Omvärderat mig själv

Inför helgens cykeläventyr var mitt självförtroende knäckt. Jag var övertygad om att jag var sämst i hela världen på att cykla. Vågade knappt följa med ut.

Jag duger!

Ni vet, man jämför ju på Funbeat… Snittfart. Längden på rundorna. Och alla andra cyklar ju så himla långt och fort.

I helgen har jag insett ett par saker.

1. Det är MYCKET lättare att cykla i grupp. Tiden går fortare. Vinden känns mindre. Samtalen tar bort fokus från klockan, och det är lätt  att samla ihop ett gäng mil utan att tänka så mycket på det. Dessutom i hastigheter som är nästintill omöjliga utan draghjälp. Jag cyklar vanligtvis alltid ensam. Det är som att jämföra äpplen och päron. Sluta med det!

2. Jag är trögstartad. Ganska mycket till och med. Men när timmarna börjar gå, det är då jag blir stark. Har avslutat både fredagen och lördagen på topp, med mycket krafter kvar. Ni vet så där …ska vi sluta redan? Festen har ju precis börjat.  Precis som i löpning alltså. En diesel. Därför knäcks jag på korta rundor, men inte på de längre. Och eftersom rundorna oftast är kortare är det bara det jag ser…

Så jag har beslutat mig för att inte klanka ner på mig själv. Jag är faktiskt inte så pjåkig.

Idag avslutas helgen med 4-6 mil cykling. Men jag ska inte dit. Skulle springa en sista halvlångpanna inför Göteborg. Men så känner jag en smula ret i halsen. Eller snarare långt ner i lungorna. Harklar, men det sitter kvar. Inte ont. Bara ret.

Paniken infinner sig. Det ÄR inte läge.

Vila på det!