Browsing Tag

race reports

Österlen Spring Trail 2017 – en nära-döden-grej

Stockholm marathon 2012 blev precis nerpetad från förstaplatsen i kategorin ”det värsta jag gjort”. Loppet idag var sju resor värre och handlade väldigt lite om löpning och väldigt mycket om överlevnad.

Det regnar i starten och vi står och kurar under tak ända till startskottet går. Temperaturen snålar med plusgrader och jag har klätt på mig typ allt jag äger. Eftersom Fredrik tvekar på om han överhuvudtaget kommer ta sig i mål, har vi valt att springa var för sig. Jag hittar en liten klunga jag kan glida med i och allt känns bra. De första 15. Sen börjar kylan tränga sig på.

Det regnar oavbrutet och inte ens de tjocka goretex-vintervantarna lyckas stå emot vattnet. Vantarna fylls långsamt av kallt, blött obehag som kyler ner händerna till obrukbarhet. Kan inte komma åt min medhavda mugg för vätskepåfyllning och svär över loppets miljötänk. Ge mig en plastmugg liksom, jag måste ju dricka. En annan dag tycker jag initiativet är hedervärt, men inte idag…

När vi kommer ut på Brösarps backar, med milsvidd utsikt och utan skydd från vinden,  blir blåsten påtaglig och kall. Då tycker någon att snö är en bra idé! Här någonstans börjar jag frysa på riktigt. Tappar kontakt med mina fötter. Klockan visar 20 kilometer och jag inser att det kommer att bli en lång plåga mot mål.

Plötsligt är fokus inte själva löpningen. Jag blir rädd för min hälsa. Jag känner att kroppen stänger av. Jag fryser så jag mår illa. Det slår lock för öronen och varje fotisättning ekar som oljud inuti mitt huvud. Snön letar sig in under jackan via en glipa mellan mössan och buffen men det är bara en gradskillnad i helvetet. Blött som blött.

Jag är livrädd att hamna ensam. Inser att jag inte har mental förmåga att reda ut ett eventuellt vilsespring. Hjärnan är bortkopplad. Jag vill också att någon ska se mig om jag plötsligt svimmar av köld. Så jag inte förvandlas till en översnöad hög någonstans på Österlen. Jag njuter inte av den fantastiska naturen. Jag njuter inte av påskhelgens enda löpning. Jag njuter faktiskt inte alls. Jag har bara fokus på att ta mig i mål levande. Och målet är inte själva målgången. Målet är bilen. Värmen.

Sista milen är upptrampad av alla som sprungit det kortare loppet. Leran är massiv. Jag glider omkring, och tar mig mer i sidled än framåt. En hopplös känsla när allt jag vill är att komma fram. Slutar äta och dricka då jag helt enkelt inte kan få upp grejerna ur ryggan. Det finns inte en kroppsdel på kroppen som fungerar i kylan.

När jag vid Vantalängan behöver gå på toa håller det på bli min ändstation. På toan regnar det inte och den känslan är så underbar att jag överväger att stanna där tills jag torkat. Men jag rycker upp mig själv. Svär över mina värdelösa händer som varken lyckas slita av toapappret eller dra upp brallorna efteråt. Golvet gungar.

Får i mig några koppar varm blåbärssoppa varav ungefär hälften hamnar över hela ansiktet pga min sladdriga medhavda mugg. Kunde inte bry mig mindre. Springer vidare. Tuggar kilometer. Faller platt i leran, slår upp ett knä. Blir glad för varenda människa jag ser, löpare som funktionär. Tänker att de kan ta hand om mig om jag håller på frysa ihjäl. Känner mig liten och ynklig. Men jag gråter inte. Inte än.

Går upp för trapporna mot målgång. Koordinationen räcker inte till annat. Har ingen känsel söder om naveln. Snubblar fram över kullerstenarna mot mållinjen och tar emot min medalj. Önskar det vore en filt.  Får be om hjälp att öppna väskan och hitta min bilnyckel och beger mig nästan omedelbart vidare mot mitt mål. Min bil.

På vägen dit tänker jag tanken att jag inte ska hitta den. Får panik vid tanken, men som tur är står den synlig och väntar på mig. Låser upp och tappar nyckeln på marken. Den försvinner i snön. Livet känns hopplöst. Jag kan inte leta den. Jag fryser ihjäl. Lämnar den och går in och sätter mig. Skruvar på värmen och försöker ta av skorna.

Det är lera i hela bilen. Jag vill inte röra mina skosnören. Vill inte bli lerig på händerna också. Dubbelknutar funkar inte för ihjälfrusna händer. Jag sätter mig apatisk. Vet inte var jag ska bli av.

Så knackar Fredrik på rutan. Han har haft ett jättebra lopp och är i mål bara 15 minuter efter mig. När jag ser honom brister det. Jag gråter, skakar tänder och vet inte hur jag någonsin ska bli varm igen. Han blir orolig när han ser min blick. Okontaktbar kallar han den. Han går in i vårdarläge, virar in mig i filtar och hjälper mig av med de blöta kläderna. Jag bara skakar. Har aldrig skakat så okontrollerat någonsin.

Säger att det var synd att vi inte sprang tillsammans då han ändå sprang på så bra. Fast vid närmare eftertanke är vi överens om att vi nog aldrig hade kommit i mål då. Jag hade förmodligen inte bitit ihop på samma sätt i hans sällskap. Och han hade aldrig låtit mig fortsätta i mitt skick.

Österlen Spring trail ÄR ett fantastiskt lopp. Regn, blåst, snö och plus EN grad är allt annat än fantastiskt. Jag kommer aldrig springa under sånna förutsättningar igen. Påminn mig om det. Jag var fasen rädd.

Den osminkade verkligheten...

Race report: Winter cross run 2017 – ett gyttjebad!

Winter cross run 2017. Jag hade förberett mig mentalt genom att läsa race reporten från förra året. Var därför helt på det klara med att det skulle bli kuperat. Att jag skulle bada i ett 7,5 km långt gyttjebad var jag inte lika beredd på. Förvisso en ganska cool överraskning… 

Det regnar innan start och vi sitter och trycker i bilen så länge det bara går. En kvart innan startskottet tvingar vi oss ut och kör en kort uppvärmning för att väcka liv i musklerna. Och de blir väckta med besked. Det är lera över allt och jag inser att det inte kommer bli någon walk in the park idag. Snicksnackar lite med kända ansikten i startfållan innan det är dags att koppla på pannbenet.


Precis som förra året är det galet kuperat. Men när man liksom glider två steg bakåt på varje steg fram, blir uppgiften aningen mer svårsmält. Pulsen slår i taket trots att jag står och stampar på samma fläck. Mina skor försvinner under lera men det gör inget. Tvärtom önskar jag nästan att jag ska få snubbla till och ramla raklång. Jag hade skrattat ihjäl mig!

I de få partier som är flacka kan jag mata på lite men i övrigt går det i snigelfart. Och i en av de sista backarna mot varvning / mål är det så brant och halt att jag inte lyckas ta mig upp utan att klättra på alla fyra.

Den här versionen av Winter cross run är förmodligen det galnaste jag någonsin sprungit men jag hade inte velat vara utan leran. Det var liksom kryddan på tillvaron. Grädden på  moset och svampen på sillen. Den där detaljen som gör att man aldrig kommer glömma upplevelsen.


Loppet må ha varit sjukt jobbigt men efterrätten var snäppet ännu värre: att krångla av sig alla leriga kläder utan att smutsa ner bilen. Jag känner Fredriks vakande öga över mig när jag svingar mina leriga strumpor omkring mig och försöker få dem att landa fint på en handduk och inte i sätet. Vill ju inte riskera familjefriden.

Hos Tryde, ett stenkast från gyttjebadet, står after-run-lunchen uppdukad efteråt. Linssoppa som värmer gott i magen och SEMLA till efterrätt. Jag vågar utnämna den till den godaste jag ätit i år!  Mycket njutning för pengarna i dag alltså.

Och till dig som missade gyttjan idag. Boka in nästa år. Roligare än alla karuseller i världen! Jag planerar redan nu för att göra sälen i lervällingen innan målgång… be there or be fyrkant!

Race report – Kristianstad trail 25k

Long time no race report men nu är det äntligen dags. Kristianstad trail alltså. Första loppet sedan Helsingborg marathon. Med Vänsterbenet som insats…

fil-2016-11-20-14-55-10
Jag har studerat bansträckningen och inser att jag kommer att vara körd om snitsel-meister inte gjort sitt jobb. Därför knölar jag ner en karta i midjebältet, bland telefon, gels och andra livsnödvändigheter. När det gäller min egen förmåga att hitta kan man aldrig var nog förberedd.

Planen är att ta det lugnt. Jag har trots allt inte sprungit längre än 13 km de senaste 2.5 månaderna. Jag ska njuta och ha det gott.

dsc_0157.jpg
Kommer in i en lugn andning och ett skönt flyt redan från start. Ligger i mitten av en lång orm och överlåter stigfinnandet åt någon annan. Följer efter de leriga skorna framför och passar på att studera omgivningarna. Skogen är helt fantastisk och vi cruisar genom såväl lövskog, barrskog och kalhyggen. Plurrar i bäckar och bestiger galet branta backar.

Efter ett tag upptäcker jag att ormen delats på mitten och jag ligger kvar i svansen. Bakom ett par killar som börjar kännas lite väl såsiga. Springer om och plötsligt är jag ensam i den stora skogen. Ber till snitselguden och hoppas att det ska gå vägen.

Men jag behöver aldrig oroa mig. Banan är Anna-säkrad. Snitselansvarig har lyckats markera banan så att inte ens jag har en chans att komma vilse. Jag vågar påstå att det är bättre snitslat än jag själv någonsin gjort. All heder och många tummar upp!

dsc_0154.jpg
Passerar VARGGROPEN och påminner mig om att jag precis läst att man skådat varg här någonstans. VARG! Och inte en löpare i sikte. Ingen som kan rädda mig om jag blir uppäten. Ökar farten…

Någonstans vid 17 kilometer kommer jag till insikt. Jag kan låtsas att spinning och cykel är good enough när jag är skadad. Att jag inte dör av löpvila. Men där mitt i ingenstans, i en skog designad John Bauer, slår det mig att det är löpare jag ÄR. Jag älskar det här. Det finns ingen träningsform i världen som kan mäta sig! Jag skänker min djupaste tacksamhet till Vänsterbenet som på kilometer 17 fortfarande samarbetar.

Strax därefter tar huvudet slut. Kroppen är pigg men huvudet vacklar. Jag börjar snubbla och missa snitslar, trots att de hänger med 30 meters mellanrum. Jag tappar fokus och faller raklång. Landar mjukt i mossan och är glad över valet av krasch-plats. Sveper en gel och återfår hjärnkapaciteten. Tuggar vidare och bockar av kilometer för kilometer. Fortfarande med Vänsterbenets välsignelse.

Målrakan är i uppförsbacke men jag är beredd. Been there done that. Längst upp står Fredrik och vinkar. Speakern annonserar att ”Anna från Piggelina ser pigg ut”. Precis som förra året.  Med mitt bloggnamn är det tydligen inte läge att klappa ihop. Nu var jag förvisso pigg, men till en annan gång får jag öva på den perfekta fejken. Eller anmäla mig som Tröttelina…

dsc_0144.jpg
För dig som är sugen på trail kan jag varmt rekommendera det här loppet. Så väl arrangerat. Ingen toakö. Dusch och varma omklädningsrum. Servering i målgång, värmande brasor i startområdet och nationalsången liksom. Och DEN skogen! Full pott Härlövs IF!

Nu återstår att se hur Vänsterbenet känns i kväll. Håll era tummar snälla.

Race report: Helsingborg marathon 2016

Helsingborg marathon tredje upplagan kan inte gjort någon besviken. För egen del hade jag kul från start till mål och saknade faktiskt inte ens serpentinbacken

Bästa pacern. I år släppte jag inte!

Jag är på plats en timme innan start och hinner många gånger på bajamajan. Det finns liksom ingen kö. Jag springer uppvärmningsjogg-intervaller mellan de två ställena i startområdet som har bajamajor. Jogga-kissa-jogga. Uppvärmning och blåstömning, allt i ett. Börjar känna mig taggad trots att jag är lite osäker på vänsterbenet. Ska det hålla ihop? Om allt funkar vill jag in under 3:30, men med tanke på att jag gått baklänges i trapporna senaste veckan vågar jag inte hoppas…

Minglar runt bland kända ansikten och kommer sent till fållan. På grund av kravallstaket kan jag inte komma in där 3:30-ballongerna står. Akrobatik har aldrig varit min starka sida. Glider in längst bak och plogar mig fram genom fältet. Med fem minuter till start hittar jag mina ballonger och bestämmer mig för att INTE släppa dem i år. Benet har jag redan glömt.

Bästa arrangörerna försöker hålla undan för tjurrusningen

Det är motvind första biten. Kenth må vara en jätteduktig farthållare men han tar inte mycket vind. Var är bodybuildarna liksom? Jag konstaterar snabbt att motvind i starten kommer betyda motvind på målrakan också. Attans.

I Råå ( 7-8 km)  var det värsta partyt förra året. ”Hej och hå, kämpa på, välkomna till Råå”. Ramsan sitter än och jag laddar för att få höra den. Men hejarklacken struntar brutalt i sin vinnande hejaramsa och jag blir lite ledsen i ögat.  Den var ju så bäst! Råå-bor, ni får en ny chans nästa år, missa inte!

Same outfit as last year. Same outfit as every year James…

Jag känner av mitt vänsterben. Inte så att det gör jätteont men det stramar och känns lite skumt. Väljer att fokusera på andra saker. Som en sten i skon och två ballonger bumpandes i huvudet. Alla distraktioner är bra.

Milen passeras på 48 minuter och tempot känns stabilt och lugnt. Stundtals känns det FÖR lugnt men vis av erfarenhet från förra året vet jag att det inte är lönt att lämna gruppen. The farthållar-gang äter alltid ikapp.

Ballonggänget har tunnats ut vid 35 sprungna

I Ramlösa brunnspark vid 13 km finns en av loppets ösigaste klackar. Känner mig som en rockstar. Folk hejar med namn och med PIGGELINA.  Suger åt mig av energin och fattar verkligen varför man springer maraton, det här är ju kul för tusan!

Kilometrarna tickar på i ett flygande tempo och när vi passerar halvmaran på 1.43 är kroppen fortfarande pigg och glad. Nu är det nedräkning, hälften passerad.

Banan är mer kuperad än jag kommer ihåg det, även om den berömda serpentinbacken är borttagen i år. Men det är bara hänga med i bergochdalbanan.

Förra året hade jag en turkos rygg framför mig under hela loppet. Ryggen tillhörde en Malin fick jag veta senare. Jag sprang om henne i Serpentinbacken då hon var nere för räkning. Men hon fick eld i baken och spurtade från mig på upploppet. I år ligger hon långt före mig och jag har egentligen ingen tanke på att kunna slå henne.

Vid 35 km får jag rapport från Fredrik att jag tagit in tre minuter på henne under den senaste milen. Strax därefter ser jag hennes rygg och säger till gruppen att henne ska vi ifatt. Problemet är att farthållarna har en fart att hålla. De kan liksom inte bara rusa iväg efter mina hemliga önskemål…

Vi kommer ikapp henne tillslut ändå och hon berättar att benen är körda. Jag säger att jag väntar mig att bli omkörd i spurten och smyger sedan förbi. Vi befinner oss på Sofiero vid 38 kilometer när jag bestämmer mig för att lämna ballongerna bakom mig. Jag har krafter kvar och 4 km ska nog gå att uthärda. Det hade ju varit så fint att få revansch från förra året…


Jag rullar på i nerförsbacken och passerar många löpare längs vägen. Vid 2500 meter börjar de retsliga markeringarna i marken. Varje 100 meter blir man påmind om hur långt det är kvar och det känns som det aldrig ska ta slut.

Kan man vara annat än glad på kilometer 39?

Som omväxling är jag fortfarande pigg i benen och jag njuter av den fantastiska stämningen som råder längs målrakan. Motvinden märker jag inget av, jag bara matar. Långt fram ser jag klockan på målportalen och ser att det finns en chans att gå under 3.27. Jag ökar farten och lyfts fram av den grymma publiken som skriker så marken gungar. Under de sista femhundra metrarna hör jag inte mina egna steg i larmet. Jag får gåshud och vill inte att det ska ta slut.

Så kommer jag på det där med målgesten. Med gels i båda händerna blir ju inte ens ett V-tecken snyggt på bild. Petar ner dem i fickorna för att få fria händer. När jag närmar mig målgången står fotografer på båda sidor. Vem ska jag titta på liksom? Och NÄR ska jag höja mina armar?

Det blir en ospontan och något krystad höjning av armarna mot skyn. Blir spännande att se resultatet!

Kommer i mål på 3.26.49, min näst snabbaste maratid ever, och jag är så sjuhelsickes nöjd. Det kändes bra hela vägen och benet nöjde sig med en mild protest. Förmodligen får jag äta upp det ett tag framöver, men det är det värt. Det finns ju massa annat kul att träna medan benet läker.

Pratar med Andreas efter mål. Han utan skor. Han som tillsammans med Simon ordnar så fint. Som gör att jag har Sveriges bästa marathon på krypavstånd. Han undrar om jag saknade serpentinbacken och njae.. det var ju ganska skönt utan.

Minglar runt i målgången och träffar många kända ansikten. Postmaramingel kan vara bästa sortens mingel. Sån gemenskap, så mycket samförstånd, samma lopp, olika upplevelser.

Saltig och snygg…

Plockar på mig vatten, frukt och den berömda chokladen innan jag beger mig mot hejarklacken. Men delar av hejarklacken är i upplösningstillstånd pga stress till barnkalas. Och jag som tyckte jag sprang fort…

Den stressade delen av hejarklacken skyndar vidare medan jag och Fredrik bänkar oss på Koppi. Två cappuccino på två minuter. Det sa bara klunk.

Jag är lite postmara-hög när jag skriver. Har glömt stenen i skon. Drömmer redan om nästa år och är glad att jag har bokat in 27 gånger till i Helsingborg. Alltså maraton. Da shit.

Midnattsloppet 2016 – race report

Varje gång jag springer millopp undrar jag varför. Det är ju tamejtusan jobbigt. Även om man försöker ta det lugnt och njuta av stämningen….

Fil 2016-08-27 23 45 57

Det är en fantastisk kväll för löpning. Temperaturen ligger på 20 grader och det är sommarfeeling i luften. Men jag hittar ingen tagg. I startfållan spelas ösig musik men jag tänder liksom inte till. Står och känner mig ensam. Ingen att prata med.

Fil 2016-08-28 00 11 49

Två minuter före utsatt tid går plötsligt starten.  Fröken Ur måste haft semester just ikväll men det spelar liksom ingen roll. Jag står ju ändå där och hänger. Ett fyrverkeri kickar igång festen och förutom partystämningen får jag plötslig nattblindhet…  Jag ser ingenting. Utom stjärnor. Vill starta lugnt men fältet drar iväg i en helt galen fart.

Jag kämpar för att inte ryckas med, men det är svårt när man inser att man är typ sämst, sist och hopplösast. Jag ser inte klockan i mörkret men det känns som fyraminutersfart. Hallå, ska ni ta död på mig eller?

Hänger på efter bästa förmåga innan jag bestämmer mig för att falla in i min egen fart. Det kommer väl upp folk från startgruppen efter som kan göra mig sällskap när alla andra lämnat mig i sticket…

Strax efter 1 km-markeringen blir det beckmörkt. Två gatlampor har slocknat och jag ser ingenting. Livrädd för att stuka fötterna ber jag till asfalteringsgudarna att de gjort ett gott jobb med markarbetet.

Det är tredje året i rad jag springer och nu börjar jag känna igen banan. Jag vet att efter mörkret kommer uteserveringarna, musiken och peppen. Parken, marschallerna och hejarklacken.

Ja, den hejarklack jag brukar ha. Dagens hejarklack är ny och består av Fredrik och äldsta dottern. Dem ser jag inte skymten av på hela loppet. Misstänker att de sitter och fikar, och vem kan klandra dem. Hur gott hade det inte varit med en cappuccino liksom?  Efteråt får jag bildbevis på att de sett mig vid flertalet tillfällen och enligt egen utsago även hejat ljudligt. Jag har varken hört eller sett. Det brukar kallas att vara fokuserad va…?

Fil 2016-08-27 23 45 13

Det är jobbigt att springa milen och jag drömmer om maraton. Längtar efter att få springa lugnt. Men ett millopp är snabbt avklarat och med kilometern kvar kommer vi in på gågatan. Och gatstenarna, det svåraste underlag som finns. Stapplar fram, blir omsprungen av äldre herrar, svär en smula i tystnad och springer över mållinjen på en tid som är 36 sekunder bättre än förra året.

Fil 2016-08-27 23 44 27

Men nu var det ju inte tiden som var huvudmålet idag. Det var att öva målgest. Och det glömde jag helt bort…

Postloppsmingel

40 anledningar att springa….

Midnattsloppet 2016 avklarat. Nu sover jag gott.