Browsing Tag

marathon

Aktuellt

Målgesten – så blev den…

Jag hade huvudbry med målgesten. Var nästan mer bekymrad över den än om själva loppet. Funderade, tänkte och övade i smyg. Fick kramp vid alla tankar på hopp. Halvvägs genom loppet tänker jag att det vore coolt att ta en farthållare på ryggen över mållinjen.  Men när jag springer i från dem efter 39 kilometer grusades den planen.

Beslutar mig för att satsa på enkelhet. V-tecknet i dess ädlaste form. Skarp i huvudet även efter 41 km inser jag att en halväten gel i handen inte kommer göra sig bra på bild. Hinner fippla ner den i fickan innan det är dags för målgång.

Jag har väntat på resultatet i fem dagar. Bildbeviset. Refreshat hemsidan och facebook. Gått på nålar och knappt kunnat sova. Jag förstår om ni haft likartade problem. Hur spännande är det liksom inte. Har jag lyckats hålla ögonen öppna? Att inte göra en ful grimas? Ska steget se spänstigt ut och armarna starka med svällande biceps? Har jag lyckats se cool ut?

Svaret kommer här:

målgest

Foto: Lotta Winninger Liljenström

Inte så cool men glad och hemtrevlig. Blicken i kameran. Not so much biceps men en tillstymmelse till benmuskel.  Nästa år får jag hålla armarna högre och se lite mer powerful ut, men tills dess får jag vara hyfsat nöjd med min målgest. Vad tycker du, får jag godkänt?

Aktuellt

Brev från ett vänsterben

Foto: Lisa Wikstrand

Hej Anna,

Det är ditt vänsterben som talar. Alltså ärligt, hur schysst var det att springa maraton med mig? Jag hade ju ont redan innan. Du kunde väl typ lämnat mig hemma eller bara låtit bli? Gått och shoppat som vanligt folk…

Jag fattar att du tycker det är glassigt att springa omkring och vara glad, snacka med trevliga människor och se lycklig ut i guldfilt, men det var ju jag som fick göra jobbet. Väluppfostrad som jag är klagade jag inte utan lät dig njuta av upplevelsen.

Men nu kan jag inte hålla mig. Jag känner mig konstig. Underbenet och jag hänger inte ihop. Det är värst när du envisas med att gå nerför trappor. Vad är det för fel på hissen?

Och spinning sa du? Kanske inte var att rekommendera så här två dagar efter, men ok, det är ju ditt jobb. Till nästa år kanske du borde hitta ett vanligt jobb, så jag får vila veckan efter att ha sprungit runt med dig. Sitta på kontor och glassa, fattar du hur skönt det hade varit?

Fast ärligt var yogan värre än spinningen. När du sträcker ut mig sådär. Så att jag blir lång som tusan. Nästan går av. Inget skönt alls, kan du sluta med det? Du får hellre spinna än sträcka ut mig, okej?

Men jag tycker om när du smörjer in mig med det där kladdiga linimentet. Som luktar så illa att brandlarmet går. Då blir jag mjuk och följsam igen. Även om du riskerar ditt äktenskap på köpet. Du får köpa en näsklämma till din surputte till man.  Hans blöta våtdräkt luktar ju inte mycket bättre.

Jag ska tjura lite nu. Bara ett par dagar. Då får du roa dig med andra roligheter. Typ armcykling, rullstolsrally eller kast med liten frimärkssamling. Sen ska jag åter tjäna dig. Springa alla mil du ber mig om. Aldrig klaga, alltid vara snäll.

Några frågor på det?

Aktuellt

Dagen efter

Dagen efter en maraton-urladdning vill man mest ligga i soffan, äta choklad och gotta sig i alla grattis och gillor man får via instagram, facebook och bloggen.  Fast först vill man äta en kunglig frukost i lugn och ro när man ändå råkar bo på danskt pensionat. 

Blött var det här!

Men tji fick jag. Söndagen var Fredriks tävlingsdag och ett fyratimmarstriathlon stod på schemat . Därför blev frukosten hastigt nerslängd, hela tiden med nervösa vibbar i luften. Och den där soffan fanns inte alls med på agendan. Istället väntade 6 timmar hejarklackstjänst i ösregn. Payback för hans insats igår. Med regnet som ränta. Dessutom på en öde plats i Danmark utan varken telefontäckning eller internet. Ingen maraboost på flera timmar. Kan ni förstå DEN frustrationen?

Men nu jobbar jag ikapp. Följer alla hashtagar som har med Helsingborg marathon att göra. Kollar andras bilder och googlar resultat. Läser berättelser och återupplever. Läser mitt eget blogginlägg för fyrtiofjärde gången. Det går liksom inte att få nog. Väntar på bilderna från loppet och refreshar facebook lite oftare än vad som kan klassas normalt.

Ännu ingen bild på själva målgesten, så än går jag i lycklig tro att jag såg ascool ut. Eller inte…

Men en bild från målrakan har kommit upp. Jag ser glad ut och har blicken i kameran. Med skärpa och allt. Det händer typ inte.  Camilla Fastberg borde få Nobelpriset!

målgång

Aktuellt Race reports

Race report: Helsingborg marathon 2016

Helsingborg marathon tredje upplagan kan inte gjort någon besviken. För egen del hade jag kul från start till mål och saknade faktiskt inte ens serpentinbacken

Bästa pacern. I år släppte jag inte!

Jag är på plats en timme innan start och hinner många gånger på bajamajan. Det finns liksom ingen kö. Jag springer uppvärmningsjogg-intervaller mellan de två ställena i startområdet som har bajamajor. Jogga-kissa-jogga. Uppvärmning och blåstömning, allt i ett. Börjar känna mig taggad trots att jag är lite osäker på vänsterbenet. Ska det hålla ihop? Om allt funkar vill jag in under 3:30, men med tanke på att jag gått baklänges i trapporna senaste veckan vågar jag inte hoppas…

Minglar runt bland kända ansikten och kommer sent till fållan. På grund av kravallstaket kan jag inte komma in där 3:30-ballongerna står. Akrobatik har aldrig varit min starka sida. Glider in längst bak och plogar mig fram genom fältet. Med fem minuter till start hittar jag mina ballonger och bestämmer mig för att INTE släppa dem i år. Benet har jag redan glömt.

Bästa arrangörerna försöker hålla undan för tjurrusningen

Det är motvind första biten. Kenth må vara en jätteduktig farthållare men han tar inte mycket vind. Var är bodybuildarna liksom? Jag konstaterar snabbt att motvind i starten kommer betyda motvind på målrakan också. Attans.

I Råå ( 7-8 km)  var det värsta partyt förra året. ”Hej och hå, kämpa på, välkomna till Råå”. Ramsan sitter än och jag laddar för att få höra den. Men hejarklacken struntar brutalt i sin vinnande hejaramsa och jag blir lite ledsen i ögat.  Den var ju så bäst! Råå-bor, ni får en ny chans nästa år, missa inte!

Same outfit as last year. Same outfit as every year James…

Jag känner av mitt vänsterben. Inte så att det gör jätteont men det stramar och känns lite skumt. Väljer att fokusera på andra saker. Som en sten i skon och två ballonger bumpandes i huvudet. Alla distraktioner är bra.

Milen passeras på 48 minuter och tempot känns stabilt och lugnt. Stundtals känns det FÖR lugnt men vis av erfarenhet från förra året vet jag att det inte är lönt att lämna gruppen. The farthållar-gang äter alltid ikapp.

Ballonggänget har tunnats ut vid 35 sprungna

I Ramlösa brunnspark vid 13 km finns en av loppets ösigaste klackar. Känner mig som en rockstar. Folk hejar med namn och med PIGGELINA.  Suger åt mig av energin och fattar verkligen varför man springer maraton, det här är ju kul för tusan!

Kilometrarna tickar på i ett flygande tempo och när vi passerar halvmaran på 1.43 är kroppen fortfarande pigg och glad. Nu är det nedräkning, hälften passerad.

Banan är mer kuperad än jag kommer ihåg det, även om den berömda serpentinbacken är borttagen i år. Men det är bara hänga med i bergochdalbanan.

Förra året hade jag en turkos rygg framför mig under hela loppet. Ryggen tillhörde en Malin fick jag veta senare. Jag sprang om henne i Serpentinbacken då hon var nere för räkning. Men hon fick eld i baken och spurtade från mig på upploppet. I år ligger hon långt före mig och jag har egentligen ingen tanke på att kunna slå henne.

Vid 35 km får jag rapport från Fredrik att jag tagit in tre minuter på henne under den senaste milen. Strax därefter ser jag hennes rygg och säger till gruppen att henne ska vi ifatt. Problemet är att farthållarna har en fart att hålla. De kan liksom inte bara rusa iväg efter mina hemliga önskemål…

Vi kommer ikapp henne tillslut ändå och hon berättar att benen är körda. Jag säger att jag väntar mig att bli omkörd i spurten och smyger sedan förbi. Vi befinner oss på Sofiero vid 38 kilometer när jag bestämmer mig för att lämna ballongerna bakom mig. Jag har krafter kvar och 4 km ska nog gå att uthärda. Det hade ju varit så fint att få revansch från förra året…


Jag rullar på i nerförsbacken och passerar många löpare längs vägen. Vid 2500 meter börjar de retsliga markeringarna i marken. Varje 100 meter blir man påmind om hur långt det är kvar och det känns som det aldrig ska ta slut.

Kan man vara annat än glad på kilometer 39?

Som omväxling är jag fortfarande pigg i benen och jag njuter av den fantastiska stämningen som råder längs målrakan. Motvinden märker jag inget av, jag bara matar. Långt fram ser jag klockan på målportalen och ser att det finns en chans att gå under 3.27. Jag ökar farten och lyfts fram av den grymma publiken som skriker så marken gungar. Under de sista femhundra metrarna hör jag inte mina egna steg i larmet. Jag får gåshud och vill inte att det ska ta slut.

Så kommer jag på det där med målgesten. Med gels i båda händerna blir ju inte ens ett V-tecken snyggt på bild. Petar ner dem i fickorna för att få fria händer. När jag närmar mig målgången står fotografer på båda sidor. Vem ska jag titta på liksom? Och NÄR ska jag höja mina armar?

Det blir en ospontan och något krystad höjning av armarna mot skyn. Blir spännande att se resultatet!

Kommer i mål på 3.26.49, min näst snabbaste maratid ever, och jag är så sjuhelsickes nöjd. Det kändes bra hela vägen och benet nöjde sig med en mild protest. Förmodligen får jag äta upp det ett tag framöver, men det är det värt. Det finns ju massa annat kul att träna medan benet läker.

Pratar med Andreas efter mål. Han utan skor. Han som tillsammans med Simon ordnar så fint. Som gör att jag har Sveriges bästa marathon på krypavstånd. Han undrar om jag saknade serpentinbacken och njae.. det var ju ganska skönt utan.

Minglar runt i målgången och träffar många kända ansikten. Postmaramingel kan vara bästa sortens mingel. Sån gemenskap, så mycket samförstånd, samma lopp, olika upplevelser.

Saltig och snygg…

Plockar på mig vatten, frukt och den berömda chokladen innan jag beger mig mot hejarklacken. Men delar av hejarklacken är i upplösningstillstånd pga stress till barnkalas. Och jag som tyckte jag sprang fort…

Den stressade delen av hejarklacken skyndar vidare medan jag och Fredrik bänkar oss på Koppi. Två cappuccino på två minuter. Det sa bara klunk.

Jag är lite postmara-hög när jag skriver. Har glömt stenen i skon. Drömmer redan om nästa år och är glad att jag har bokat in 27 gånger till i Helsingborg. Alltså maraton. Da shit.