Browsing Tag

ultra

5 x 4 mil någon?

Jag vet inte varför jag lockas av sånt här. Varenda vettig människa fattar ju att det gör ont att springa 4 mil om dagen i fem dagar. Göta kanal, 20 kilometer, mellan Sjötorp och Mem.

Göta kanal run

Bild lånad från gotakanalrun.se

Kanske är det den här texten som lockar:

”Göta Kanal Run är inte ett löparlopp eller en löpartävling, distansen är sekundär och likaså din placering. Göta Kanal Run är ett uttryck för en vilja att söka spännande sammanhang med spännande nya bekantskaper”

En himla massa snacks, lunchpauser och dopp i kanalen (ja det låter mysigt även om jag aldrig vågar). Goda middagar och kvälls-chillande med fötterna i högläge. Och däremellan lite spring i trevligt sällskap (ja, löpare är alltid trevliga!).

Det bästa av världar.

Kanske ska det bli min 43-årskris? Och vem gör mig sällskap?

Nya utmaningar!

Vissa vänner är farliga att träffa. För man vet aldrig var det leder…

image

Mina gamla vapendragare Malin och Andreas bjöd in sig på medhavd kladdkaka igår. Det kan tyckas oskyldigt, men mötet visade sig ha oanade konsekvenser.

Efter halva kladdkakan var vi fyra anmälda till Helsingborg maraton den 13 september. Några tuggor senare hade vi bestämt datum för Kävlinge Ultra, vår lilla sällskapsjogg på 5 mil med stopp för både ugnspannkaka, kanelbullar och dansband…

Det tillsammans med mina nya tights gjorde att jag nästan glömde att jag faktiskt fortfarande är ganska skruttig. Men man väljer ju vad man vill fokusera på!

Energi för 75 km?

Fick frågan vad man äter när man springer 75 km. Vad magen fixar och hur mycket energi som går åt. Jag var livrädd för att få energitorsk och satsade på better safe than sorry. Såg till att aldrig gå tom och fyllde på hela tiden. Har ingen aning om hur andra gör men det här fick jag i mig:

– Sportdryck, Skratch lab. I ryggan från kilometer 1. Den är mild och känns aldrig sliskig.
– Hammergel. 1-2 per varv. Den enda gel som funkar för mig.
– Chips. Älska salt!
– Hönökaka med skinkost. Förmodligen det godaste som finns!
– Pizzasnurror, 2 st.
– Getraw bar, 1 st.
– Blåbärssoppa

På den menyn tog jag aldrig slut på energi och det var en bra blandning mellan salt och sött, varmt och kallt. Hade jag fått önska något hade det funnits en latte i målgång, men Fredrik ville inte släpa med maskinen… hur tänkte han då?

Resultatlistan publicerad nu och jag hittar mig själv som nr 4 av 8 av tjejer. Totalt av alla startade haltade jag in på plats 34 av 83, ett resultat som jag faktiskt är grymt nöjd med på mitt livs första ultralopp. Lite fler bilder från min dag (ursäkta urusuel kvalitet…):
 IMG_0239 Nervös inför start…

IMG_0247 
Mot varvning efter varv 3.

IMG_0251 
Underbart med dagsljus!

wpid-20140406_072330.jpg
Inför varv nr 5. Humöret på topp. Kroppen inte lika mycket på topp. Funderar på en hämnd-julklapp…wpid-20140406_075859.jpg
Graciös som få i uppförsbacke modell brant-och-vill-aldrig-ta-slut…

Och nu är det officiellt, jag är ingen tant. Känns mycket bra. Jag tror till och med dottern gett mig årets finaste komplimang. Stark som DA BOMB-sås. Det låter det.

image

Så här dagen efter känns kroppen som den förtjänar. Varenda muskel gör ont, för att inte tala om tårna. Jag dristar mig till att lägga upp en före och efter-bild på mina fötter. För den som vågar:

2014-04-04 08.06.07-1 Photo 2014-04-06 10 26 33

Ursvik Ultra – race report

Jag har gjort det sjukaste sjuka. Jag är i mål men färdig för slakt. Hela kroppen gör ont, fötterna blöder och jag är så trött att jag inte kan sova. Men jag gjorde det. Varv efter varv efter varv. 75 aptunga kilometer som fick Lidingöloppet att framstå som en walk in the park. En jogg på E4:an. Men vi tar det från början…

10168095_835636603117485_6751055988113218121_n

Lämnar hotellet strax efter kl 23 – efter dryga timmens sömn. I foajén möter vi partypinglor i högklackat som också är redo för en lång natt och ont i fötterna. Känner mig så där härligt galen i min löpmundering och undrar vad de tänker…

Hämtar nummerlappen och gör mig redo för varv 1. Första varvet ska jag springa själv utan pacer/hare/draghjälp/sällskap. Det regnar lite lätt men det känns mest skönt. Startskottet går.

Varv 1. 0-15 km.
Hittar ett gäng löpare med behaglig fart. Folk snicksnackar lite men jag är för trött. Ser första varvet som en förlängning av min skönhetssömn och lullar på i min egen värld. Andningen är lugn och kontrollerad och det gör inte ont någonstans. Mer än i tummarna som fått kramp av att bära mina vätskeflaskor! Förundras över banan med alla dess hinder. Avsnitt med decimeterdjup lera som är helt omöjliga att ta sig förbi torrskodd. Backar branta som värsta Mount Everest där löpning bara är att glömma. Man får se det som en promenerande vadstretch. Utöver lera och backar helt sjukt mycket rötter. På första varvet funkar det…

Varv 2. 16-30 km
Byter ut vattenflaskorna mot vätskerygga, det klokaste beslutet på hela loppet. Nu får tummarna vila! Fredrik springer med mig andra varvet och vi tar det extremt lugnt. Framför oss har vi en herre i orange skiddräkt som fiser okontrollerat. Det sprakar hej vilt och när lukten blir för besvärande efter ca 10 km ser vi oss tvungna att köra om… Strax innan mål inser jag att jag tappat min sportident-pinne. Den som registrerar min tid och som kostar typ 500 kr att ersätta. Jag skiter i pengarna men får lite panik över tanken att jag kanske sprungit allt förgäves…

Varv 3. 31-45 km.
Får en ny sportident-pinne vid varvningen och möter upp med Björn som erbjudit sig att springa tredje varvet med mig. Björn är en sann ultraräv som tycker det helt normalt att släpa omkring på trötta människor mitt i natten. En bit in på varvet börjar knäna protestera. Löparknäfeeling på båda benen. Speciellt i nerförsbackarna som är tekniskt knixiga och väldigt branta. Lovar mig själv en lång stretchpaus vid varvning. Biter ihop och härdar ut. Varv nummer tre är det mentalt jobbigaste då jag är rädd för smärtan i knäna. Förstår inte hur jag ska ta mig runt två varv till…

10154302_10152085894867075_3974224078526872205_n

Varv 4. 46-60 km.
Här hade jag kunnat sluta. Jag var liksom från början inställd på att 45 km är enough och att det var helt OK att sluta här. Men Björn har peppat mig och ingjutit mig självförtroende. Jag kan nog fixa det här. Stretchar lite och ger mig av på fjärde varvet, som Björn plötsligt beslutar sig för att hänga med på. Sällskap tackar man inte nej till. Även om jag inte pratar så värst mycket… Smärtan i knäna släpper och höfterna tar över som dagens ONT. Musklerna lyder inte och jag snubblar omkring som ett fyllo efter en blöt kväll. Det är ett under att jag aldrig tar mark, och Björn har nog sin lördagsunderhållning fixad.

Varv 5. 61-75 km.
Här stannar liksom tiden. Varje kilometer känns som ett år. Vid 61 km firar jag personlängsta men i övrigt finns inte mycket att fira. Fredrik springer bredvid och försöker peppa. Jag är nog mest tyst. Utom när jag svär över rötterna och ber någon komma och eliminera ler-skiten från jordens yta. Det känns som vi springer saktare än vi går och backarna blir bara brantare och brantare för varje varv. När 3 km återstår går jag bara på vilja. Viljan att få registrera sportident-pinnen en sista gång och äntligen stanna maskineriet.

Hinner till hotellfrukosten med fem minuters marginal. Klampar in med lera upp till knäna och roffar åt mig en filtallrik. Nöjd över vad jag presterat och nöjd över min fjärdeplats. Av åtta startande tjejer var det bara fyra som tog sig i mål. Man kan säga att jag alltså kom sist. Men de som bröt kom ju faktiskt ännu mera sist.

Tänker att jag ska fira. Shoppa loss på min shoppingstege. Men inser att en bergslöpningsweekend i Norge är det absolut sista jag vill ha. Förhandlar bort den mot ett par solglasögon och en klocka. Så jag vet hur länge jag ligger i solstolen. För just nu känns träning VÄLDIGT långt borta…

Ultra-tips någon?!

Dags att långsamt lyfta huvudet ur sanden. Ända sedan jag fick startplatsen till Ursviks Ultra i julklapp har jag envist borrat huvudet i sanden, blundat hårt och låtsats att allt var en mardröm.

IMG_4045

Ville avklara Portugal först. Och halvmaran. Men nu när bara fem dagar återstår är det förmodligen hög tid att öppna ögonen. Inser att mängdträning i Portugal och halvmaraveckan innan inte är bästa uppladdningen, och de stela vaderna skriker efter nåd. Frågan är om de hinner repa sig innan lördag.

15 km. 5 varv. Totalt 75 km med start mitt-i-jäkla-natten. Midnatt och mörkt. Rötter att snubbla på och backig terräng. Och jag vet inte hur man gör…

Vad äter man? Hur många skor behöver man? Hur ont gör det? Finns det troll i skogen? Varulvar? Mördare? Hur mycket compeed behöver man bunkra och är det något särskilt att tänka på annars? Ni som ultrar, pleeease hjälp mig!!

I övrigt tänker jag litegrann som inför skidtävlingarna på mellanstadiet: hoppas jag blir förkyld! För jag är rädd. Livrädd. Rädd för att inte uthärda, rädd för att hamna ohjälpligen sist och ensam i mål, fem timmar efter alla andra. Och så har jag aldrig känt någonsin inför ett lopp.

Helt ärligt känns 75 km övermäktigt och jag planerar att kliva av efter 45. Det är ju ganska långt det med. Oavsett vilket slipper jag inte mörkret. Så:

Finns det någon som har tråkigt natten mellan lördag och söndag och vill göra mig sällskap i skogen är ni hemskt välkomna. Jag är ju mörkrädd för tusan…