Inlägget på Instagram:
Verkligheten:
Ja, det var magiskt. Vackert så jag fick knottror. Norrländsk vinter mitt i Skåne. Men det fanns en sida till. Den som inte syntes på Insta. Men det är ok. I instavärlden får allt lov att vara perfekt. Som kontrast till nyheterna där allt är elände. Vill man ha mixen får man läsa här.
Problemet stavas snö. Jag har inte en tanke på att det ska ligga så mycket snö i skogen, bara ett par mil hemifrån. Jag har därför inga Icebugs utan vanliga traildojor. Det tar typ 2 km så ligger jag där. Platt i marken. Ryggläge.
Under snön döljer sig vatten som man vanligen tar sig över via en spång. Vattnet är fruset till blankis och jag hinner inte reagera innan jag ligger där. Med en värkande armbåge och ett bultande nyckelben som inte alls osökt leder tankarna till ett annat ryggläge. Blir rädd men fortsätter när värsta smärtan lagt sig. Är glad att inte huvudet smällde i och vågar inte tänka tanken på hur mycket ett skallben tål…
När det inte är is under snön så är det frusen lera. Att inte se det ojämna underlaget är jobbigt. Man vet aldrig hur man ska parera. Hårt är det dessutom. Fotlederna jobbar för högtryck och hjärnan får ingen vila.
Någon kilometer senare är det Fredriks tur att slå i backen. Det är rumpan som tar smällen. De fyra efterföljande gångerna fördelas smärtan mellan handleder och knän. Den stackars stubben en meter ut från stigen får säkert också lite ont när en 80-kilos löpare kraschlandar på den…
Under första timmen avverkar vi åtta kilometer. ÅTTA kilometer. Förbereder mig mentalt för en heldag i skogen, men plötsligt lättar det lite. Vi kommer på en grusväg. Motorn går igång och jag njuter av att få springa utan att tänka och utan att vara rädd. Lyckan varar 4 km innan det är dags igen. Galet halkig is. Frusen modd. Frusen lera. Dolda rötter. Och trappor in och ut ur kohagar. Av material som gjort för att halka och slå ihjäl sig. Börjar bli trött nu. Börjar hata trail. Tänker att jag ska springa BÅDE Köpenhamn och Stockholm marathon bara jag slipper åka till Oslo och springa trail.
Det är syndigt att hata trail. Naturen är mycket creddigare än en platt asfaltraka på vägen mellan Lund och Kävlinge. Men fasen vad jag älskar att springa utan att vara rädd, utan att stuka fötter, utan att riskera bakhuvudet.
En annan dag kommer jag att komma till sans. Idag är jag glad för det fantastiskt vackra vädret men hemskt mycket oglad för själva löpningen. Sanningen bakom en instagrambild.
