8 km/h låter som ett utmärkt trailtempo tycker jag! Då kan vi springa tillsammans utan att jag känner mig långsam. Hehe! ;-)

Som svar på Nina.

Ja visst är det fånigt att man kan snubbla på ett löv! Man har verkligen inget att sätta emot när naturen vill ta ner en på jorden :)

Som svar på Ingmarie.

Glad att det gick så bra. Enda menen är stel nacke (När jag desperat höll upp den från marken) och ett blåmärke på skinkan modell stort. Man får vara glad att mjukdelarna tog smällen!

Som svar på Hanna.

Nej den blev bara stötvis rolig. Som när vi kom ut på de sandade grusvägspartierna och man fick chansen att mata på lite. Då var det fantastiskt.

Som svar på hejaerika.

Nej rädd är värsta känslan. Nästa gång glömmer jag inte icebugsen!

Som svar på Katta @ Move it Mama.

Grejen är ju att jag har icebugs med ståldubbar. Kom bara inte på tanken att de skulle behövas. När jag väl var ute hade jag betalt en miljon för att få dem telepaterade till mig. Med icebugs känner man sig också som superwoman. Grym känsla att kunna springa på blankis!

Jag får också halka omkring på dolda isdansbanor långt uppe i skogen. Förrädiskt med det supertunna, fjuniga snö(rimfrost)täcket som lagt sig. En annan sak som jag bannar just nu också är då allt är så skarpt – minsta lilla löv sitter som berget och det är inte bara en gång som tårna kilat fast sig under nåt mikrobiskt litet så jag fått mej en luftfärd.
Ändå. I love trail ;)

Hu då! Jag var ingen trailälskare innan och är det ännu mindre på vintern.Otäcka rötter, stenar och hål som verkar vilja gripa tag i mina fötter. :-O Glad att du klarade dig hyfsat oskadd.. (?)

Bilden är magiskt vacker som skrivet. Man kan dölja mycket med en bra bild… Löprundan lät allt annat än rolig.

åh! Jag får ont i fotlederna bara av att läsa detta, hua! Det där är väl trail av den värsta sorten. Att vara rädd är inte kul..