Visste inte om jag skulle våga springa. Det kändes i ärlighetens namn inte hundra i Skrylles backar häromdagen. Velade in i det sista och bestämde mig sedan för 5 km lugn jogg i skogen.
Dagen till ära är jag väl insmord i mitt nya favoritliniment (med undantag av lukten, den är fruktansvärd!). Jag testar även mina nästintill oanvända, och lite för stora, skor som jag nästan sålt, men i sista stund ångrat mig och velat testa bara en gång till..
Första kilometern. Hälsenorna stramar inte ens. Inget obehag. Allt känns bara väldigt mjukt och följsamt. Hallå, när hände det senast? När jag var 25?
Andra kilometern. Lika behagligt och skönt. Sen blir det bara bättre. Vid fem kilometer KAN jag bara inte sluta. Det är som att sitta med semlan vid mungipan och inte gapa. Det GÅR inte!
Och sjukgymnasten sa ju att jag fick fortsätta så länge det inte gjorde ont. Det gör inte ont. Det känns fantastiskt. Benen är lätta. Vid 8 kilometer tvingar jag mig att sluta. Vill inte äventyra något.
Firar med lite stocklyft på utegymmet och ett misslyckat chinsförsök. Men ingen utebliven chin i världen kan göra mig på dåligt humör, för jag har sprungit 8 km HELT smärtfritt från steg 1.
Frågan är om det är linimentet, skorna, inget eller båda som ligger bakom. Och hur ska jag nu kunna sälja mina skor?
7 Kommentarer
minatraningstajts
28 december, 2014 kl 12:49Hurra för det, Anna! Stor kram och god fortsättning.
Helen
28 december, 2014 kl 16:19Va skönt för dig att få springa utan smärta!! Heja dig!
idaaspens
28 december, 2014 kl 16:39Jippi, vilken fantastisk känsla!
Rund är också en form!
28 december, 2014 kl 18:34Vad härligt! Behåll skorna, säger jag. Trail liksom. Haha! ;-)
Kram M
Lina
28 december, 2014 kl 21:41Underbart!! Hurra!!! :)
Kari
29 december, 2014 kl 14:33Den känslan är svårslagen! Satsa på skorna, det kan ju vara att ”lagom” stora skor klämmer lite grann. Jag vet dessutom flera som skär bort hälkappan på sina skor, just för att den inte skall trycka. Rune Larsson har gjort en guide: http://www.loparlarsson.se/content/view/45/37/
Johan
30 december, 2014 kl 23:26Det måste vara skorna. Har sprungit väldigt många kilometer i samma nodel och aldrig fått ont