När jag tar mig iväg och tränar är det jätteviktigt för mig att jag får just träna. Det värsta som finns är känslan av att inte ens ha blivit varm. Även om det är skönt att som omväxling slippa duscha efteråt.
Jag ser hellre ett pass som är lite för tufft och att jag måste maska lite än ett pass som innehåller för mycket vila. För jag är inte den som ställer mig och gör upphopp i vilan. Jag anpassar mig och smälter in.
Därför efterlyser jag EFFEKTIVITET i de pass jag går på. Och det är också effektivitet jag försöker bygga in när jag själv sätter ihop mina egna klasser. I ett cirkelpass i stora grupper är det ett konststycke att göra övningar så enkla och lättbegripliga att man inte behöver ödsla tid på tusen frågor. Det är ett konststycke att hitta smidiga övergångar för att minska spilltid och hitta flyt.
Det är inte alltid det lyckas och från gårdagens pass kom jag hem mer utvilad än utpumpad. Besviken såklart, men det blir så ibland.
Jag har instruerat i 17 år. Svängt ihop grymt bra klasser men också rena bottennapp. Som i fredags. Jag skäms fortfarande. Hade jag varit ny på det passet hade jag inte kommit tillbaka. I lördags hittade jag flytet igen. Kanske lite väl mycket flyt. Jag tror det blev jobbigt. Men som sagt. Hellre smygvila vid behov än tvångsvila mest hela tiden.
Hur tänker du? Hellre för lätt eller för jobbigt?
8 Kommentarer
Kari
9 februari, 2015 kl 10:01Hellre för jobbigt! Själv har jag slutat upp att gå på gruppträningar just för att de inte var tillräckligt jobbiga / tidseffektiva. Träningskulturen är lite annorlunda här i Belgien och det är liksom mer fokus på att ”tjejer inte skall få för stora muskler” och ”tona låren så att celluliterna försvinner”. Då blir man varken trött eller glad av passet som svensk feminist!
Lotta
9 februari, 2015 kl 14:38TUFFT! Det ska vara jobbigt = effektivt = resultat (jo, jag vet att det finns olika sätt att uppnå resultat, likväl som olika resultat att sträva efter, men i grunden är det dock ändå så att det krävs ansträngning för att komma någon vart). Det är alltid lättare att anpassa neråt som deltagare, hålla igen lite om man behöver, än tvärtom – speciellt om man vill göra det så omärkligt som möjligt. När jag går som deltagare på ett pass, och även så jag upplever/tänker mig att de flesta deltagare resonerar, så vill jag ha hjälpen av en instruktör och gruppenergin för att kunna pressa lite extra än vad man oftast kan motivera sig själv till. Lugnt är lätt att träna själv för de allra flesta.
Mia
9 februari, 2015 kl 15:51Lite dubbel i den här frågan. Många av transportlöparpassen är vila. Blir knappt svettig ibland… Men ja – har jag planerat in ett pass typ gruppträning – då får det fan ta lite alltså där jag vill att det ska ta :)
Träningsblogga
9 februari, 2015 kl 18:29Helt med dig där! Man vill ju ändå känna sig rätt så (eller totalt) slut när träningen är över!
Ingmarie
9 februari, 2015 kl 20:34Tänker som du! Lite ”roligt” att höra att även du haft bottennapp. ;-) Men kanske är det mest du själv som känner så ändå? Vi är ju oftast hårdast mot oss själva. Hur som haver hoppas jag få komma på något av dina pass någon gång! Ett som jag kryper ut från. ;-)
Anna
10 februari, 2015 kl 10:54Hihi. Ingen går fri från bottennapp. Så är det. Vissa dagar klickar det inte bara. Jag hoppas också att du kommer på något av mina pass någon gång. Förhoppningsvis inget bottennappspass då :)
Förvånad
9 februari, 2015 kl 20:40Absolut hellre litet för tufft än litet för mjäkigt.
Kicki
9 februari, 2015 kl 20:58Hellre jobbigt!!! Avskyr att vara laddad för att träna och sen inte behöva duscha efteråt…