Det blir som det blir…
Jag har sällan planer inför lopp. Jag laddar inget speciellt innan. Ingen pasta-overload, inga litervis med Vitargo. Jag har inget armband med kilometertider jag ska hålla. Jag liksom bara springer. Låter känslan styra. Jag kollar av kilometertiderna från och till men har aldrig någon koll på totaltiden. Därför hade jag precis lika gärna kunnat komma in på 1.35.00 som 1.34.54 i lördags. Och det hade ju varit surt. Så jag borde kanske kolla, men jag glömmer det. Tänker på annat. Filosoferar.
Min plan inför mitt första ultralopp finns inte heller. Men kanske borde jag fundera igenom det lite ändå. Dela upp det. Hitta milstolpar och morötter. Men så tänker jag att det blir som det blir. Det jag kommer längta mest efter är soluppgången. Efter 6 timmar. Och en morot har jag. Om jag slutar efter 45 km är hotellfrukosten fortfarande öppen. Håller jag på längre hinner den stänga och då får jag ljuvlig brunch på Bianchi istället. En morot så god som någon!
3 Comments
Maja
3 april, 2014 at 17:47brunch är ju liksom frukost och lunch i perfekt kombo, sikta på den! Och hejja dig som bara kör! Filosofera på, tänk så många smarta tankar du kommer hinna tänka :-)
Snorkkis
4 april, 2014 at 04:27Mat funkar alltid som morot :) . Fast springer jag riktigt långt tappar jag oftast matlusten. Som tur är återvänder den ganska snabbt. Heja din bara springer filosofi!
Anna
4 april, 2014 at 05:24Fungerar precis likadant och efter lopp vill jag oftast ha MJÖLK. En bauta-latte eller mjölk och müsli… Det där braksuget kommer inte förrän dagen efter. Men jag hoppas jag är sugen på något mer på söndag morgon, känns lite snöpligt att fira med en latte!