Ibland undrar jag varför vi inte åker på solsemester och dricker Sangria som alla andra. Fast innerst inne vet jag svaret. Jag tycker inte om Sangria, jag hade dött av solstols-tristess och vi hade haft mycket mindre äventyr i våra liv.
Idag är dagen jag fick uppleva hur liten jag är på jorden och vilka enorma krafter naturen har. Dessutom har jag fått reda på hur det känns att kissa i en sko.
Englands högsta berg, Scafell Pike, är 977 m.ö.h och planen är att ta oss upp på dryga 2 timmar. Temperaturen visar 8 grader och vi är klädda för höst. Vi är inte ensamma ute och första halvtimmen känns som en söndag i bokskogen. Eller lönelördag på gågatan. FULLT med folk.
Men när söndagsflanörerna måste stanna och pusta tar vi oss förbi och kan fortsätta färden i ett med naturen. Redan där känner jag mig liten, omgiven av gigantiska berg. Och mindre blir jag…
När vi når 800 m.ö.h är vi inne i molnen och promenerar, och sikten blir plötsligt väldigt dålig. Samtidigt har vinden gått crazy och jag får allt svårare att stå upprätt. 52 kg flugvikt i 32 m/s – och jag är inte så kaxig. Sätter mig ner i väntan på beslut om vi ska gå vidare eller vända om. Nere på marken riskerar jag i alla fall inte att blåsa av berget.
Vi vänder om och börjar gå ner. Trots att det svider i både Fredrik och mig. Vi vill ju upp. Se utsikten. Men det finns ju ingen! Och förmodligen hade vi ändå inte lyckats.
På vägen ner upplever vi regn UNDERIFRÅN. Det är vatten från bäckarna som blåser upp och gör oss blöta. Jag rumlar omkring som jag vore full i kastvindarna. Flyger åt alla håll och ramlar vid flertalet tillfällen. När det är brant runt om mig får jag ta mig ner och hasa på rumpan för att inte blåsa av leden. Känner mig jätteliten i förhållande till naturens mäktiga krafter.
Medan Fredrik stannar för att fotografera det flygande vattnet passar jag på att kissa. Har ni kissat i 32 m/s vet ni att det är svårt att hålla strålen lodrätt. Plötsligt blir det väldigt varmt i skon…
Fredriks skor är inte varma men trasiga. Hela foten tittar ut. Och han har inte ens några andra till loppet i morgon. Vi avslutar vandringen en tur på stan för panikinköp av skor. Till honom. Jag har i alla fall rutin nog att ta med många par!
7 Kommentarer
Ingmarie
6 juni, 2015 kl 19:35Jösses! Klokt att vända! Lycka till i morgon!
Anna J
6 juni, 2015 kl 20:46Helt rätt beslut. När jag var där startade vi i sol och värme men väl på toppen var det snålblåst, nästintill ogenomtränglig dimma och iskallt! Vi var klädda för vinter till slut, hävde i oss lite varm soppa bakom ett stenröse, skippade den ’vackra’ omvägen och tog snabbaste vägen ner. Undrar hur de tänkte som var där i jeans och hoodie?
Andreas
6 juni, 2015 kl 21:04It’s the moments to remember, when it’s cold in November!
Kari
6 juni, 2015 kl 21:46Vilka strapatser! Det är lätt att göra misstaget att inte ta de engelska bergen på allvar. De är söder om Skåne och inte speciellt höga – hur tufft kan det bli liksom? När vi var där för en månad sedan så snöade det och jag har aldrig frusit så mycket i hela mitt liv.
Richard (rundtramp.se)
6 juni, 2015 kl 21:58En dag i en solstol glömmer man bort. En dag på ett tokstormigt berg glömmer man INTE bort. Helt rätt val! Hoppas ni får se toppen en annan dag/gång.
Mari
7 juni, 2015 kl 07:58Klokt av er att vända, men vilket äventyr! Låter mkt bättre än sangria och solstolshäng.
Träningsblogga-Ida
7 juni, 2015 kl 10:44Haha, och ändå ser du så glad ut på bilderna! :D