Som svar på A-mamman.

Ja det var en läskig grej. Hade liksom inte ens hört dem komma. Och att inte veta vilken dag det var när de frågade, var en fruktansvärt obehaglig upplevelse. De sa att jag hade cykelhjälmen att tacka och sedan dess använder jag den alltid, inte bara på racer. Huvudet är värdefullt!

Efter din länk läste jag nu detta – fy! Avsvimmad och vakna upp bland räddningspersonal, läskigt! Ska kika om du skrev mer om vad som hände och hur du läkte.

Som svar på Therese J.

Hej Therese! Och kul att du hittade hit. Ja det är väl ett sätt att gå vidare liksom. Att inte bryta ihop. Även om jag gör det också emellanåt :)

Men kära nån Anna! Krya på dig.

Hej. Trillade in här på din blogg av en slump via Facebook. Fy vad hemskt att höra om din olycka! Men jag måste säga att jag beundrar din positiva inställning. Den lyser igenom hela detta inlägg.

Åh men neeej! Fy vad läskigt! Kram

Åh nej va läskigt :-( STOR Kram

Som svar på Henrik Nilsson.

Det läskiga är att inte JAG hört tutandet… Gör mitt bästa för att snart vara på benen igen (läs: vilar mig iform!)..

Usch! Hörde tutandet i lördags, bor på området i närheten. Hoppas att du kan träna vidare snart!

Aj aj aj… Otäckt! Tur i oturen att det inte gick värre.