2014

Det har blivit dags att sammanfatta 2014 och jag kan bara konstatera att det blev ett riktigt bra år även om det började lite dramatiskt. Det var året jag provade på att cykelkrascha och komma igen. Året då jag sprang riktigt långt men aldrig riktigt fort. Året då jag började jobba ÄNNU mer med det jag brinner mest för. Och året jag började använda cykelhjälm. Orkar du inte läsa hela inlägget kan du med fördel hoppa direkt till sammanfattningen längst ner…

JOBBET:
Jag drog ihop ett lopp tillsammans med maken och upptäckte tjusningen med det. Ville göra mer sånt, men då Fredrik inte hade tiden lockade jag med svägerskan i fördärvet. Under en träningsvecka i Portugal började planerna för movesome, ett projekt där vi under året ordnat såväl barnlopp och sportloppis. Vi har kul nästan jämt, planerar som bäst när vi springer. Eller fikar. Eller både och. Jag fick även ett uppsving i min löpcoachning och har från och till varit riktigt uppbokad med pt-timmar och löpgrupper av olika slag. I alla fall innan det började regna… Jag har fått in fötterna på olika företag och hållit företagslöpningar och föreläsningar om löpteknik där. Jag fick även möjlighet att uppleva en gammal dröm, att följa med som löpledare på en träningsresa. Ett fantastiskt uppdrag som jag fått äran att fortsätta med under året som kommer.

LÖPNINGEN:
I mars stod jag inför min livs löputmaning. Jag skulle springa 75 km terräng mitt i natten och det var faktiskt första gången jag tvivlat på om jag skulle fixa biffen. Men återigen fick jag bekräftat – jag är seg som kola. Det ska mycket till innan jag kliver av och 75 km räckte inte för att bräcka mig. Även om Fredrik förmodligen kunnat krypa ifrån mig på sista varvet…

Efter min cykelkrasch i april kunde jag i princip inte göra något vettigt. Inte knäppa brallorna eller ta på deodoranten och än mindre tömma diskmaskinen och dammsuga. Däremot kunde jag tidigt börja springa. Eller tjaa… jag var för snål för att låta bli. Två läger inbokade, tusenlappar betalda och ingen möjlighet att boka av. Då springer man liksom.  Och mycket löpning blev det, det var ju det enda som fungerade. Två marathon, ett fjällmarathon, och ett tremils traillopp var lite av godbitarna som året bjöd på. Båda marathonen överträffade mina förväntningar medan fjällmaran blev lite av ett antiklimax. Att gå i 8 km direkt från start är ju inte värsta fancy precis.

SAMMANFATTNINGEN:

Årets promenad: Axa Fjällmarathon. Besvikelsen är stor när vi fortfarande efter 7,5 km inte fått börja springa. Varje berg därefter blir en promenad och klockan tickar…

Årets sms: Dottern tror att jag hoppat av Ursvik Ultra och kallar mig SVAGIS. Men hon är fel på dag…

Årets identitetskris: ertappas på ICA med hela kundvagnen fylld av Gorbys.  Hela min fasad rämnar…

Årets senildemens: åker till New York marathon och lämnar löparskorna hemma.

Årets hjältar: Daniel och svärmor får kontakt via Facebook och ordnar tillsammans så att skorna når mig i New York någon dag senare.

Årets cirkus: Helsingborg marathon slängde in ett cirkusbesök mitt på banan. Efter två mil leds vi in på Helsingborgs arena och stjäl lite fokus på Cirkus Scotts genrep. Coolt är bara förnamnet.

Årets skönaste mössa: dunkin donuts fleecemössa i starten på iskallt New York marathon…

Årets svin: fick äran att möta franska vildsvin under en vilsespringning modell stor. Har aldrig varit så rädd eller gråtit så mycket under en löprunda…  Har sällan haft så fula ben heller!

Årets margarinchock: förundras över dotterns hemläxa och ifrågasätter läraren som hänvisar till Livsmedelsverket.

Årets modigaste: åker zipline i Kroatien. Faller för grupptrycket och tar mod till mig. DET är förmodligen det coolaste jag gjorde på hela året!

Årets lärdom: använd cykelhjälm för sjutton!