Mitt första träningsminne

Dag 8 i träningsblogg-utmaningen handlar om framtidsdrömmar. Men jag lever lite mer bakåt i tiden och checkar av dag 2 – mitt första träningsminne. Here goes:

Jag gick på dans när jag var liten. Jag och min kompis började samtidigt men hon slutade efter två gånger. Sen var jag ensam. Jätte-ensam. Vågade inte prata med någon. Var stelare än alla andra och det enda jag egentligen kommer ihåg var att jag frös så mycket att jag fick ett sånt där blått rutnät av ådror över hela benen…

Inte mycket till minne. Sen började jag spela fotboll. Men något vidare bollsinne hade jag inte begåvats med. Att springa var däremot kul. Jag sprang som en galning fram och tillbaka över planen men när jag närmade mig bollen lät jag alltid någon annan komma fram före. Så jag skulle slippa göra bort mig inför publik…

Fortfarande ingen glädje förknippad med träning. I nian började jag träna jujutsu. Mest för att det fanns galet snygga killar där. Vi tränade en bråkdel av tiden. Resten satt vi längs mattan och spanade. Snyggaste killen hade grönt bälte och jag bara orange. Jag skulle behöva ett par graderingar innan vi kunde hamna i samma grupp, fast så stort tålamod hade jag inte. Det var ju roligare att sitta bredvid och titta!

Träningsfrälst blev jag inte förrän jag blev 19 och förvandlades till en aerobic-hoppa. Jag bodde på TRÄNA i Umeå, stod alltid längst fram och kunde alla stepkoreografier bättre än mitt eget telefonnummer. Träningsformerna har varierat sen dess, men kärleken till träning blir bara större och större. Så glad att jag hittade rätt till slut och inte gav upp hoppet pga blå ådernät och läskiga fotbollar.