Jag är inställd på det värsta. Att DNS:a Helsingborg marathon på lördag. När jag haltar mellan affärerna och tvingas stanna och svära mitt i vägbanan för att jag inte hinner över medan gubben fortfarande är grön, då känns ett maraton en bra bit bort…
Det är inte ett uteblivet maraton som retar mig, utan att jag spräcker helsingborgmarathon-sviten redan efter tre genomförda. Jag som skulle göra trettio!!!
Hade jag kunnat gå hade jag gått, men jag kan inte ens gå. Jag hade struntat i att målgångschokladen var slut och solen gått ner när jag äntligen kom fram. Jag hade inte brytt mig om att publiken gått hem och Simon och Andreas redan börjat summera dagen över en orimligt stor äntligen-över-öl. Jag hade gått tills jag passerat den där mållinjen och själv hängt medaljen om halsen när funktionärerna checkat ut.
Men jag kan inte gå. Så nu tänker jag på alternativlösningar ifall det skiter sig på riktigt. Som gör att sviten håller trots att jag inte tar mig runt som man ska…
Räknas det om jag anmäler mig som sistaminutenfunktionär? Ersätter den där funktionären som lämnar återbud två timmar innan start. Räddar upp och blir en hjälte…
Räknas det om jag äter upp all målgångschoklad medan de andra springer?
Räknas det om jag åker rullstol?
Räknas det om jag ställer upp som cyklande supporter till självaste Mia? Ger henne cappuccino i stället för sportdryck och korv istället för målgångschoklad!
Räknas det om jag springer banan i min ensamhet så fort benet tillåter?
Räknas det om jag gör värsta maratonreportaget här på bloggen? Intervjuar folk med kramp och fotar Rååklacken in action.
Förmodligen inte.
Jag blir inte coola tanten med texten ”jag har sprungit alla trettio åren” på ryggen. Jag blir bara en helt vanlig tant.
Vilket öde.
21 Kommentarer
Mari
26 augusti, 2017 kl 19:55Aj aj aj!! Så tråkigt ju :( Hoppas du slipper värken snart!! Kraaaaam
Anna
26 augusti, 2017 kl 21:49I min drömvärld försvinner den när bäckenet hamnar rätt. Vill inte tänka tanken på att det inte hjälper…
A-mamman
26 augusti, 2017 kl 20:25Fy fasen vad trist! I mina ögon är det ju bara ett lopp i raden av många fantastiska prestationer av dig, och Ultravasan ser jag som en riktig höjdpunkt – men om det känns viktigt för dig att springa just detta lopp så tycker jag verkligen synd om dig. Hoppas det löser sig, kanske snabbt med rätt behandling?
Anna
26 augusti, 2017 kl 21:50Kan jag lufsa runt är jag nöjd. Har inga som helst tankar på tid och pers. Men runt vill jag. Men först vill jag bli knäckt! Är inte den här helgen över snart???
Mia
26 augusti, 2017 kl 21:11Neeeeeeeeeej! Jag vill inte läsa detta :( Fast det gör jag ju såklart ändå eftersom jag läser allt du skriver…
Du ska veta att jag hoppas av hela mitt hjärta att du blir bra och får bukt med det onda. Hur härligt det än låter med cykelsupport…och korv.
Alltså vi har ju några dagar att spela med fortfarande…
Stor kram!
Anna
26 augusti, 2017 kl 21:51Alltså korven kan du få ändå. Du kan få tio, bara jag får springa! Heja helgen, ta slut nu då!!!
bella
26 augusti, 2017 kl 21:18Jättemånga kramar; hoppas du fattar rätt beslut och är tillbaks på banan igen (oavsett om det blir Hbg-banan eller inte!)
Jag sitter själv och velar om jag ska DNSa, skulle vart första maran för mig och har haft en helt perfekt träningssommar, men 1,5 veckor in på nedtrappningen fick jag spontant jätteont och hoppas att det bara är belastningsskada, men samtidigt är det ju orimligt att gå rakt på 4,2 mil när en just nu knappt skulle kunna springa ett par kilometer :(((
Anna
26 augusti, 2017 kl 21:52Neeej. Inte du också! Hoppas det släpper. Fort som tusan!
ell
26 augusti, 2017 kl 21:27Fann du en naprapat? :0 massa kramar till dig o din kropp!! :'(
Anna
26 augusti, 2017 kl 21:53Ingen som var sugen på att offra helgen… har en tid till naprapat på måndag och osteopat på tisdag…. Hängslen och livrem. Längtar till måndag!
Ingmarie
26 augusti, 2017 kl 23:30Jag tror på dig och ditt ben!!!!!
Anna
27 augusti, 2017 kl 14:17Tack Ingmarie! Jag håller tummarna att det hjälper!
Elin
27 augusti, 2017 kl 00:03Kolla men min kiropraktor. Visserligen i helsingborg. Men ibland offrar hon helgen och hon gör underverk! Katja backe heter hon. Gör ett försök!
Anna
27 augusti, 2017 kl 14:18Hon hade ingen tid förrän i morgon! Men tack så mycket för tips!
Magdalena
27 augusti, 2017 kl 10:27Sympati. Hatar skador just för att det värsta är att vara begränsad och att inte få göra det man vill. Handlar inte om pers utan att inte ens få delta!
Hoppas även din naprapat gör under!
Anna
27 augusti, 2017 kl 14:18Vi håller tummarna!
bella
27 augusti, 2017 kl 12:13En annan haltade runt en mara med en hälsporre, det är inte att rekommendera. Jag har hellre en DNS än en DNF på ett marathon. Krya på dig!
Anna
27 augusti, 2017 kl 14:18Det har du rätt i! Man ska inte plåga sig för saken, eller skada sig!
Trail och Inspiration
27 augusti, 2017 kl 18:26Håller ALLA tummar och tår för dig!!!
Men är det farligt att försöka? Om det ”bara” är ngt som släpper direkt, om du blir tillknäckt, kanske det inte är något som blir värre om du springer, utan att hinna blir tillknäckt? Fast kanske dumt att chansa ändå… Åh, så svårt när man vill, men borde vara smart.
Kram M
Anna
27 augusti, 2017 kl 18:55Alltså det går inte att springa utan att bli tillknäckt. Jag kan inte ens gå…. Det hugger som knivar. Annars hade jag sprungit :)
Lina
27 augusti, 2017 kl 19:04Usch stackare, hoppas att du blir bra snabbt. Jag är förkyld sedan 2v, men hoppas fortfarande att jag kan springa min första mara i hemstaden på lördag. Krya på dig!