Inte alltid som man tänkt

Planen: fyraminutersintervaller i bra tempo

Verkligheten: Fredrik frestar med skogen kring Saxtorpsjöarna och jag kan inte stå emot. En chans att slippa asfalten. Det där med “bra tempo” smyger sig redan på andra intervallen, då grusvägen övergår i stigar, lera, sand, rötter, grindar och smala spänger.

Tempot är lågt men pulsen är hög. Att springa på asfalt är nästan som att cykla elcykel jämfört med att springa i sand och lera. Här har jag inget gratis och får kriga för varje steg.

Möter en dam som tappat sin schäfer i skogen. Den har “bara stuckit” och hon undrar om jag har sett den. Mitt under nedjoggen når pulskurvan nya höjder. En lös schäfer, och jag ser mina vader förvandlas till köttfärs.

Vevar igång benen och kämpar mig fram genom sanden med muskler jag inte har.  Idag är träningsvärken ett faktum. Jag kan inte gå. Jäkla hund.

2 Kommentarer

  • Svara
    Rund är också en form!
    12 augusti, 2015 kl 14:59

    De allra flesta hundar är snälla. Ja, jag vet…. Irriterande kommentar. Sorry. Är man hundrädd hjälper det inte, så jag förstår din rädsla och frustration.

    Men bra träning om inte annat! Även om det hade varit roligare om det INTE berodde på att man är rädd.
    Vad gäller skogen; det är det bästa. När man kämpat runt där, känns de (få) asfaltsrundor jag kör, betydligt lättare. :-)

    Kram M

  • Svara
    Mia
    12 augusti, 2015 kl 18:20

    Vardagsedge med en lös vovve där… Jag är också på min vakt när det springer kring lösa hundar. Ett riktigt bra pass fick du ju till i alla fall. Lite terräng skadar aldrig!

  • Kommentera