Browsing Tag

skador

Anna-ben

Kommer ni ihåg vänsterbenet? Min suspekta skada som nästan ingen yrkeskår fann någon logik i. Det där benet som började spöka i augusti, högst tillfälligt och mirakulöst gick över, för att sedan komma tillbaka och slutligen försvinna i samband med Kristianstad trail i november. Jag kommer fortfarande ihåg det där snedsteget någonstans i mitten av loppet,  som högg till något fruktansvärt och som skulle visa sig bli det sista jag kände av skadan. I december gav Vänsterbenet upp!

Jag har fått ett högerben.

Symptomen är exakt de samma som på vänsterbenet. Smärta i vardagssituationer och framför allt när jag sträcker på benet. Yoga är döden, löpning funkar helt ok. Men jag är inte orolig. Jag vet att jag tiggde om det genom att springa fyra maraton på tre veckor. Jag vet att folk säkert tänker ”vad var det jag sa???” bakom min rygg. Men det är fine. För jag vet vad som väntar och jag är okej med det. Det var värt det.

På fredag ska jag till Osteopaten. Samma som sist. Han som lagade mitt vänsterben när alla andra stod mållösa. Jag vet att han kommer att upptäcka att jag är sned, och att jag kommer behöva gå dit ett par gånger. Plånboken kommer att gråta en skvätt, precis som alla andra år när löp-ivern tagit överhanden. Men den är van. Den klarar det.

Han kommer be mig dra ner distanserna, men inte ens föreslå att jag sluta springa. Kroppen läker i rörelse och löpningen gör ingen skillnad i känsla efteråt. Jag kommer springa fint och försiktigt men jag kommer att springa. Njuta av hösten utomhus. I regn och i rusk, men mest i sol. När man inte springer lika ofta kan man ju välja sina tillfällen…

Jag vet att min vanliga yoga kommer kännas fruktansvärd och att jag kommer behöva ändra fokus till andra områden än de framåtfällningar och höftöppnare som jag älskar. Hej bakåtböjningar liksom! Ett bra tillfälle att lära mig tycka om er!

Jag är medveten om att det kommer att ta ett tag. Sen är det något som hoppar på plats och allt är frid och fröjd.

Jag vet det eftersom det här är MIN skada. Jag uppfann den. Den heter Anna-ben och är förutsägbar. Nu bockar vi av högerbenet och sen har jag provat båda. Då finns det liksom inte fler ben att hemsöka. Nu återstår att se om Högerbenet är lika bra på skriv brev som Vänsterbenet…

Testlöpning ordinerad

Löpförbudet hävt. Efter genomgång av vaden (och allmänt mörbultande av densamma) fick jag order om att testa löpdugligheten. Förväntade mig 5 minuter men han gav mig 10 km. TIO kilometer. Det är ju som till månen och tillbaka. Här snackar vi schysst naprapat.

image.png
Snart tillbaka. 

Fast det fanns en hake. Jag måste stoppa vid smärta. Inte vid känning, för det kommer att kännas. Jag kommer leta känningar och jag kommer hitta dem. Smärta is the limit. Om allt känns bra får jag springa tre gånger tills nästa fredag.  Alternativträning däremellan.

Jag borde glädjas, men jag är jätterädd. Rädd för att det ska göra ont och för att jag ska behöva börja om från noll.  Tomorrow is the day. Jag tycker jag kunde vara värd strålande sol på min nypremiär. Det tycker visst inte vädergudarna.

Lägga mig och dö eller bli cyklist?

Jag sprang igår. Ville testa vaden inför helgens planerade långpass på Österlen. Och så var ju vädret fint…

Fil 2016-03-15 16 09 28

Det gick mestadels bra men när jag stannade till högg det till i vaden. På ett mycket skumt och obehagligt vis. Den skumma feelingen sitter i, ännu idag. Gör ont när jag går. Jag kontaktade sjukgymnasten men inser att jag lika bra kan lägga mig ner och dö.

En trasig vad när våren precis börjar, är som att sitta på McDonalds när resten av världen går på lyxrestaurang. Ja ni fattar. Askungen och balen upphöjt till hundra.

Men att lägga mig ner och dö kommer att göra mig outhärdlig att leva med. Jag blir ett monster när jag inte rör mig. Jag måste ha en plan B. Och när våren knackar hårt på dörren är cyklingen nära till hands. Jag ska cykla mig odeppig. Bli i cykelform som när det senast begav sig –  2013. Fortsätta bygga starka axlar. Och ha roligt medan jag väntar.

Väntar på den där tiden som läker. Hoppas den inte är allt för lång…

cykel2

En sketen fot

Vi måste prata. Det handlar om min fot. Har inte velat gnälla om den tidigare, för så fort det står på bloggen blir det liksom sant. Och jag vill inte att det ska vara sant. Men jag har ont i foten.

Min löpning har fungerat klanderfritt hur länge som helst nu. Kroppen har levererat och samarbetat. Jag har haft en fantastisk löpsommar och varit tacksam för varje steg av löparlycka.

Så skulle jag bara klämma dit det där sista kvalitetspasset innan maran på lördag. Ett midnattslopp i ösregn. Hur svårt kan det vara?  I ett försök att hålla kvar min för löst knutna sko på foten måste jag ha sprungit och spänt mig. För jag får ont någonstans där på hälften. Och det onda sitter i.

Ordinerar mig själv löpvila hela sista veckan och ägnar mig åt annan träning.  Förutom gårdagens löpgrupp där jag springer med under uppvärmningen. Ca 1 km. Ont.

Panikmasserar. Värmer. Kyler. Ber till reparationsguden. 3 dagar till marathon.

Det här är mitt sista inplanerade lopp för i år, och jag kan liksom leva med ett par veckors löpvila efteråt. Det finns ju sjukt många roliga träningsformer jag kan roa mig med medan foten läker.

Men. Jag vill inte ha ont under loppet. Förstå hur långt 42 kilometer är om något gör ont från start. Förstå hur ledsen jag blir om jag förvandlas en bokstavskombination i resultatlistan. DNS?  DNF?  På det andra året av det maraton jag skulle göra trettio år i rad. Det finns inte.

Var är linimentet?

Sälhenorna!

Vi måste prata. Om mina hälsenor. Eller SÄLHENOR som jag kallar dem är jag inte tycker att de bråkar för mycket. De har gått och fått tendinos. En knöl på vardera sena som gör ont och ömmar. Som gör att steget inte studsar och att jag emellanåt känner mig trött och punkterad i vaderna. Det är inget akut och det besvärar mig egentligen lika mycket i vardagen som när jag springer. Därför har jag kört lite strutsmentalitet ett tag. Glömt bort och förträngt.

Men jag vill verkligen riskera löpåret 2015 med alla dess roligheter, så jag beslutade mig i ett ögonblick av klokskap för att ta tag i problemet. Uppsökte sjukgymnast med stötvågsmaskin och upplevde nya dimensioner av smärta.  Kan inte komma ihåg att det ens gjorde så ont att föda barn…

Inför andra behandlingen var sjukgymnasten positiv och hoppfull. Han såg resultat jämfört med besöket innan. Vid tredje besöket råkade jag nämna i förbifarten att vaderna känts som död materia under tomtelöpningen på 18 kilometer.

Då puckoförklarade han mig lite vänligt men bestämt. Frågade om jag verkligen tyckte 18 km var en bra idé på skadade hälsenor.

För de är inte friska och jag måste sluta låtsas att allt är som vanligt.  Jag är visst en skadeskjuten kråka och ingen frisk struts. Jag får springa men bara så länge det känns bra. Börjar det kännas konstigt måste jag sluta. Oavsett om klockan visar 5 km,  8 km eller mer.

Och där rök drömmen om 27 km på nyårsafton!

2014-12-25 13.05.55 

Förutom stötvåg roar jag mig med The Stick, en taggboll vid namn Beastie och en god portion Counterpain liniment. En cocktail av roliga ting som förhoppningsvis gör gott för hälsenor och vader.
Mot ett besvärsfritt 2015!