Premiär för Body Attack på gymmet och jag kan inte hålla mig borta. Har svaga minnen från ett pass för länge sen, och det jag kommer ihåg är vader som skriker redan efter uppvärmningen. Och the return of the aerobics….
Jag är taggad till tänderna och aningens nervös över vaderna. Vill inte sumpa mina bästa löparvänner!
Men saker har ändrats. Antingen är det upplägget eller mina vader. Jag blir faktiskt inte ens trött i dem. Däremot har jag en våldsamt rolig stund på golvet. Klassiska aerobicsteg lockar fram mitt fornstora jag. Jag blir 23 och odödlig. Känner mig nästan som ett spänstmonster för en stund. Tills det blir dags för armhävningar…
Till skillnad från vad jag kommer ihåg hoppar vi nämligen inte HELA tiden. Vi får vår beskärda del av styrka också. Vanliga armhävningar och dödens tunga tricepsarmhävningar. Bål och ben. En bra genomkörare!
Med det inte sagt att vi inte hoppar. För vi hoppar mycket. Springer och studsar. Jag kommer på mig själv med det där fåniga leendet mest hela tiden. Och när tiden är ute vill jag ha mer. 45 minuter har nog aldrig gått så snabbt.
Alltså aerobic. Livet måste ha varit roligare på nittiotalet! Tur att jag får återuppleva det!
Vet inte om jag var i bättre form när det begav sig eller om minnet sviktar med åldern, men den här galna träningsvärken jag vaknat med… den kan jag inte minnas!!
Hej rumpan, det blir en tuff dag idag!
4 Kommentarer
Mia
11 januari, 2017 kl 12:58Jag har aldrig varit nån aerobictjej, men nu när det inte är lika hett längre och efter att ha läst ditt inlägg, funderar jag på att bli. Vill ha hög tofs på huvudet i så fall!
Anna
12 januari, 2017 kl 15:55Det får du! Glöm inte jazzbyxorna!
fjällstårsan
11 januari, 2017 kl 23:32Låter ju hur kul som helst… jag ler när läser och får upp massor av härliga minnen i skallen.
Anna
12 januari, 2017 kl 15:56Det var jättekul! Du måste prova! :)