Aktuellt

Första gången…

När man typ bor i sina träningskläder, och när träning är lika självklart som att borsta tänderna, då är det svårt att komma ihåg den där känslan när man för allra första gången satte sin fot på en träningsanläggning. När allting var nytt och man trodde att alla stirrade på en. När man oroade sig för att kläderna var fel, eller att man inte skulle hitta till rätt sal. Eller ännu värre, att inte hänga med på gruppträningspassen. Snurra åt fel håll eller ta fel ben…

Därför blev jag så glad när jag fick en kommentar på ett tidigare inlägg. Som beskrev hur det kändes att komma till ett gym och träna för första gången på väldigt länge. Det var en tjej som testade Afro med mig för första gången i söndags. Här kommer hennes berättelse:

afro

Rapport från andra sidan.
Skräckslagen och otränad tungviktare möter vansinnes-friskusen Annas blick i dörren på väg in i salen. Sväljer djupt. Mumlar tyst mitt mantra. Jag KAN skumpa – jag ÄR inte rädd. Tycker det gnistrar till i Annas ögonvrå. Och har hon inte ett lite läskigt leende idag? Lite oberäkneligt liksom. Kanske kommer huggtänderna fram idag?

Åh, vad var det? Plötsligt skymtar något rosa förbi på min vänstra sida. Ånej! Det var bara jag, min egen spegelbild. Usch, varför MÅSTE det finnas speglar i en träningslokal. Och så många dessutom. Varför tog jag inte svart tröja som de andra. Nu syns jag ju så mycket mer…

Mitt under passet ser jag hur Anna sneglar mot mitt håll. Försöker le tillbaks men ser i spegeln hur mitt i tanken hurtiga leende förvandlats till ett otrevligt grin. Ansiktet speglar det kroppen försöker tala om dvs det som jag och min hjärna har bestämt oss för att låta bli att lyssna till. Tar istället i lite extra när vi sår våra frö på den afrikanske leråkern. Swisch, swisch liksom. Och en blomma ner i jorden till höger och så en på vänster sida…

En timme och ett helt niagarafall av svett senare haltar jag ut ur salen. Flåsar som ett ånglock allt emedan jag lämnar saftiga fotavtryck på den mörka klinkern. Slås av det knasiga i att det faktiskt finns folk som har träffat sin blivande på gymmet. Fast det är klart, innan passen kan det förstås funka. Åtminstone om man går på olika pass….Men å andra sidan….efter passen kan det lätt bli intim-läge. Mun-mot-mun-metoden, menar jag. Fy vad jag andas tungt!

Försöker få på mig gympaskorna. Lyckas inte. Går barfota ut i bilen… Lämnar svettiga fotavtryck på parkeringen innan jag krånglar mig in i bilen. Hrm, känns det inte lite konstigt i ryggen????

Kommer hem och visar stolt infödingshoppen och på-med-gummistövlarna-stegen. Barnen fnissar och himlar med ögonen. Själv är jag ganska nöjd. Tänk att jag faktiskt vågade gå in genom dörren….och stannade!
Är mindre nöjd nästa dag då sambon får välta mig ur sängen. Tvingas sjukanmäla mig. Kallar det ryggskott men vet innerst inne… Går som en gravid anka och hamnar på handikapp-parkering(soffhörnet utan ett enda toalettbesök fram tills dess att barnen kommer hem och hjälper lilla mamma på wc).

Två dagar senare går jag upprätt igen – och längtar till nästa afropass! :-)
Tack Anna!

7 Kommentarer

  • Svara
    Cicci
    18 september, 2009 kl 05:58

    Vad roligt! Ja… det är svårt att minnas den känslan när man var ”ny” och kände sig borta och malplacerad!

  • Svara
    Therese
    18 september, 2009 kl 06:43

    Vilken härlig berättelse! Sådär känner jag mig varje gång jag går på ett danspass eftersom jag tror att jag ska dansa in i väggen, och därför går jag inte längre på sånt utan håller mig till grejer som kräver så lite koordination som möjligt. Coolt att den här tjejen verkar peppad på att fortsätta!

  • Svara
    Anonymous
    18 september, 2009 kl 08:18

    Å så kul att läsa, kände igen mig precis! Varför anmälde jag mig på detta?? Ser inte alla andra ut att ha gjort det här i flera år? Jag är också ”tungviktare”, har oftast rött eller orange när jag tränar och tänker alltid varför tog jag inte svart när jag ser alla andra sylfider. Men sedan när man väl är igång så är det så kul även om man går åt fel håll etc. Och tacka alla Annor som är så pigga och glada där framme, det gör att vi kommer tillbaka!

  • Svara
    Anonymous
    18 september, 2009 kl 09:50

    Vilken underbar berättelse!!
    Själv är jag nybörjare på allt där på gymmet… spinningen har fastnat nu och nästa utmaning är att testa BodyPump fler gånger för det ÄR kul men svårt..fast andra ser ut att göra det lätt…. är lite rädd att lyfta fel men det blir bra med tiden tror jag!

    Trevlig helg!
    /Eva

  • Svara
    fartfylld!
    18 september, 2009 kl 14:24

    Jag kommer aldrig glömma mitt första pass :( för ungefär 10 år sen. Det var hemskt. Alla andra hade snygga, trendiga träningskläder. Jag hade tagit det jag hittade längst in i garderoben. Och jag hängde inte med på en enda övning. (det var ett boxpass). Tränaren stod och hängde över mig när jag gjorde sit ups och orkade knappt lyfta ryggen från golvet. ”högre, högre kan du”… och jag nästan grät och bara… ”nej.. det går INTE”… det blev inga flera år sen. så bra om du lyckas motivera folk att komma igen, på en gång!

  • Svara
    Snorkkis
    18 september, 2009 kl 16:57

    Vilken härlig berättelse. Och vilken mersmak passet verkar ha gett!

  • Svara
    Anonymous
    18 september, 2009 kl 22:24

    Jag tycker du gör en härlig sammanfattning utav Afron!!! Kan tänka mej in i hur det var med kroppen på måndagen. Tror att Anna har fler utmaningar för osss!!!Tex box eller outdoor challenge!
    Ps. Där kommer nog flinet fram igen! Nette

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.