Jag sprang mitt första Göteborgsvarv för 8 år sedan. Ett av mina starkaste minnen därifrån är när Fredrik och jag haltar in på MAX i Halmstad för en återställarhamburgare på vägen hem. Gången är bredbent och stegen långsamma. Två dagar senare ska jag leda aerobic (those were the days…) och jag kan fortfarande knappt röra mig.
På jobbet är jag lite stolt över mitt haltande, det visar liksom att jag gjort något riktigt, riktigt jobbigt. Kanske haltar jag till och med lite extra. För att folk ska undra vad jag gjort. Så att jag – stolt som en tupp- kan berätta om min bedrift. Att springa Göteborgsvarvet har ännu inte blivit något som ALLA gör.
Igår haltade varken jag eller Fredrik. (Fredrik kanske mest för att han inte sprungit… ) Efter målgång byter jag om i en bajamaja och börjar min 4 km promenad in mot centrum för att möta upp Fredrik för en cappuccino. På hotellet fnyser jag åt Fredrik som trycker ner hissen och väljer istället trapporna. Lite häng framför teven innan vi promenerar till restaurangen ett par kilometer bort. Och allt känns precis som vanligt.
Jag kommer inte halta på jobbet och jag kommer inte ha några svårigheter att leda morgondagens klasser. Ingen kommer fråga vad jag gjort och jag kommer inte få berätta om min prestation.
Det kallar jag dålig valuta för pengarna…
10 Kommentarer
Mari
24 maj, 2015 kl 18:12På 8 år hinder det hända mkt, bra gjort :)
Lotta
24 maj, 2015 kl 18:35No biggie! Jag vet de som haltar betänkligt i dag.. ;)
pernillabredolt
24 maj, 2015 kl 18:54Haha jag sprang också mitt första GBG varv för åtta år sedan. Var hjälpinstruktör på friskis och dagen efter körde jag box. Hela kvällen efter varvet var jag på en galen fest hos en kompis i Götet och sedan hem till Jönköping där jag bodde på morgonen och instruktöra. Man är ju inte 20 längre…
Mia
24 maj, 2015 kl 19:35Hahaha… Du får ta rullstol till jobbet, då kanske (kanske!) någon frågar vad du gjort i helgen. Och kläm till med en Ironman nästa helg. Fast det har ju typ också blivit något som ”alla gör”. Galet!
Ingmarie
24 maj, 2015 kl 20:43Jag kallar det bra utveckling! Och snyggt jobbat! Jag minns att det inte var så längesedan du sa att du inte var en löpare. ;-) Kram
Hanna
24 maj, 2015 kl 21:01Bra gjort! Härlig utveckling.
hejaerika
25 maj, 2015 kl 07:46Haha jag kallar också det där för bra utveckling! ;) Hoppas att jag själv slipper den här förjävliga smärtan i framtiden och att jag kan springa ett helt Göteborgsvarv utan att stappla mig fram… xD
Stina K
25 maj, 2015 kl 09:02Vilken utveckling! Heja dig :)
Träningsblogga-Ida
25 maj, 2015 kl 10:45Haha, underbart! Framsteg!
Nina
25 maj, 2015 kl 15:42Gillar när du vänder och vrider på perspektivet sådär! High five!