Skippar nog varvet nästa år med. Nu har man provat det (snart 2 ggr). Orkar inte med hetsen med att man ska anmäla sig 13124213 dagar i förväg och hålla på. Känns roligare med mellanstora lopp av idrottsföreningar med idella intressen än vinstdrivande organisationer.

I feel you! Känns som att man bokar, bokar, hänger på låset. Gillar inte den känslan i kroppen.

Jag trodde att det skulle bli tredje gången gillt för mig i år på Varvet, efter att ha varit anmäld två år i rad och inte kunnat springa. Men en muskelbristning i vaden 6 veckor innan, när jag redan låg på gränsen att hinna bli tillräckligt förberedd i tid gjorde att det bara var att inse att jag inte kommer att springa i år heller. Och jag tror faktiskt inte att jag kommer att anmäla mig till nästa år. Tidigare har jag flyttat fram anmälningsavgiften så jag automatiskt varit anmäld, men i år kom skadan för sent för att jag skulle hinna det, och kanske lika bra det.

För min del får Göteborgsvarvet fortsätta vara osprunget, kanske för alltid. Just nu är fokus på att långsamt stärka upp vaden igen och komma igen utan stress. Har sprungit två gånger hittills (promenader/powerwalks och tåhävningar först), första gången 1 km och andra gången 1,5 km. I dag tänkte jag ge mig ut på 1,75-2 km och se hur det känns – det är den ökningstakten som gäller. Tack och lov kan jag köra för fullt på spinningscykeln så jag får mitt endorfin- och svettbegär tillfredsställt ändå. I övrigt fokuserar jag rätt mycket på yoga just nu, men mer om det ovan. ;)

Vad gäller löpningen så är jag fast inställd på att komma tillbaka i sån form att jag kan springa obehindrat och utan att fundera på att begränsa hur långt/hårt, även om jag aldrig ser något maraton i min framtid (men det har jag aldrig gjort), men utan att stressa upp mig på att jag en viss helg i slutet av maj måste vara fit for fight för att springa en halvmara. Mot slutet av sommaren kan jag tänka mig att hoppa på t.ex. blodomloppet i Örebro, och senare finns vårt Åstadsloppet (från 5 km-halvmaraton) som säkert går att anmäla sig till sent inpå i den klass som känns passande för tillfället och med lite tur kanske jag då till slut får min halvmara, men jag behöver inte veta det nu, det får bli som det blir. ;)

Som svar på Anna.

Inget jag rekommenderar. Men när det är lopp så tror jag inte att du har tid att tänka på sådant. :-)

Som svar på Sven Olsson.

Ligger en del i det, ja! Orientering vill jag också sylta in mig i. Jag började att sylta in dottern och snart är det kanske dags för mig :) Billigt, spontant och natur. Låter ju hur bra som helst!

Som svar på Johan.

Yes, jag är sugen på den! Får se när jag tar mod till mig! För när det är lopp får man inte vända när det blir brant väl? :)

Låter som en ganska sund tanke! Älskar små lopp som på något sätt känns lite mer personliga…men samtidigt älskar jag stora lopp med galet mycket folk och massa runt omkring! Man det viktigaste är väl att man kör på det man känner för :D

Sven, vilken bra reflektion. Jag är anmäld till Varvet men kommer inte att springa i år. Har det inte i mig och blir stressad av tider och folk. Istället blev Tjejmarathon min målsättning, att springa långt i naturen, med 99 andra, att få hjälp och stöd på vägen. Lidingö ska bli av, men bara för att jag tycker att banan är så härlig. Och för att folk som bor längs banan är så goa.
Om det inte vore för de konstiga knäbyxorna så kanske man skulle börja med orientering :)

Anna – relaxa och strunt i loppen, gör det som känns kul för stunden!!

Jag har varit en inbiten tävlingsräv länge och sprungit alla möjlig lopp från 5K till maraton. Jag har sedan några år blivit insyltad i orienteringssporten och sedan dess har jag helt tappat intresset för överfulla löptävlingar. Nu för tiden förstår jag inte hur jag kunde betala 400-1000 kr för att trängas med tusentals andra. Det enda man får, om man drar det till sin spets, är en nummerlapp samt hjälp med att ta tiden. Och till råga på allt måste man vara ute ett år i förväg och anmäla sig. En orienteringstävling kostar ca 100kr och man kan anmäla sig veckan innan. För de hundra kronorna har någon ritat en karta, lagt en bana, satt ut kontroller, byggt ett tävlingscentrum ute i skogen med varmvattenduschar, osv. Jag tror masshysterin som råder runt löptävlingar är ett övergående fenomen som försvinner när det går upp för folk att kejsaren faktiskt är naken.

Även jag har gått i de tankarna, men egentligen vill jag ju kunna göra både ock, precis som jag vill! :-) Kustmaran (http://kustmaran.wordpress.com/) jag sprang förra året var ett sånt lopp, ett hederligt mindre lopp med mycket eldskälar i organisationen, precis som det var förr!