krigar och frustar.  Det tar i så svetten lackar och jag kommer inte på en enda en med att maska!  Det sprider sin outtömliga energi tills själva instruktören går bananas på motståndsknappen. Det blev tungt minsann. Tur att jag fick tillfälle att återhämta mig med stil, med en semla värd namnet!

Den bästa blandningen av gluten, mättade fetter, snabba kolhydrater och laktos. Helt livsfarligt ska ni veta. Och som jag njöt!

I morgon är det löpningens dag. På min del av jordklotet taggar vi provlöpning i Stävieskogen. Du kommer väl?