Browsing Tag

lopp

Nytt lopp: Klåveröd trail

Orienteringsklubben ska ordna ett trail-lopp i samband med en orienteringstävling senare i sommar. Jag och Fredrik har fått äran att hålla i tåtarna. 

söderås3Söderåsen – svårt att motstå…

Klåveröd Trail kommer bli mindre än Stävie Trail och ordnas helt ideellt. Vi snackar Söderåsen, Sportident-pinnar, toaletter i ring och utomhusduschar. Först på agendan blir att reka banan och hitta de finaste stigarna, de roligaste rötterna och den mest omväxlande banan. Kartan är utskriven, tuschpennorna uppvärmda och skorna står redo i hallen. På torsdag tar vi en första rekar-runda. Ska bli roligt att få rodda lopp igen.

13 augusti it is. Save the date.

Sydkustloppet 2016 – race report

Två veckor, två lopp, två sjätteplatser. Grymt nöjd med den placeringen i ett lopp jag njutit mig igenom från start till mål. Trots motvinden.

Fil 2016-04-30 20 00 54

Det är kallt i starten och jag vet ärligt talat inte hur jag ska överleva utan min fleece och min dunjacka. Behåller den på så länge det bara går…

Planen för dagen är springa i en kontrollerad fart. Att inte ta ihjäl mig med tanke på loppet som väntar nästa helg, men ändå inte såsa runt fullständigt. Placerar mig en bit bak i startledet för att inte stressas i väg av snabba medlöpare.

Strax innan start upptäcker jag att jag skickat med mina energi-gels i väskan som åker bil till målet. Inte så att jag nödvändigt behöver dem men jag har ALLTID med in case of emergency. Nu är jag förpassad till sportdryck som jag naturligtvis inte vet vilken sort det är och var de serveras…

Starten går på gräs över en golfbana klippt med nagelsax. Det är lättsprunget och det känns coolt med havet så nära inpå. Vinden stör mig inte nämnvärt fastän jag vet att jag kommer att ha den blåsandes rakt framifrån i 21 km. Det finns många att gömma sig bakom även om löpare till sin natur oftast inte är väldigt breda.

Kommer direkt in i ett skönt flow och springer nog mer avslappnat än jag någonsin gjort. Hittar verkligen rätt i löpsteget från start och njuter. Ingenting gör ont, andningen är lugn. Fram till 12 km är livet en fest. Sen kommer sanden…

Sanden är bra mycket värre än motvinden. Den är mjuk, lös och djup. Under två hela kilometer sladdar jag runt innan det börjar dyka upp lite grästuvor att hoppa mellan för fastare underlag. Jag tappar lite av flytet i löpningen men direkt när vi kommer upp på asfalten vid 18 km kickar maskinen in igen.

Ser en bekant längre fram som filmar. Som den linslus jag är tänker jag att jag ska förgylla hans film, men kommer strax på andra tankar när ett, till perfektion knutet, skosnöre går upp. Hur är det möjligt? Tappar ett par hundra meter och det tar lång tid att jobba ikapp. När jag väl är framme är kameran nerstoppad och jag går miste om min filmkarriär…

En kille i orange kommer i fatt mig och ligger bredvid en stund innan han går förbi och lägger sig före. I skydd av hans rygg orkar jag hänga på i hans tempo utan att det blir jobbigare. Runner’s high slår mig med full kraft. Det här är riktigt coolt. I motvind på en fantastisk bana känner jag mig stark som ett troll.

Tills vi når upploppet. Ojämnt och gräsigt precis som alla andra år, och med en nittio graders sväng precis innan målgången. Plötsligt försvinner allt flyt men det är snabbt glömt. Tänker jag tillbaka är det bara ordet flow som slår mig.

Trots att jag inte sprungit några kvalitetspass eller långpass sedan februari är jag bara 30 sekunder sämre än förra gången på Sydkustloppet, och bara 50 sekunder från Sydkustlopps-pers (som båda gångerna sprungits i medvind…)

Jag fattar inget, men varför klaga?

Fil 2016-04-30 19 59 25Var det nya sleevesen som gjorde underverk?

Loppet blev en höjdare alltså, men nästan lika roligt var att läsa resultatlistan från Sportstiming, fullspäckad med rolig statistik.

Som åldersomvandlad tid så att jag kan jämföra mig med ynglingarna i mitt resesällskap. (Andreas, du slog mig bara med 32 sekunder. Varning för tanten liksom.)

fördelningSiffernörden i mig går bananas. Älska löpning och siffror!

Race report – Österlen Springtrail

Det här är race-reporten jag inte trodde jag skulle få skriva. Därför njuter jag lite extra av att göra det,  och blir på köpet lite rörd så här på kvällskvisten. Så otroligt tacksam för att jag fick uppleva detta fantastiska lopp igen och så galet förvånad över en vad som inte ens sa pip. Till skillnad från resten av kroppen. Vi tar det från början.

Fil 2016-04-16 17 38 49

Vi åt en brakfrukost. Den kommer att föräras ett helt inlägg. Den var så gudomlig att jag var beredd att hoppa över hela loppet för att kunna äta ett varv till. Mer om det sen alltså.

Med mat sprutande ur öronen beger vi oss mot Christinehof. Hoppas på en matsmältning i världsrekordtempo…

Fil 2016-04-16 17 40 35Att välja startfålla var dagens lättaste beslut. Jag körde rutinerat och Fredrik tog någon av vinnarskallarna. Den första tror jag…

När vi kommer till starten har jag ännu inte bestämt strategi. Ska jag sejfa eller chansa? När tre minuter återstår vet jag fortfarande inte svaret. Inte heller har jag helt bestämt mig om jag ska köra tights eller kjol och i tidsnöden som råder råkar det bli både och…

Plötsligt uppenbarar sig lösningen på alla problem. Jag behöver inte längre vela mellan att bryta och chansa. Nu VET jag svaret.

Jag vet hur jag reagerar på 11 km. Att bryta där gör mig inte klokare. Jag måste ju testa för att se. Jag har dessutom fått frågan om att följa med till Mallorca (bara sådär!) och springa nästa helg. Hur ska jag veta om vaden funkar om jag inte testar?

Jag bestämmer mig för att testa. Funkar det så firar jag på Mallorca. Spontanitet när den är som bäst.

Första 2-3 km snicksnackar jag mig igenom. Det känns som hela världen känner till min vad. Jag får pepp och frågor om vaden genom hela loppet. Har dom pratat om den på nyheterna eller…?

Anyway. Jag tar det slow. Lugnt och metodiskt. Min riktlinje är att jag varje gång jag kommer i fatt någon måste ligga bakom och chilla i 3 minuter innan jag får springa om. Ett sätt att bromsa mig som funkar klockrent.

I det behagliga tempo jag håller hinner jag uppleva varenda vitsippa, porlet i Verkeån, backarna, och den fantastiska naturen. Det här är verkligen det vackraste loppet som finns. Och vill du ha en bra anledning att åka till Österlen så boka in nästa års upplaga. Här kan verkligen ingen bli besviken.

Jag har klätt mig för varmt (hallå kjol OCH tights liksom!) och får sota lite för det men i övrigt är upplevelsen fulländad.

När jag passerar Vantalängan har jag 8 km kvar. Då bubblar det fram en tår. Lyckan är fullständig. Jag känner att det kommer att hålla. Jag älskar min vad.

Har ont i två rumpmuskler (jag lyckades ju dra på mig träningsvärk från gårdagens pass fast jag medvetet valde bort alla benövningar utom en…), och höger fot krampar. Trött i min friska vad men den andra säger inget.

Det här är mitt första långpass på nära två månader. Tro sjutton att det känns. Ändå försämrar jag mig bara med 4 minuter jämfört med förra året. Skuttar uppför trapporna och svär över kullerstenarna innan jag passerar målgången som sjätte tjej. Och med tanke på att Åsa på femteplatsen visar sig vara man, så räknar jag mig som femma.

Vad hände? Ska jag till Mallorca? Måste nog ha familjeråd…

Fil 2016-04-16 17 36 22

Sylvesterpremiär

Har alltid velat springa Sylvesterlopp men alltid tyckt att de varit för korta för att bemöda sig. Ofta är det bara ett par kilometer. Precis som om man skulle behöva spara på krafterna till kvällen…

Fil 2015-12-31 14 34 39

Så dök Sylvesterloppet i Helsingborg upp med möjlighet till 10 km och då blev det plötsligt värt att byta om. Tänkte jag när jag anmälde mig. I morse var inspirationen bortblåst.

Finns miljoner löprundor jag hellre vill springa på årets längsta dag. I terrängen i vintersol. Långt och lugnt. Milen känns mest plågsam men jag gaskar liv i mig. Man får inte avsluta året som en mes.

10 km är en läskig distans i vanliga fall. Idag är den dessutom kryddad med träningsvärk efter TVÅ tabatapass igår. (Någon gång ska jag berätta om SALLY och på vilket vis hon kan döda ett par ben. Men vi tar det nästa år…)

Springer i kontrollerat tempo. Flyger i medvinden och får tvärstopp i andra riktningen. Hostar och snörvlar i den kalla luften men njuter ändå av lite fart efter veckor av slölöpning.

Ett bra slut på detta år. Ett bra slut på ett bra år. Kanske bästa på länge. Fast så säger jag varje år. Frågan om 2016 kan bräcka detta? Vi håller tummarna!

Och sist men inte minst vill jag på att önska GOTT NYTT ÅR till alla mina härliga bloggläsare. Både ni som kommenterar och ni som läser i det tysta. Jag hoppas ni hänger med mig ett år till!

Kristianstad trail 2015 – race report

Årets hittills kallaste dag. Det snöar i bilen på vägen mot Kristianstad och när vi går mot starten ryker det ur munnen på mig. En typiskt bra dag att inviga nya vinterkläder!

Jag har dåliga minnen av loppet från förra året. Stressen av att stoppa upp människor som är snabbare i tekniska partier. Felspringningar och uteblivna vätskekontroller. Därför är förväntningarna låga och det är kanske det som gör dagen så fantastisk som den blev.

Fil 2015-11-21 15 25 17

Startar långt bak för att slippa bli omsprungen av teknikexperterna. Första kilometern går ganska fort och innan vi passerar två kilometer har jag lyckats trampa ordentligt snett och stukat till högerfoten. Vet att jag kan springa på stukade fötter. Att det blir värre sen behöver jag inte tänka på nu. Blir omsprungen av några medan jag står och hoppar av smärta, sen ansluter jag till ett gäng som jag håller samman med resten av loppet. I de lättlöpta partierna springer de lite för sakta men jag bemödar mig inte med att springa om. Vet att de ändå kommer förbi mig när det börjar trixa till.

Håller träningsfart och hinner verkligen njuta av naturen. Andningen är lugn, luften frisk. Vi springer på barr, löv, grenar och grus, men bäst av allt är den illgröna mossan. Som att springa i en sagoskog. Tassa fram på en bädd av bomull.

När tre kilometer återstår blir jag sugen på lite puls. Lägger mig längst fram i ledet och drar upp farten lite. Det är en underbar känsla att känna sig pigg i slutet av ett lopp. När jag passerar skylten med “berg och dalbana” skrattar jag bara och taggar till av utmaningen. Lyckas trycka på i uppförsbackarna och känner mig stark.

Målrakan är en uppförsbacke. I vanliga fall hade jag tyckt det var elakt, nu tycker jag bara det är kul. Hör hejaklacken ropa “HEJA JENNY”. Eftersom jag tror mig veta att jag inte heter Jenny förstår jag att jag har en tjej precis bakom mig. För första gången i mitt liv har jag en spurt att plocka fram. I uppförsbacke.

I högtalaren hör jag:

Här kommer Anna Nystedt från piggelina.se. Hon ser PIGG ut.

Som omväxling är det inte skenet som bedrar. Jag känner mig pigg. Och glad. Banan var helt fantastisk och jag har upplevt den på bästa sätt.  Nu gör det lite ont att gå på högerfoten, men det får det vara värt.