Hur kan man ens gnälla över att springa Prinsens minne i 27 grader? Jag hade hellre sprungit i 35 grader än att tillbringa fyra timmar på akuten med jack i underbenet, och därefter få träningsförbud! Men det var så det blev. Bilden nedan visar INTE mitt knä. Det är framsida underben som är svullet…
Jaha tänker ni kanske, hur får man ett jack i underbenet bara sådär? Jo, man hoppar box jumps. Med tunga ben som inte riktigt lyder.
Redan på första hoppet märker jag att spänsten inte finns där. Jag brukar inte ha problem att komma upp men jag behöver ladda och koncentrera mig mellan hoppen. Nu känner jag mig lite stressad. Det är mina 10 hopp som ska avgöra hur länge alla andra jobbar på sina stationer. Eftersom jag vet att jag brukar ta god tid och ladda ett tag inför varje hopp ser jag framför mig hur de kommer att få göra chins i flera minuter…
Skänker en tanke till deras stackars lats och försöker liksom öka tempot lite. Det går sådär. Kommer inte upp utan snubblar på kanten och studsar som en gummiboll ner på golvet. Landar i en hög och tycker mest det är pinsamt. Upp igen och låtsas som det regnar.
Det gör inte alls ont och än har det inte börjat blöda. Tittar ner på underbenet och ser ett HÅL. Rent logiskt borde hålet vara långt efter kanten på lådan, men hålet är runt, litet och djupt. Jag säger HEJ till benet där innanför och tycker det känns rätt äckligt.
Blir omplåstrad av instruktörskollegor som övertalar mig att åka till akuten och sy. När jag har sett hålet säger jag inte emot…
Spenderar fyra timmar på en pinnstol innan jag blir sydd. På informationsbladet står det att man inte får ägna sig åt fysisk ansträngning de första dagarna. Frågar doktorn om det verkligen är sant, jag ska ju springa halvmara…
Han bara skrattar åt mig och säger att nu slipper jag det!
Jag vill inte slippa. Jag vill springa i 27 graders värme. Jag hade sprungit baklänges om jag bara fått springa.
Ja ni fattar. Det är surt nu.
19 Kommentarer
Nina
14 augusti, 2015 kl 07:38Skit också!
Jag dör litegrann av att du har sett ditt benBen, sånt gör att jag svimmar.
May the force… och sånt… och en kram på det!
Anna
14 augusti, 2015 kl 07:48Jag dog också lite. Sen tittade jag inte mer. Men jag såg minerna på de som plåstrade om mig….
pernillabredolt
14 augusti, 2015 kl 07:45Neeej fy så trist. Men inga fler blodbilder på bloggen please! Krya!
Anna
14 augusti, 2015 kl 07:48Förlåt :) Tänkte inte ens på blodet, mest det roliga i att ett skenben kan se ut som ett knä :)
Gert
14 augusti, 2015 kl 08:04En otäck bild.Du låter väl bli box jumps i fortsättningen.Krya på dig.
Anna
14 augusti, 2015 kl 17:49I nuläget är jag inte jättesugen. Fast man glömmer så fort :)
Rund är också en form!
14 augusti, 2015 kl 09:59Nej, men fy f***….. :-o
Förstår din frustration. Man kan ju klaga och gnälla lite på ”skoj” ibland, men man VILL ju egentligen göra det där, trots att man gnäller. Lätt att säga saker när man är frisk och oskadad liksom. Nu blev allt i en helt annan dager… :-(
Krya på benet!
Och Kramar!
Anna
14 augusti, 2015 kl 17:50Tack :) Jag ska aldrig gnälla mer!
anneliten
14 augusti, 2015 kl 16:31Jag skulle kunna skriva att det är bara ett köttsår och det läker och det finns fler lopp och så vidare. Men det skriver jag inte för jag fattar. STACKARS DIG! Hoppas du snart är bra!
Anna
14 augusti, 2015 kl 17:52Tack för omtanken! Känns bara så himla onödigt… Nu hoppas jag på bra läkkött. Det får ju öva lite då och då så det borde ju kunna sin sak vid det här laget :)
Tina
14 augusti, 2015 kl 19:17Nä va tråkigt! Hoppas du läker snabbt! Kram Tina.
Mari
14 augusti, 2015 kl 19:48Aj aj! Shit…. Surt… :(
Ingmarie
14 augusti, 2015 kl 21:03Lider med dig men du, det går över! KRAM
Mia
15 augusti, 2015 kl 08:23Jag lider med dig kompis! Ta hand om dig och krya fort!!!
Katarina
15 augusti, 2015 kl 16:16Aj!! Och åh, så tråkigt :( Hoppas du läker ihop snabbt och träningsförbudet blir kortvarigt. Kram.
Lotta
15 augusti, 2015 kl 21:19Men alltså nej, fy! :( Krya benet fort!
Lisa
16 augusti, 2015 kl 11:32Fy så dumt, krya snabbt :) Jag var en av dem som sprang Prinsens minne igår. Det var kul att komma till vackra Halmstad och roligt att få se Musse och Isabella IRL. Dock var det mindre kul att springa i den tryckande värmen. Varenda minut var en plåga och jag tänkte ” jag ska aldrig mer springa” och ”jag dör”. Men så efter en kall dusch längtade jag tillbaka till nästa års Prinsens!
Anna
17 augusti, 2015 kl 07:44Haha, mitt i allt elände tröstade jag mig med att det säkert hade varit jättehemskt att springa i 27 graders värme…. Trist att det blev jobbigt för dig men visst är det skönt att man glömmer så fort efteråt! Då ses vi kanske på Prinsens minne nästa år? OCh då ska jag inte leka spänstig på gymmet två dagar innan….
Mia
22 augusti, 2015 kl 17:36Usch då. Stackars dig. Hoppas det inte tar så lång tid innan du är återställd