Jag har lätt för att gnälla över vädret. Jag älskar ju värme. Men man blir ju inte lyckligare av att gnälla. Därför tog jag mig ut och trotsade eländet. Sprang 5 x 1200 meter i hysterisk vind och med duggande småspik från himlen. Och vet ni. Jag älskade det.
Man känner sig nämligen aldrig så härligt galen som när man är på väg att blåsa av vägen. När håret står åt alla håll och kilometertiderna är så långsamma att klockan går på autopaus. När man sedan vänder, lyfter fötterna och bara flyger fram. Känner sig som en raket.
Säga vad man vill om trettio grader och sol, men en sån här cool runda hade jag inte snott ihop i det vädret!
4 Kommentarer
Sofia
26 juli, 2015 kl 20:27Haha gött! Jag tycker dock det galnaste med detta är att du sprang 5×1200 meter. ;)
Annelie
26 juli, 2015 kl 20:32Väder är härligt!! Just när det är lite sådär extremt.
Själv har han provat jogga två korta gånger i helgen efter nästan 2 månaders bråkande rygg. Första var typ 1 km och andra kanske drygt 2. Kände först ingenting men tror det blev lite hårt med kort stund planka… Hoppas på det för konditionen tryter och jogga är typ det enda jag motiverar mig ut på. Särskilt som sjukgymnasten säger nej t cykel och vi bor på landet. Å andra sidan sa hon nej t jogging också men cykel var mer för all framtid (om jag inte kör tantvariant med högt styre) och jogging kanske skulle gå bra senare… Jag håller tummarna och testar igen på tisdag. ?
Träningsblogga-Ida
26 juli, 2015 kl 21:24Haha! Du är så jäkla cool!
Rund är också en form!
26 juli, 2015 kl 21:55Men exakt! Minns när det stormade så att det regnade in vatten I MITT öra…. Visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Tror jag gjorde både och…. :-D
Kram M