Jag vet att bloggen varit lite neggo ett tag. Idag är det risk att ni blir kompenserade tusenfalt. Med risk för att ropa hej och sen drunkna i bäcken, men det har hänt något med mitt ben. Något positivt. Jag har fjärilar i magen och vet inte var jag ska bli av. Jag känner mig lyckligast i stan. Idag kunde jag nämligen sträcka ut mitt vänsterben för första gången på två månader.
Jag orkar inte vänta och se. Jag skriker ut min glädje redan nu. Glädjen över att ha sträckt ut benet. Glädjen över att ha sparkat av skon utan huggande smärta. Glädjen över att kunnat ta på mig strumpor och sitta på knä utan en känsla av kniv i benet.
Någon klok människa har sagt att det är bra att ta ut glädje i förskott, för det värsta som kan hända är att man varit glad i onödan. Så jag skiter i ”peppar, peppar” och ropar hej långt innan jag är över bäcken. Ramlar jag i har jag i alla fall haft en bra lördag. Vi tar det från början:
Jag har lagt 3000 kronor på naprapater och osteopater och ingen har blivit klok. Jag har besök för ytterligare 2000 kronor bokade i veckan. Plånboken blöder men resultat har låtit vänta på sig. I går kväll bad jag Fredrik om gratismassage.
Han konstaterar att benet känns ”jättekonstigt”, och liknar en del av min muskel vid en vajer. Stenhård och spänd. Det knäpper kring knäleden på ett sätt som känns obehagligt. Medan jag sover som godast jobbar han igenom området under knäleden. Lugnt och metodiskt. Sen ska han bara känna lite på hamstrings…
Han lägger en tumme på ”vajern” och orsakar den sjukaste reaktionen i benet. Rörelsen känns hela vägen från mitten av lårets baksida och ner under knät, det är som vajern rör sig ett par centimeter i sidled och drar hela knät ur led. För att sedan hoppa tillbaka. Jag skriker ut i obehag. Sov jag innan så sover jag definitivt inte längre… Vaknar med ett ryck, livrädd över vad han faktiskt gjort.
Går och lägger mig och för första gången på länge sover jag hela natten utan att vakna av smärta varje gång jag vänder mig. Jag tar mig uppför trapporna till gymmet och sedan nerför till spinningsalen. Inget knäppande från knät, ingen smärta. Överlever spinningpasset och när vi stretchar baksidan dör jag chockdöden när jag inser att ingenting hugger i benet. Jag provar att fälla i höften, det funkar. Jag provar att sitta på knä och landa bak i barnets position. Båda funkar. Vill fira men var är champagnen? Eller cappuccinon…
Jag fnittrar hela vägen hem. Så där fånigt lycklig. Vill skriva på Facebook att jag har världens bästa man och att jag älskar honom till månen och tillbaka, men jag hejdar mig. Tycker ju sånt är fånigt. Berättar det för honom istället. Kramar om. Känner att han borde få shoppa för minst 5000 kronor, för han har ju lyckats med det ingen annan klarat av. Fast där någonstans går gränsen….
(Och för säkerhets skull ber den mirakulösa massören mig att lägga till att han inte tar emot några bokningar…)
26 Kommentarer
andreas
22 oktober, 2016 kl 12:34”#naprapatfredrik – fixing broken legs in kävlinge since 2016”. Inte för att undermindera hans insatts, men eg borde du ju kräva pengara tillbaka från de jeppar som inte kunnat hitta något om ”en vanlig lekman” kan identifiera och hitta något som känns som det inte borde? De borde avgå! Det är ju bara att anmäla till markusloppet nu och se om de fungerar :)
Anna
22 oktober, 2016 kl 12:40Den ödmjuke massören hävdar att naprapaterna gjort förarbetet, att det förmodligen inte varit möjligt utan det. Eller att det bara var ren och skär tur. Nu är det bara hålla tummarna att det håller sig kvar på rätt plats. SOm tur var är jag inte hemma på Markus….
andreas
22 oktober, 2016 kl 13:15hoppas de går över nu då! för lite löparbilder på din insta nu förtiden ju. låter annars som att den traditionella sjukvården borde ta de på allvar om de gör så ont som du beskriver!
Anna
22 oktober, 2016 kl 14:17Eller hur! Jag tråkar sönder över mitt eget insta. Får bli ordning på det där snart :)
Marie
22 oktober, 2016 kl 12:35Håller tummarna att det funkade! Tur du bor med massören så att du kan få en omgång varje kväll ett tag framöver så det fortsätter att hålla sig mjukt.
Anna
22 oktober, 2016 kl 12:41Har bokat in honom för massage varje dag till tidens ände. Han vet bara inte om det än…. :)
Ida Aspviken
22 oktober, 2016 kl 13:42Men underbart att läsa Anna! Håller båda mina tummar (kan hålla något pekfinger också om du vill) att du inte är glad i onödan!
Anna
22 oktober, 2016 kl 14:17Tack snälla! Håll gärna ett pekfinger också för säkerhets skull!
anneliten
22 oktober, 2016 kl 14:57När något släpper som gjort ont länge – det finns ingen bättre känsla! Hoppas, hoppas att det håller i sig! Och jag undrar lite av dina andra ”behandlare” – har de inte känt vajern?
Anna
22 oktober, 2016 kl 16:17De har hittat många fel men inte just den. Blev värre i tisdags och det kan hända att den inte varit så tydlig tidigare. Men känslan är grym nu. Jag går och sätter mig på knä hela tiden för att liksom kolla att det fortfarande funkar….
Mari
22 oktober, 2016 kl 15:51Haha. Du är så härlig <3 Jag känner din glädje ända till norr. Hoppas verkligen det där gjorde susen. Heja din man :)
Anna
22 oktober, 2016 kl 16:18Ja alltså den här känslan. Jag tror den går att detektera typ i afrika. Inte trodde man att det skulle vara en sån grym känsla att kunna sitta på knä igen :)
Nina
22 oktober, 2016 kl 17:48Wow! Makemagi… detdär lät japanskt!
Anna
23 oktober, 2016 kl 14:08Haha. Han kanske ska lansera begreppet och kräma ur massor med pengar för att lära ut hemligheten! :)
Rund är också en form!
22 oktober, 2016 kl 18:53SHIT vad det lät obehagligt!!! Hade nog inte vågat röra mig efter den känslan på golvet…
Men tur att han gjorde det (uppenbarligen). YAY!! (Också långt innan du är över bäcken). Delad glädje är ju dubbel glädje. Även om det skulle vara i onödan, menar jag.. Hehe! ;-)
Anna
23 oktober, 2016 kl 14:09Ja, det var lätt det läskigaste jag känt i mitt ben någonsin! Känns fortfarande bra, men har inte vågat springa än. Vågar liksom inte bli besviken om det gör ont :S
hopihopi
22 oktober, 2016 kl 20:01yay! Vad härligt, jag hoppas att det blir bra nu!
Anna
23 oktober, 2016 kl 14:09Jag med! Längtar SÅ mycket efter att inte ha ont. Problemet är att jag inte vågar springa nu när det känns så här bra. För tänk om det börjar kännas dåligt igen….
Ingmarie
22 oktober, 2016 kl 22:37Underbart! Det var hans trix som var sista pusselbiten!!
Anna
23 oktober, 2016 kl 14:10Jepp helt uppenbarligen. Nu gäller det bara att allt håller sig på plats!
Marie
23 oktober, 2016 kl 08:25Underbart! Snart är du ute i spåren igen…och kanske jag med…?
Anna
23 oktober, 2016 kl 14:10Lycka ju!!!
Märta
23 oktober, 2016 kl 08:42Yes! Hoppas nu det håller i sig! Men undrar vad det var som var fel, som han lyckades ”trycka bort”?
Anna
23 oktober, 2016 kl 14:11Alltså det kändes som något satt fel och liksom hoppade rätt. Att något varit klämt och ur position. Skitskumt. Hoppas det stannar där det är nu!
Märta
23 oktober, 2016 kl 18:55Ja verkligen! Silvertejpa benet så att det inte har en chans att hoppa fel igen!
Anna
24 oktober, 2016 kl 09:33Bra idé! Silvertejp fixar allt :)