Browsing Tag

race reports

Race report: Göteborgsvarvet 2018

Jag hann shoppa två linnen, ett par skor och en massagekudde på 25 minuter. Det var dagens enda pb. Löpformen medger inga pangtider nowadays men allt handlar ju inte om tid. Det handlar ju också en hel del om toaköer, nytillkomna backar och sneda nummerlappar med namn…

Jag startar 13.08. Då har jag checkat in på minst tre bajamajor och ändå fått sistaminutenkissa i skogen. Kardborrebandet med chippet har börjat skava redan under toalett-intervallerna. Ser blodvite som den enda möjliga utgången och laddar mentalt för ankelsvid. Kardborreband och ankelstrumpor är en dödsdömd kombo men jag är för varm för att ens tänka på kompressionsstrumpor!

Det går fort i starten och jag känner malplacerad. Har svårt att hitta min egen rytm. Stressas när folk passerar mig. Har helker inte bestämt om jag ska gå på fullt eller njutspringa. Det är ju trots allt bara två veckor till Stockholm marathon. Det blir nått mittemellan. För sakta för en bra tid och för fort för att vara helt bekvämt i uppförsbackarna.

Finaste Ida-skylten!

Jag brukar hävda att Göteborg är platt och att jag minsann aldrig upplevt någon backe där som är värre än Storgatan i Kävlinge. Idag är backarna många och jag undrar stilla vem som lagt dit dem…

Det blir en kämpig start och trots Mias glada hejarop uppbringar jag ingen kraft i låren. Det är inte förrän jag kommer över på andra sidan som jag får lite hopp om livet. Här är det platt och lättsprunget. Kilometrarna tickar och peppen är total. Hela Göteborg är ute och jag ser minst lika många picknickfiltar som löpare. Jag ser dock ingen Götaälvsbro!

Springer i oändlighet men den kommer inte. Har personen som lagt dit alla backar stulit bron? Kommer jag aldrig att komma tillbaka till rätt sida och nå målet?

Tillslut kommer den och jag kan andas ut. Nu är det bara världens längsta aveny kvar innan de sista fyra mot mål. Duschar i alla duschar som bjuds och slåss med mina medlöpare om den lilla strängen asfalt mellan kullerstenarna. När det gäller asfalt är mina armbågar sylvassa, ge mig!

Nummerlappar med namn är värsta produktutvecklingen sedan jag senast sprang! Alla hejar på mig och mitt huvud går i spinn när jag tror jag ska se någon jag känner. I 95% av fallen gör jag inte det, men jag blir grymt peppad av att höra mitt namn!

Sista biten börjar folk vackla och jag ser två personer segna ner framför mig. Solen tar ut sin rätt och det är läskigt att se. Men båda två har turen att falla framför fötterna på sjukvårdare! Bra tajmat!

Längtar till målgång och drömmer om vattensprutorna. Planerar att tigga dusch av dem alla. Det är nära nu och precis innan ingången på Slottskogsvallen möts jag av GRUS under mina skor. Känns som värsta trailen och lyckan är total när gruset byts mot tartan.

I mål på 1.39.41. Gissar att de är mitt näst sämsta Göteborgsvarv. Bryr mig inte så mycket om tiden men är lite orolig över känslan i backarna. Stockholm ska ju vara kuperat i år…

Sned nummerlapp med namn…

Klämmer till med femton seconds of fame i Sveriges radio innan jag får mottaga årets fina medalj!

Dags att ladda om. Two weeks till mara. Har druckit två sedvanliga cappuccino, men resten av kvällens återhämtning är lite utanför boxen. Mer om det i morgon! Stay tuned…

Race report: Hammer trail 8 k

Mina barn har inte haft det lätt. Jag har liksom aldrig kunnat låta dem vinna i spel. Idag lät jag Alva vinna över mig i Hammer Trail. Hon knep tredjeplatsen och hon var sjukt värd det. Vilken kämpe!

Vi ska springa tillsammans jag och Alva. Fredrik ska maxa så att han hinner ta ett snyggt bloggfoto på oss när vi går i mål. Så är planen.

Det vi inte har en aning om är loppets banprofil. Förrän speakern börjar prata. Han pratar om galet många höjdmeter, om partier där man måste klättra på alla fyra. Allt på en danska så grötig att bara två av oss förstår. Vi tittar på varandra och beslutar i tyst samförstånd att inte översätta informationen åt Alva. Men jag är nervös i själen….

Banan vi ska springa är bara 8 km och på dessa ynka kilometer har de alltså petat in 500 höjdmeter, men också extremt vackra vyer, ett par lurviga kor och ett nyfiket får.

Hammer Trail finns i många spännande distanser, från 16 mil och neråt. Det märks direkt att deltagarna som valt den i sammanhanget blygsamma distansen på  8 km inte är några hard core traillöpare utan mer vanligt folk. Jag känner mig trygg! Alva också. Men tempot i starten blir därefter. Det går sakta!!!

Efter lite gång på led kommer vi iväg. Kastas direkt in i backarna och pulsen går i taket innan vi hunnit smälta att vi är på väg. Jag säger att det kan vara bra att spara lite krut på grund av backarna som kommer, men tonåringen har fått horn. Här ska inte sparas något krut. Jag upplever att vi är lika trötta uppför. På platten är jag starkare, men ge tjejen en nerförsbacke och hon springer brallorna av mig direkt.

Anyway. Mellan pulstopparna kastar vi blickar åt sidorna. Upptäcker den grymmaste natur och bara njuter. Flera gånger säger vi till varandra att det här måste vara det coolaste vi sprungit ever.  När snitslarna är snitslade rakt upp i himlen, i en backe så brant att jag får nackspärr, börjar jag gapskratta. Någon måste skämta mig aprillo. Jag skrattar åt fåret som fån-glor, och jag skrattar åt svidande ben. Det är så jobbigt, så vackert och så fantastiskt på samma gång.

Hade vi sprungit var för sig hade jag slagit henne. Nu gör vi inte det. Vi ska göra det här tillsammans. Men när 500 meter återstår av loppet möts vi av en nerförsbacke modell lång. Med stenar till förbannelse. På bara en halvminut har hon avlägsnat sig en bra bit. Jag hör att Fredrik hejar på henne och att hon svarar att hon ska vänta på mig. Han säger att hon ska köra och jag är glad att hon lyder.

Härifrån har jag ingen chans. Jag springer vad jag har men rakan mot mål är för kort för att jag ska hinna hämta in vad jag tappat. Hon vinner ärligt och välförtjänt.

Att möta en orienterare i en nerförsbacke är som att be om stryk. Och jag tar den så gärna. Att se henne klättra upp på prispallen är liksom värt allt.

Fredrik som tagit sin fotouppgift på största allvar och därför sprungit fortare än en gasell får också besöka den där pallen. På en andra plats.

Det var faktiskt bara jag som inte nådde pallplats. Slöast i hela familjen alltså. Om vi inte räknar med den andra tonåringen som låg hemma och sov…

Hemligheterna bakom ett maraton

Ett maraton är ett maraton är ett maraton. Eller inte. För bakom varje maraton finns oceaner av spännande saker som ingen känner till. Någon springer med trasiga ben, någon med psoriasis på känsliga ställen, någon spontananmälde sig samma morgon och någon är bakis. Det här är hemligheterna bakom mitt maraton igår

Jag lyckas slänga mina långpass-skor två dagar före raceday. Hjärnsläpp extra allt. Nya skor är förvisso inköpta, men med senaste två veckornas löpmängd är skorna inte ens i närheten av insprungna. Stortån känns oroväckande långt fram i skon och jag vågar inte chansa. Väljer ett par 2,5 år gamla skor. Från stenåldern alltså. Insprungna OCH ursprungna ska det visa sig. Allt fluff är borta och jag känner 42 kilometers grus allt för väl under trampdynan. Jag väljer att se det som gratis fotmassage…

Jag köper Helsingborgmarathon-turkost nagellack för att springa med stil. För att få vara lite fancy mitt i molnet av liniment och ingrodd svett. Hinner inte få dit det innan start och målar i smyg på det i efterhand. För att skryta lite subtilt på jobbet i morgon. Låtsas att barnen snott nagellacksborttagningsmedlet…

De har glömt låsa upp fem-sex bajamajor i målområdet som jag vill besöka innan start. Fredrik försöker göra inbrott med hjälp av husnyckel. Nu är vi en husnyckel kort! Och bajamajan förblev oöppnad. Så skönt för den som ska tömma!

Det är en stor uppblåst bajskorv som hejar längs banan. Vid kilometer trettiofemplus är det ganska kul. Fast berätta inte det för någon.

Vid portalen som sponsras av Våningen och Villan står en man med en gröt-tisha. Jag kommer inte ihåg vad det står på den men jag blir glad. En tröja med gröt på liksom, vem vill inte ha det? Jag uppehåller mig flera kilometer med att fundera hur hans favoritgröt ser ut!

Efter målgång är jag en levande saltfabrik. Hela ansiktet är täckt av vitt salt men ingen säger något. Jag minglar runt som värsta snögubben tills Fredrik gör mig pinsamt medveten om saltkristallerna.  Jag är kritivit och ska precis springa (nåja) ifatt Mia för en photoshoot. Försöker gnugga bort snögubben med min sprillans nya tygpåse, men utan resultat. En flaska sparkling Ramlösa löser biffen. Fint ska det vara när man sprungit maraton.

Jag vill ha en bild på mig och Mia när vi snaskar choklad, och haffar ett bekant ansikte som jag mött i Portugal tidigare. Han har öl, mantel, banan, choklad och apelsin i händerna. Helt gjuten som fotograf. Speciellt som han inte är helt bekväm med att böja sig ner för att lämpa av grejerna. Men han gör det. Vilken hjälte. Jag vet faktiskt inte om han lyckades böja sig ner och hämta upp grejerna sen. Annars är det ju rysligt synd på chokladen!

Där sätter vi punkt för Helsingborg marathon 2017. Nu ska jag återhämta mina löparben. Tills på söndag. Jag hade visst anmält mig till något rysligt kul och lyckats glömma bort det. Inte så konstigt då anmälan gjordes den 2 mars 2015

Vad det är? Jag lämnar det som en cliffhanger…

 

Helsingborg marathon 2017 – race report

Det har varit två mentalt jobbiga veckor. Att inte veta. Från hoppfull till hopplös och tillbaka igen. Det skulle bli start men hur långt skulle det hålla?

Träffar hela världen innan start. Dejtar Mia i bajamajakön, håller uppvärmning för Malin, och minglar med bekanta och obekanta. Alla verkar ha stenkoll på min höft…

Jag är pepp, men med klump i magen. Nervös för att det inte ska hålla, att det ska göra ont och att jag ska skada mig. Men folk peppar mig, säger att jag är en hjälte även om jag bryter. Alltså tack! Jag behöver höra det idag. Det är ok att inte palla ett maraton två veckor efter en Ultravasa.  Jag är inte dålig om jag behöver bryta, jag är en hjälte som ens försöker. En annan hade kanske sagt korkad, men man väljer vem man lyssnar på…

Ställer mig vid 3:45-ballongerna, redo att falla tillbaka till fyratimmarsgruppen om det skulle behövas. Plötsligt är vi iväg. Med alla mina gels kvar i bilen. Min cyklande hejarklack har fått sitt första uppdrag…

Känns överallt. Inte ont men en känsla av allt allt inte är som det ska. Försöker att tänka på annat. Försöker se spänstig ut när plötsligt chefen dyker upp vid sidan av banan. Och får feeling när Råå-klacken river av sin ramsa flera hundra meter tidigare än de brukar.

Springer och tjuvlyssnar på folk som avhandlar de mest spännande saker. Nu vet jag att det krävs vaselin om man drabbats av psoriasis på ballarna. Om det är svenska ballar eller skånska (=skinkor) förtäljer inte historien!

En roligare åkomma än psoriasis, är gåshud, och det får jag i sedvanlig ordning i Ramlösa. Klacken Klacken. Larmet, ljudet, peppen. Får man stanna här och känna sig som en rockstar lite till?

Vid 15 km är rockstjärnan bortglömd och benen börjar kännas som tuggummi. Men hej, det är ju bara 27 km kvar. Inte ens som från Oxberg. Lite tuggummi har ingen dött av, upp med hakan.

Räknar ner till att få träffa en kollega i Jordbodalen och funderar på hur jag ska lyckas se pigg ut med så här sega ben? Får höra på måndag om jag lyckades…

Längtar efter grisarna innan halvmarapasseringen men de har annat för sig idag. Nu är det bara halva kvar. Längtar efter min cyklande hejarklack som ska stå vid Kärnan, men väl där håller jag på missa dem totalt.  Vid kärnan står nämligen hela världen, och jag hör mitt namn överallt. Huvudet snurrar rundor för att uppfatta alla hejarop, för att kunna tacka och se glad ut. Liksom uppbringa lite vanligt hyfs på en lördag. Så upptagen av allt detta att jag nästan missar min egen klack…. Förlåt.

Jag har inte ont någonstans men får slita mer en vanligt för att ta mig framåt. Jag börjar drömma om målgångschokladen men vet att jag har både Pålsjö slott, Sofiero, och en stor jäkla åker att beta av innan jag får ta mig an den plågsamma nerförsbacken mot målrakan.

Det är kul att springa med en Ultravasatröja, och jag får många kommentarer. Typ ”nu är du snart i Evertsberg”. Vad fasen, jag vill inte vara i Evertsberg, där ösregnar det ju! Jag vill vara på den evighetslånga raksträckan mot mål. Höra publikens jubel. Men än har jag en bit kvar. Dock inte mer än att jag plötsligt befinner mig precis där. Med den där plågsamma nerförsbacken i benen.

När jag passerar kilometer 41 hör jag: DU FIXADE JU DET! från en kille i publiken. Och jag vet att han vet. Känner till min skitans höft. Min oro. Plötsligt släpper stenen i hjärtat. Klumpen i magen. Jag har sprungit 90 kilometer i ösregn, skaffat klippkort hos kiropraktorn, tvivlat, övervägt, och inte vågat tro att det skulle kunna gå, och nu är jag här. En kilometer från mål. Mitt fjärde raka Helsingborg marathon. Med tuggummi i benen, men med ben som ändå tar mig fram. Jag kommer att gå i mål.  Min Helsingborgssvit är ännu inte bruten. Den kroppen alltså. Den helt galet samarbetsvilliga kroppen!

På tiden 3:44:05 springer jag under målportalen. Så glad i själen att jag liksom glömmer bort det där med målgest. Men jag får en ny chans nästa år. Femårsjubileum, utan en Ultravasa i benen. Då ska jag hjula i mål!

Och om ni undrar varför man springer marathon… Se nedan.

Ultravasan 2017 – fortsättningen

Jag utelämnade lite i rapporten igår. Lite bitar från själva loppet men mest från tiden efteråt. Vad hände sen liksom? Här kommer den rafflande fortsättningen. Luta dig tillbaka.

Andreas möter upp mig i mål och berättar att jag gått under tio timmar. Själv har jag ingen koll på klockan då jag tryckt på den för sent i starten. Blir glad över informationen och som tack tvingar jag honom att fota mig i målgång. Finns det inte på insta har det inte hänt. Och just nu vill jag att hela världen ska veta…

För att inte få med mitt bankkort på min målgångspose petar jag ner det i linningen…

Passerar chip-borttagningsfarbrorn och säger till honom att han får böja sig, för jag tänker minsann inte göra det. Det gör han gärna.

Är sjukt babblig och pratar med alla som kommer i min väg. Medaljutlämnaren får en racereport i kortformat och tjejen som ska ge mig finishertröjan får en utläggning om min trötta hjärna som inte kan bestämma om jag ska ha XS eller S. Beslutsångesten är nämligen stor. Den här tröjan vill jag bära varje dag till tidens ände, den måste passa! Hon får välja och väljer XS. Den sitter som en smäck.

När jag har fått i mig två muggar vatten slås jag av panik. Det livsviktiga plastkortet sitter inte längre kvar i linningen. Haltar tillbaka och börjar leta. Vasalopps-TV ser mig irrande omkring och frågar hur jag mår. Då upptäcker jag att jag håller plastkortet i min hand. Ber om ursäkt för min utcheckade hjärna och får vara med på teve. Och redogöra för tidpunkten för min hjärnas utcheckande och hur det egentligen går att springa med en sån hjärna…  15 seconds of fame och så pratar jag om hur korkad jag är. Bra där!

Jag träffar jättemånga bloggläsare. Alltså massor. Det blir med ens tydligt att min läsarkrets inte är soffpotatisar. Det är hard core ultralöpare. Till alla som kom fram och pratade, till dig jag sprang framför och bakom och framför igen, så roligt att få ansikte på er!

När jag plockat ut mina väskor blir jag helt paralyserad. Hur ska jag kunna äta, duscha och ens röra mig med så mycket packning? Att packa med sig allt för att ”det är bra att ha” var ju en bra idé ända tills man stod trött, hungrig och utan hjärna i målgången. Sveper en mugg soppa innan jag beger mig mot duschen.

Fredrik har rapporterat att han är på den mörkaste botten och tänker gå från Eldris. Jag tror mig därmed hinna till duschen. Då tänker jag inte på att varje steg tar en minut. Att det är ett evighetsprojekt att ta av en kompressionsstrumpa. Och att 10 timmars regn gör det till en omöjlig uppgift att få ut ett gummiband ur håret. Sliter av gummibandet och halva frisyren för att bli klar innan de stänger bygget…

Jag duschar i en dusch där andra slitit av sina frisyrer. Det är mängder av hår, barr, lera och grus. Men det orkar jag inte bry mig om. Det är värre med kläderna som plötsligt är försvunna när jag kommer tillbaka till min bänk. Mina renaste mjukaste mjukisbyxor. Mina rena underkläder. Dör panikdöden när jag inser att jag måste ta på allt blöta igen. Sen ser jag att jag hängt upp ombytespåsen på en krok. Sa jag något om min hjärna?

På bussen nås jag av meddelandet att Fredrik gått i mål. Hur gick det till, han skulle ju gå??? Men han fick feeling och sprang. Nästan rejsade med ultramått mätt. Och missade därmed det stora mottagandet. Men det hade jag ju förutspått redan för någon dag sen

Vi möts i stället på Waynes. Det är en halvtimme till de stänger och jag håvar i mig en latte till förrätt. Tänker mig cappuccinon som takeaway när de slänger ut oss, men blir upplyst om att de dagen till ära kommer hålla öppet en timme extra. Alltså hallå! Då skyndade jag ju mig helt i onödan! Jag hade ju kunnat gå ett varv till på korvbuffén.

Och avslutningsvis, som en sammanfattning på äventyret:

Dagens sämsta:
Vädret. Alltså jag hatar lera. Dessutom känner jag mig snuvad på allt det vackra. Dalarna i solsken måste vara en grymt mycket härligare upplevelse. När man kan se naturen runt omkring istället för att stirra ner i leran.

Dagens humor:
Mora Amatur som erbjuder en utomhusdusch någonstans mellan Oxberg och Hökberg. Alltså dusch! Det enda vi faktiskt hade obegränsad tillgång till…

Dagens fail:
Volvo har dukat upp med stora högtalare i skogen, med peppande Volvomusik. Vi får springa i en gång för att få en minnesfilm. Filmen blir grym. Fredriks that is. Han är ensam, stark och ler när han flyger fram genom skogen. Jag hamnar bakom tjej och skäggig man…. får en film helt utan egoboost. Dessutom pillar jag tänderna med tungan. Alltså hallå! Se filmerna nedan så fattar ni…


Dagens smakkombinationer:
Falukorv på sötat vetebröd. Enervit energitablett i kombination med buljong. Ganska vilda kombinationer som i sammanhanget var nästintill kulinariska.  Löparen bredvid mig går helt bananas och testar geléhallon med buljong. Den ni! Ribban är satt. Det finns inga gränser. Allt går att blanda med allt. Bara man sprungit tillräckligt långt…

Dagens mest saknade:
Skyltarna med kilometermarkering 41 och 40. Håller på börja gråta så långsamt en kilometer tar, tills jag plötsligt når 39-skylten och inser att jag har sprungit tre! Frågan är vem som stulit skyltarna?

Dagen efter:
Inga rapporterade blåsor eller blånaglar. Fötterna oförskämt fräscha. Stel i knälederna som helst inte böjs i någon större utsträckning. Saftiga skavsår från sport-bh och trosor. En näradödenupplevelse i duschen. Inte nämnvärt sugen på att springa…