Trailcampens sista dag bjöd på strålande sol. Efter en välsmakande frukost (där jag tyvärr hann bli proppmätt innan jag ens han snegla på plättarna!) glassade vi ute på terrassen i väntan på sista löppasset.
Vi startar löpningen med brant uppför. Som en alternativ uppvärming. Därefter tillbringas minst 10 minuter i en hage. Varv på varv och hur vi än vrider och vänder är det alltid ett staket i vägen. Men alla är lika glada ändå. För vi får ju springa. Om än lite runt runt.
För att vara en lätt och platt söndagsjogg är rundan ovanligt kuperad. Plötsligt befinner vi oss vid ett stup och jag får skrämselhicka. Högt är läskigt. De flesta fortsätter neråt med motivet att ner kommer man alltid… Johan förbarmar sig över mig och vi vänder tillbaka och tar en annan väg ner till stranden.
Njuter i solen och gläds åt förhållandevis pigga ben. Vaden är varken sämre eller bättre än innan och jag tackar den för att ha samarbetat så fint i helgen. Detta äventyr hade jag nämligen inte velat missa!
Summa summarum: En fantastisk helg, många meter, fast nästan fler på höjden än på längden. Stunder av lycka och stunder av skräck. God mat och ett fantastiskt trevligt sällskap. Det enda som egentligen saknades var några fler plusgrader på lördagens långpass… men det kan jag leva med!
Tack Mikael för ett grymt läger! You did it igen liksom.
