Browsing Tag

race reports

Hemligheterna bakom ett maraton

Ett maraton är ett maraton är ett maraton. Eller inte. För bakom varje maraton finns oceaner av spännande saker som ingen känner till. Någon springer med trasiga ben, någon med psoriasis på känsliga ställen, någon spontananmälde sig samma morgon och någon är bakis. Det här är hemligheterna bakom mitt maraton igår

Jag lyckas slänga mina långpass-skor två dagar före raceday. Hjärnsläpp extra allt. Nya skor är förvisso inköpta, men med senaste två veckornas löpmängd är skorna inte ens i närheten av insprungna. Stortån känns oroväckande långt fram i skon och jag vågar inte chansa. Väljer ett par 2,5 år gamla skor. Från stenåldern alltså. Insprungna OCH ursprungna ska det visa sig. Allt fluff är borta och jag känner 42 kilometers grus allt för väl under trampdynan. Jag väljer att se det som gratis fotmassage…

Jag köper Helsingborgmarathon-turkost nagellack för att springa med stil. För att få vara lite fancy mitt i molnet av liniment och ingrodd svett. Hinner inte få dit det innan start och målar i smyg på det i efterhand. För att skryta lite subtilt på jobbet i morgon. Låtsas att barnen snott nagellacksborttagningsmedlet…

De har glömt låsa upp fem-sex bajamajor i målområdet som jag vill besöka innan start. Fredrik försöker göra inbrott med hjälp av husnyckel. Nu är vi en husnyckel kort! Och bajamajan förblev oöppnad. Så skönt för den som ska tömma!

Det är en stor uppblåst bajskorv som hejar längs banan. Vid kilometer trettiofemplus är det ganska kul. Fast berätta inte det för någon.

Vid portalen som sponsras av Våningen och Villan står en man med en gröt-tisha. Jag kommer inte ihåg vad det står på den men jag blir glad. En tröja med gröt på liksom, vem vill inte ha det? Jag uppehåller mig flera kilometer med att fundera hur hans favoritgröt ser ut!

Efter målgång är jag en levande saltfabrik. Hela ansiktet är täckt av vitt salt men ingen säger något. Jag minglar runt som värsta snögubben tills Fredrik gör mig pinsamt medveten om saltkristallerna.  Jag är kritivit och ska precis springa (nåja) ifatt Mia för en photoshoot. Försöker gnugga bort snögubben med min sprillans nya tygpåse, men utan resultat. En flaska sparkling Ramlösa löser biffen. Fint ska det vara när man sprungit maraton.

Jag vill ha en bild på mig och Mia när vi snaskar choklad, och haffar ett bekant ansikte som jag mött i Portugal tidigare. Han har öl, mantel, banan, choklad och apelsin i händerna. Helt gjuten som fotograf. Speciellt som han inte är helt bekväm med att böja sig ner för att lämpa av grejerna. Men han gör det. Vilken hjälte. Jag vet faktiskt inte om han lyckades böja sig ner och hämta upp grejerna sen. Annars är det ju rysligt synd på chokladen!

Där sätter vi punkt för Helsingborg marathon 2017. Nu ska jag återhämta mina löparben. Tills på söndag. Jag hade visst anmält mig till något rysligt kul och lyckats glömma bort det. Inte så konstigt då anmälan gjordes den 2 mars 2015

Vad det är? Jag lämnar det som en cliffhanger…

 

Helsingborg marathon 2017 – race report

Det har varit två mentalt jobbiga veckor. Att inte veta. Från hoppfull till hopplös och tillbaka igen. Det skulle bli start men hur långt skulle det hålla?

Träffar hela världen innan start. Dejtar Mia i bajamajakön, håller uppvärmning för Malin, och minglar med bekanta och obekanta. Alla verkar ha stenkoll på min höft…

Jag är pepp, men med klump i magen. Nervös för att det inte ska hålla, att det ska göra ont och att jag ska skada mig. Men folk peppar mig, säger att jag är en hjälte även om jag bryter. Alltså tack! Jag behöver höra det idag. Det är ok att inte palla ett maraton två veckor efter en Ultravasa.  Jag är inte dålig om jag behöver bryta, jag är en hjälte som ens försöker. En annan hade kanske sagt korkad, men man väljer vem man lyssnar på…

Ställer mig vid 3:45-ballongerna, redo att falla tillbaka till fyratimmarsgruppen om det skulle behövas. Plötsligt är vi iväg. Med alla mina gels kvar i bilen. Min cyklande hejarklack har fått sitt första uppdrag…

Känns överallt. Inte ont men en känsla av allt allt inte är som det ska. Försöker att tänka på annat. Försöker se spänstig ut när plötsligt chefen dyker upp vid sidan av banan. Och får feeling när Råå-klacken river av sin ramsa flera hundra meter tidigare än de brukar.

Springer och tjuvlyssnar på folk som avhandlar de mest spännande saker. Nu vet jag att det krävs vaselin om man drabbats av psoriasis på ballarna. Om det är svenska ballar eller skånska (=skinkor) förtäljer inte historien!

En roligare åkomma än psoriasis, är gåshud, och det får jag i sedvanlig ordning i Ramlösa. Klacken Klacken. Larmet, ljudet, peppen. Får man stanna här och känna sig som en rockstar lite till?

Vid 15 km är rockstjärnan bortglömd och benen börjar kännas som tuggummi. Men hej, det är ju bara 27 km kvar. Inte ens som från Oxberg. Lite tuggummi har ingen dött av, upp med hakan.

Räknar ner till att få träffa en kollega i Jordbodalen och funderar på hur jag ska lyckas se pigg ut med så här sega ben? Får höra på måndag om jag lyckades…

Längtar efter grisarna innan halvmarapasseringen men de har annat för sig idag. Nu är det bara halva kvar. Längtar efter min cyklande hejarklack som ska stå vid Kärnan, men väl där håller jag på missa dem totalt.  Vid kärnan står nämligen hela världen, och jag hör mitt namn överallt. Huvudet snurrar rundor för att uppfatta alla hejarop, för att kunna tacka och se glad ut. Liksom uppbringa lite vanligt hyfs på en lördag. Så upptagen av allt detta att jag nästan missar min egen klack…. Förlåt.

Jag har inte ont någonstans men får slita mer en vanligt för att ta mig framåt. Jag börjar drömma om målgångschokladen men vet att jag har både Pålsjö slott, Sofiero, och en stor jäkla åker att beta av innan jag får ta mig an den plågsamma nerförsbacken mot målrakan.

Det är kul att springa med en Ultravasatröja, och jag får många kommentarer. Typ ”nu är du snart i Evertsberg”. Vad fasen, jag vill inte vara i Evertsberg, där ösregnar det ju! Jag vill vara på den evighetslånga raksträckan mot mål. Höra publikens jubel. Men än har jag en bit kvar. Dock inte mer än att jag plötsligt befinner mig precis där. Med den där plågsamma nerförsbacken i benen.

När jag passerar kilometer 41 hör jag: DU FIXADE JU DET! från en kille i publiken. Och jag vet att han vet. Känner till min skitans höft. Min oro. Plötsligt släpper stenen i hjärtat. Klumpen i magen. Jag har sprungit 90 kilometer i ösregn, skaffat klippkort hos kiropraktorn, tvivlat, övervägt, och inte vågat tro att det skulle kunna gå, och nu är jag här. En kilometer från mål. Mitt fjärde raka Helsingborg marathon. Med tuggummi i benen, men med ben som ändå tar mig fram. Jag kommer att gå i mål.  Min Helsingborgssvit är ännu inte bruten. Den kroppen alltså. Den helt galet samarbetsvilliga kroppen!

På tiden 3:44:05 springer jag under målportalen. Så glad i själen att jag liksom glömmer bort det där med målgest. Men jag får en ny chans nästa år. Femårsjubileum, utan en Ultravasa i benen. Då ska jag hjula i mål!

Och om ni undrar varför man springer marathon… Se nedan.

Ultravasan 2017 – fortsättningen

Jag utelämnade lite i rapporten igår. Lite bitar från själva loppet men mest från tiden efteråt. Vad hände sen liksom? Här kommer den rafflande fortsättningen. Luta dig tillbaka.

Andreas möter upp mig i mål och berättar att jag gått under tio timmar. Själv har jag ingen koll på klockan då jag tryckt på den för sent i starten. Blir glad över informationen och som tack tvingar jag honom att fota mig i målgång. Finns det inte på insta har det inte hänt. Och just nu vill jag att hela världen ska veta…

För att inte få med mitt bankkort på min målgångspose petar jag ner det i linningen…

Passerar chip-borttagningsfarbrorn och säger till honom att han får böja sig, för jag tänker minsann inte göra det. Det gör han gärna.

Är sjukt babblig och pratar med alla som kommer i min väg. Medaljutlämnaren får en racereport i kortformat och tjejen som ska ge mig finishertröjan får en utläggning om min trötta hjärna som inte kan bestämma om jag ska ha XS eller S. Beslutsångesten är nämligen stor. Den här tröjan vill jag bära varje dag till tidens ände, den måste passa! Hon får välja och väljer XS. Den sitter som en smäck.

När jag har fått i mig två muggar vatten slås jag av panik. Det livsviktiga plastkortet sitter inte längre kvar i linningen. Haltar tillbaka och börjar leta. Vasalopps-TV ser mig irrande omkring och frågar hur jag mår. Då upptäcker jag att jag håller plastkortet i min hand. Ber om ursäkt för min utcheckade hjärna och får vara med på teve. Och redogöra för tidpunkten för min hjärnas utcheckande och hur det egentligen går att springa med en sån hjärna…  15 seconds of fame och så pratar jag om hur korkad jag är. Bra där!

Jag träffar jättemånga bloggläsare. Alltså massor. Det blir med ens tydligt att min läsarkrets inte är soffpotatisar. Det är hard core ultralöpare. Till alla som kom fram och pratade, till dig jag sprang framför och bakom och framför igen, så roligt att få ansikte på er!

När jag plockat ut mina väskor blir jag helt paralyserad. Hur ska jag kunna äta, duscha och ens röra mig med så mycket packning? Att packa med sig allt för att ”det är bra att ha” var ju en bra idé ända tills man stod trött, hungrig och utan hjärna i målgången. Sveper en mugg soppa innan jag beger mig mot duschen.

Fredrik har rapporterat att han är på den mörkaste botten och tänker gå från Eldris. Jag tror mig därmed hinna till duschen. Då tänker jag inte på att varje steg tar en minut. Att det är ett evighetsprojekt att ta av en kompressionsstrumpa. Och att 10 timmars regn gör det till en omöjlig uppgift att få ut ett gummiband ur håret. Sliter av gummibandet och halva frisyren för att bli klar innan de stänger bygget…

Jag duschar i en dusch där andra slitit av sina frisyrer. Det är mängder av hår, barr, lera och grus. Men det orkar jag inte bry mig om. Det är värre med kläderna som plötsligt är försvunna när jag kommer tillbaka till min bänk. Mina renaste mjukaste mjukisbyxor. Mina rena underkläder. Dör panikdöden när jag inser att jag måste ta på allt blöta igen. Sen ser jag att jag hängt upp ombytespåsen på en krok. Sa jag något om min hjärna?

På bussen nås jag av meddelandet att Fredrik gått i mål. Hur gick det till, han skulle ju gå??? Men han fick feeling och sprang. Nästan rejsade med ultramått mätt. Och missade därmed det stora mottagandet. Men det hade jag ju förutspått redan för någon dag sen

Vi möts i stället på Waynes. Det är en halvtimme till de stänger och jag håvar i mig en latte till förrätt. Tänker mig cappuccinon som takeaway när de slänger ut oss, men blir upplyst om att de dagen till ära kommer hålla öppet en timme extra. Alltså hallå! Då skyndade jag ju mig helt i onödan! Jag hade ju kunnat gå ett varv till på korvbuffén.

Och avslutningsvis, som en sammanfattning på äventyret:

Dagens sämsta:
Vädret. Alltså jag hatar lera. Dessutom känner jag mig snuvad på allt det vackra. Dalarna i solsken måste vara en grymt mycket härligare upplevelse. När man kan se naturen runt omkring istället för att stirra ner i leran.

Dagens humor:
Mora Amatur som erbjuder en utomhusdusch någonstans mellan Oxberg och Hökberg. Alltså dusch! Det enda vi faktiskt hade obegränsad tillgång till…

Dagens fail:
Volvo har dukat upp med stora högtalare i skogen, med peppande Volvomusik. Vi får springa i en gång för att få en minnesfilm. Filmen blir grym. Fredriks that is. Han är ensam, stark och ler när han flyger fram genom skogen. Jag hamnar bakom tjej och skäggig man…. får en film helt utan egoboost. Dessutom pillar jag tänderna med tungan. Alltså hallå! Se filmerna nedan så fattar ni…


Dagens smakkombinationer:
Falukorv på sötat vetebröd. Enervit energitablett i kombination med buljong. Ganska vilda kombinationer som i sammanhanget var nästintill kulinariska.  Löparen bredvid mig går helt bananas och testar geléhallon med buljong. Den ni! Ribban är satt. Det finns inga gränser. Allt går att blanda med allt. Bara man sprungit tillräckligt långt…

Dagens mest saknade:
Skyltarna med kilometermarkering 41 och 40. Håller på börja gråta så långsamt en kilometer tar, tills jag plötsligt når 39-skylten och inser att jag har sprungit tre! Frågan är vem som stulit skyltarna?

Dagen efter:
Inga rapporterade blåsor eller blånaglar. Fötterna oförskämt fräscha. Stel i knälederna som helst inte böjs i någon större utsträckning. Saftiga skavsår från sport-bh och trosor. En näradödenupplevelse i duschen. Inte nämnvärt sugen på att springa…

Ultravasan 90 – race report

Att försöka sammanfatta 90 kilometers tankar och upplevelser i ett inlägg känns som en utmaning värd namnet. Kanske större än själva bedriften att till fots avverka sträckan. Men jag gör ett försök. Med risk för att det blir långt… Ladda upp med sportdryck så ni orkar läsa! Eller korv…

Innan start

Klockan ringer 03.00. Det är som att kroppen är helt inställd på vad som ska ske. Det är ingen som funderar på snooze. Jag går från sovandes till att smörja in skavsårsbenägna områden med vaselin, på en millisekund. Lite väl slarvigt ska det visa sig!

Vatten kokas upp och gröt på påse tillverkas medan de sista förberedelserna görs. Sen är vi redo att möta dagen. Och regnet. Fast då tänker jag inte på vad regnet gör med underlaget, och att det är ett 90 km långt gyttjebad som väntar.

Starten

Vi sitter och kurar lite för länge i bilen för att slippa bli blöta. Det resulterar i värsta stressen så där innan kl 05. Efter avklarat toabesök och inlämnat bagage har vi bara några minuter tillgodo innan starten går. Det är då jag inser att Fredrik lämnat in min väska med min mobil i öppet ytterfack. Jag la den ju bara där medan jag knäppte jackan, den skulle jag ju ha med! Gör om gör rätt. En minut kvar.

Det är fortfarande mörkt ute och man känner ladd i församlingen. Pepp, förväntan, och ett visst mått av nervositet och liniment. Hur ont kommer det att göra? Musik spelas, himlen färgas rosa av bengalisk eld, vi är på gång! Och regnet har för tillfället uppehåll. Det ska inte vara så länge…

Sälen-Smågan 9 km

Första depån är i Smågan. Det vet alla som kan sitt Vasalopp. Vägen dit är lättsprungen sånär som på den backe som ska inleda hela tjottaballongen. Den tar aldrig slut. Många väljer att gå men jag är inte sugen på att gå. Vill bli varm.

Vi springer upp i sakta mak och kroppen känns ok trots den arla timmen. Vid markeringen som visar 89 firar vi den första kilometern, och några kilometer senare tycker Fredrik att jag ska ge mig av. Vi säger hejdå och ” vi ses i Risberg” för jag är helt övertygad om att han kommer att ta in på mig när det blir svårsprunget i terrängen. Men jag har fel.

Smågan-Mångsbodarna 15 km

Delsträcka två mäter 15 km och känns som en evighet. Stigen går i vackraste skog men kräver lite mer fokus från den hjärna som ännu inte helt har vaknat. Längtar efter asfalt men inser att jag kanske är på fel ställe… Börjar dagdrömma om den första depån som serverar mat. Utbudet är pasta, korvmacka och pannkakor. Jag har siktet inne på pannkakorna. Synd att man inte får grädde till… Jag har fått rådet att äta och dricka mer än jag tror och fyller på kontinuerligt med sportdryck. Vill inte få soppatorsk och tappa humöret. Att huvudet är med är liksom en förutsättning för att ens komma i mål en sån här dag. Skål.

Den mage som inte hann komma igång innan start börjar göra sig påmind. Jag siktar in mig på toalettbesök i Risberg. Men först ska jag tampas med rötter och stenar sägs det. Hur farligt kan det vara?

Mångsbodarna-Risberg 10 km

När jag svalt den sista pannkakan och ger mig ut för nästa delsträcka har ALLA försvunnit. Antingen struntade de i pannkakorna eller så tog de långlunch. Jag är ensam. Men i den tekniska terrängen som väntar känns det skönt. Att kunna snubbla omkring utan att känna stress från den svans av löpare som vanligen bildas bakom när jag totalt stoppar trafiken. Jag är som alltid SÄMST på det här underlaget. Min egen mormor hade tagit sig ner fortare över stenarna.

Och precis när stenarna är avverkade och jag tror att jag ska få andas ut öppnar sig himlen. Den öppnar sig inte lite heller. Vi snackar vid gavel. Öppna spjäll. En minut och sen börjar det strila under bh:n. En minut till och jag känner hur det rinner innan för trosorna. Hallå! Kissar jag på mig? Fast det är kallt som kommer. Iskallt! Jag har regnvatten överallt. En funktionär skriker ”DET ÄR BARA VATTEN, SKIT I DET”, och jag inser att det är precis det jag behöver göra. Att inte låta det ta fokus eller förstöra mitt humör. Jag skiter i det hela vägen till RIsberg.

Risberg-Evertsberg 13 km

I Risberg unnar jag mig ett bajamajabesök och tillfälligt skydd från regnet. Gloffar i mig Blåbärssoppa och vetebullar innan jag matar vidare. Den sträcka som väntar är mer lättsprungen. I vanliga fall. Men nu börjar det bli blött, lerigt och sumpigt. Det är som att springa på en sån där tjock matta man hade på gymnastiken i mellanstadiet. Varje steg liksom sjunker ner 10 cm. Det suger i benen.

Det här är sträckan där viktiga landmärken passeras. Vi passerar marathondistansen där Asics smält upp stora bågar och skyltar med pepp. Vi passerar HALVA VÄGEN som ingen gör något väsen av. Hallå var är raketerna, skumpan och partyfeelingen, vi är liksom halvvägs till Mora? Jag saknar festen. Två kilometer till Evertsberg, det är som sträckan mellan bron över Kävlingeån och hem. Snart mat.

Evertsberg-Oxberg 15 km

Jag börjar tröttna på sportdryck. Mår nästan illa av den. Vill ha salt. Och grädde till pannkakan. Sött växer i munnen men det får gå. Jag är genomblöt men tycker inte det är värt att byta om eller byta skor. Min dropbag förblir oöppnad när jag slänger upp den på lastbilen för transport till målet. En torr tröja hade hållit sig torr max en halv minut. Och jag vill behålla mina trailskor, det är lerigt out there. Ödslar min tid på att leta efter försvunna bajamajor istället. Hittar dem liksom inte. Frågar en funktionär som snällt pekar men jag hittar de i alla fall inte. Hjärnan har checkat ut.

Hittar en vanlig toalett där jag kan lätta på trycket inför nästa etapp, dagens längsta!

Vi snackar 15 km lervälling. Med tio centimeter halvtorrt på kanten av vägen. Ibland till höger, ibland till vänster. Vi snackar slalomlöpning. Från sida till sida. Benen börjar kännas nu och jag är trött på plasket och leran. Till och med spängerna ligger under vatten. Allt är blött. Håller humöret uppe med vetskapen att när jag når Oxberg har jag mindre än ett Lidingölopp kvar. Nästan ingenting!

Börjar fundera över var Fredrik är. Kommer han att fixa det här? Han brukar ju få ont i benen efter tre mil. Så blir jag sentimental och saknig. Undrar varför vi inte springer tillsammans. Delar upplevelsen istället för att svära över leran på olika håll? Fast delad lera är kanske dubbel lera. Inte värt att chansa…

I Oxberg väntar dagens roligaste bajamajabesök. Men det är långt dit.

Oxberg-Hökberg 9 km

Oxberg och dags för dagens sjuhundrafjärde bajamajastopp. Vet inte varför jag blir så kissnödig? Brukar aldrig kissa på lopp. Å andra sidan brukar inte loppen vara i en och en halv arbetsdag heller…

Regnar fortfarande och allt är blött. När jag drar ner brallorna och sätter mig på ringen (nej, jag orkar inte med papper och sånt) halkar jag runt och får liksom inte stopp på mig själv. Är glad att jag inte halkar ner i själva hålet, och skrattar hejdlöst åt upplevelsen. Hur roligt är det inte att åka karusell på en bajamaja liksom?

De är de små upplevelserna som håller humöret uppe nu. 28 km kvar och vid nästa depå är vi under 20. Nedräkningen kan börja.

Det gör ont i benen nu. Framför allt nerför. Jag har lite svårt att bromsa mig själv i de branta nerförsbackarna men vågar heller inte släppa på. Osäker om benen håller för sånt. Ultralöpare går i regel uppför. Jag gör tvärtom. Springer uppför, för det är det enda som funkar. Lunkar nerför. Och på platten går traktorn in. Den tröttnar aldrig när det är platt. Ge den lite asfalt också och lyckan är fulländad!

Men det är nerför mer än platt. Och varje gång tänker jag på Ultravasacyklister och skidåkare, som liksom vilar i nerförsbackarna. Slipper trampa och staka. Bara kan chilla och ha det gott. Så himla orättvist. Jag förringar ingens insats, men vad fasen, det här är lite mer hard core…Eller lite mer ont om man så vill!

Jag kräks en smula vid tanken på mer sött nu och drömmer korvdrömmar inför sista matstoppet. Jag som typ aldrig äter korv ser flygande falukorvar för min inre syn. Ge. Mig. Korv. Tänker mig en hönökaka med ett tjockt lager bregott och tunnskivad falukorv. Vad jag får är en helt ny kulinarisk upplevelse…

Hökberg-Eldris 10 km

När jag kommer fram till matbordet i Hökberg ser jag inte tillstymmelsen till Hönökaka med korv. Går all in på en mugg chips medan jag letar vidare. Frågar mig fram och får svaret att jag får bygga min egen korvmacka. På en sötad vetebulle. Men vad fasen, det funkar fint. Det var den godaste korv jag någonsin ätit. Funderar på en pannkaka med korv till efterrätt men håller mig till två muggar buljong. VI snackar fine dining på hög nivå nu.

Sen springer jag. Typ. Tror till och med det börjar spricka upp. Fast jag minns mest lera. När det för en gångs skull blir platt underlag, utan en enda rot eller sten, utan en enda lerpöl, DÅ väljer jag att slå i backen. Flyger raklång och landar på hakan. En sekunds huvudvärk som försvinner lika fort som den kom. Grus överallt. På båda mina vätskeflaskor. Kan inte dricka mer. Tuggar tillräckligt grus som det är. Knastrar mellan tänderna.

Men mobilen klarade sig…

Eldris-Mora 9 km

Vägen ut från Eldris är den taskigaste möjliga. Uppför på sunkigt underlag. Vem hittade på det? 9 km kvar. Sen ska jag glida under den där portalen. Höra hejaropen på upploppet. Känna historiens vingslag. I fädernes spår liksom. I fädernes jäkla lervälling. Det är asfalt på intågande. Jag längtar. Drömmer om att skogen ska ta slut och att jag ska se skymten av det där kyrktornet, men skogen tar aldrig slut. När jag äntligen känner city-vibbar kopplar jag in autopiloten. Traktorn. Och matar mig fram i en fart som känns som att jag springer istället för den här ultralufsen jag sysslat med i nio mil.  Fast klockan visar annorlunda!

Upplopp. Målportal. Lättnad. Jag gjorde det. Jag tamejtusan gjorde det. På nio timmar och femtiotre minuter. Med dryga timmen tillgodo på tjejernas medaljtid. Jag visste inte vad jag skulle vänta mig men detta var mer än jag vågat drömma om.

Jag är i mål. Men var är Fredrik…? Och hur gick det med cappuccinon?

Fortsättning följer.

 

Race report: Hallands Ultra 50 k

Jag har planerat att byta skor vid 36 km. Då när terrängen går från grusväg till trixig. Från torrt till lerigt. Planen är att vi ska dumpa mina inov-8 ute på banan innan vi startar. Men tiden går fort på morgonen…

Trots väckning 05.15 och lite fartöverträdelser på E6:an hinner vi inte lämna skorna. Jag ställer in mig på en halkig tur i blankslitna asfaltdojor, när en funktionär erbjuder sig att cykla bort med dem till mig! Det var den första hjälteinsatsen från funktionärshåll idag. Sen överträffar de bara varandra! (att det sedan visade sig möjligt att lämna skor på ett släp för dittransport spelar ingen roll. Den cyklande skotransportören är och förblir min hjälte!).

Hämtar nummerlapp och möts av ett alldeles speciellt fint startkuvert, med personlig hälsning och allt. Alltså hallå, hur mysigt är inte det här loppet? Och då har vi inte ens börjat!

Ett par minuter efter utsatt tid, när alla hunnit gå på bajamajan, ger vi oss av. Det är lättsprunget och fint. Från Riccardos-med-glassen, via slingrande mjuka stigar ner mot Tylösand och prins Bertils stig. Av torsdagens kola i benen känns inget och jag har hopp om livet.

Kommer ut vid vattnet och dör utsiktsdöden. Så himla fint. Det kommer ett par motlut och något oroväckande känner jag att benen liksom inte svarar. Jag blir trött! På platten inga problem.  Att vara trött på ett nästan obefintligt motlut bådar mindre gott inför loppets sista 20 km som sägs vara galet kuperade. Jag blir nervös så där mitt på stigen.

Hittar en himlans trevlig samtalskompis strax innan Halmstad city. Hon har sprungit Ultravasan två gånger och jag suger åt mig bästa tipsen inför äventyret. Nytta med nöje mitt i loppet. Vi snackar bort ett par kilometer innan vi stöter på banans första och enda rödljus. Strategiskt placerat precis bredvid står värsta gottebordet uppdukat. En chipsfika i väntan på grönt gör susen för humöret.

Klockan visar 21 km och jag försöker njuta de sista nio kilometerna lättsprunget. Innan eländet tar vid. Det är lätt. Att njuta. Nissan visar sig från sin bästa sida. Vi springer som i en djungel vid sidan om. Räknar ner mot backarna och laddar mentalt.

Efter 30 km börjar backarna. Den första är evighetslång, men på hyfsat underlag lyckas jag ändå mata mig upp med hedern i behåll. Många har börjat gå i backarna nu men jag tänker att jag sparar promenaderna till de trixigare nerförbackarna och de tokbranta uppförsbackarna.

Jag har lite ont i höger vad och bekymrar mig lite över om det ska bli värre. Känns mest i nerförsbackarna och sånna kommer det bli många av nu.

Vid 36 km blir jag varvad av segraren. Han som redan sprungit 50 och få ta höger mot målet, när jag själv ska vänster mot mina sista 14. Ibland känns livet orättvist. Fast jag får ju mycket mer springtid för pengarna. Det är inte mig det är synd om !

Ser mina skor vid sidan av vägen och sätter mig för att byta. Då kommer ännu ett exempel av hjältefunktionärskåren fram. Tjejen i fråga tar mina vätskeflaskor och går och fyller på dem medan jag svidar om. Hon till och med sätter tillbaka dem i min vätskeväst medan jag knyter skor som värst. Sen säger hon åt mig att bara lämna skorna. Att hon ska packa ihop dem i påsen till mig och leverera till målet. Alltså igen. Var har de hittat dessa guldfunktionärer?

Nu börjar loppet.

Och jag är sämst. Världssämst. Jag kan inte hantera rötterna och stenarna. Jag får tokstopp i nerförsbackarna. Stapplar ner som en väldigt gammal tant som blivit av med rullatorn. Unga vildhästar springer om mig och en minut senare ser jag inte ens fartränderna efter dem. Jag drömmer om asfalt. Hård studsig nyasfalterad motorväg. Fast det känns nästan som en svordom i den vackraste av skogar. Men jag är inte ensam. Ultra-Monica gillar inte heller trixiga stigar. Vi spyr lite galla på eländet och matar vidare.

Att byta till trailskor var en höjdare. Lite pga leran men mest pga markkontakten. Känns som jag kommer närmare marken och känner underlaget på ett helt annat sätt än i mina mer fluffiga asfaltskor. Glad för mitt bytesbeslut även om det tog några minuter extra.

Strax innan 40 möter vi uppförsbacken utan slut, av en i publiken kallad SPYBACKEN. När den äntligen tar slut övergår den i en trappa med sjumiljoner trappsteg. En fotograf i mitten på den, och jag hoppas jag slipper se resultatet av hans arbete.

På toppen väntar en hink med NÖTCREME. Sist jag åt nötcreme var på högstadiet. Då var det något av det bästa som fanns. I Ultrakretsar är Nötcreme lösningen på alla problem, och jag kände mig manad att testa. Vad är hajpen liksom?

River upp förpackningen och tömmer innehållet. Det är sött. Jättesött. Vidrigt. Det växer i munnen och jag vill bara spotta. Jag ska aldrig äta nötcreme igen. Påminn mig snälla.

En mil kvar. Pratar bort första 3 km till sista vätskestationen. Hittar något salt godis som jag tar två bitar av. Måste bli av med nötcremen som liksom finns kvar i varje cell. Det salta godiset är segt som attan och limmar ihop mina tandrader. Det tar mig två kilometer att komma loss…

Det är frustrerande att springa med ett piggt huvud och helt ok pigga ben och ändå inte komma fram. För att jag är för feg för att släppa kontrollen utför. För att jag är som bambi på hal is. För att jag snubblar på allt. Det går oförskämt sakta för att vara så pigg.

Med två kilometer kvar blir det lättsprunget igen. Traktorn checkar in och matar oss in i mål. Lycka är att känna att varje steg tar mig fram. Närmare den där gräsmattan där jag ska slänga mig raklång och vänta på Fredrik. Det är nära nu och jag älskar känslan.

Målspurt har jag aldrig, och allra minst idag. Den sista biten går uppför. Stapplande, längtande.  Men när medaljen hänger runt halsen är det värt allt. Känslan av att maskinen har levererat igen. I alla fall på flacken.

Fem timmar och elva minuter varar festen. Fredrik droppar in 2o minuter senare. Båda nöjda och glada och bekymmersamt medvetna om att detta bara är början på en ultravasa…. Fyra mil till, hur gör man??

Summa summarum: Ett fantastiskt lopp, med mysfaktor hög. Funktionärerna levererade högt över förväntan. Vegoburgaren i målgång smakade som paradiset, och gräshänget var top notch. I’ll be back. Jag har nämligen redan glömt hur mycket jag svor över rötterna…