Browsing Tag

löpning

Inledd i frestelse

Vi är på Österlen trekvällars, som är en orienteringstävling i tre etapper. Förra året fanns ett trail-etapplopp vid sidan om, för oss orienteringsfruar och män som liksom inte fattat det där med karta och kompass. Ni som följde mig då vet att jag gick och vann totalen, trots ett vilsespring nära två kilometer dag tre.

Those were the days. I år är förutsättningarna annorlunda. Trailloppet struntade i etappgrejen och valde måndagen som race day. När jag ska löpvila.

Jag är på plats för att vinka av mannen och dottern. Ser de där trail-löparna. Med nummerlappar, vätskevästar och ladd i ögonen. Ser skyltar mot start, och känner vibbarna. Högsta gradens självplågeri.

Själv har jag en karta med en femkilometers runda som jag ska promenera. Jag har långa tights, långärmad tröja och vindjacka. För att inte frysa där jag strosar omkring.

Skogen är fantastisk. Som värsta fina trollskog. Jag sätter mig ner för en photoshoot mitt i mossan. Jag har all tid i världen. Men det är något i det gröna som är oemotståndligt.  Att inte ta tillvara på tillfället att få tassa fram lite lätt i mossan vore nästan tjänstefel. Jag provar. Bara några steg.

Att säga lätta steg vore att ljuga men det känns helt ok. Så när som på vintermunderingen. Bara nybörjare springer i jacka vid 20 grader. Riktiga löpare har kortkort. En kille från trail-loppet passerar i 180 och ropar BRA JOBBAT där jag lufsar fram. Alltså hallå! Jag kan också springa på riktigt. Jag är bara lite återhållsam efter ÅTTIO kilometer i förrgår. Vill jag säga. Fast han kunde nog inte bry sig mindre.

Lufsar vidare. Struntar i de riktiga löparna. Njuter av att jag ens kan springa två dagar efter värsta långpannan. Tack kroppen.

Nu semestrar vi vidare på Österlen. Letar efter bästa maten, godaste cappuccinon och försöker övertala tonårsbarn om att man kan spela minigolf fast man är över 12. Jag har ju en revansch att ta…

Nobelpriset i dålig tajming

Jag vet inte om det är jag, Österlen Spring Trail eller arrangörerna bakom gårdagens Talk ‘n’ run som ska föräras Nobelpriset i dålig tajming, men någon borde hållas ansvarig för den kniviga situation jag just nu befinner mig i…

Söndag kväll. Sitter på tåget hem, fullspäckad med löparinspo. Har precis tillbringat en timme i vårsolen, i löparkläder, utan att springa.  Peppen är brutal, liksom abstinensen i löparbenen.

Egentligen vill jag smyga ut direkt när jag kommer hem, innan någon ens hinner se mig. Gömma väskan bakom brevlådan och sticka iväg. Skylla på att tåget är sent, och sedan hävda att svetten i min panna bara är min nya glansiga och ytterst trendriktiga ansiktskräm…

Inser att det finns risk att jag blir avslöjad och väljer att ansluta till familjebestyren. Inkasserar ett par pluspoäng i tvättstugan, men blir inte av med myrorna i brallan. Försöker med alla medel hitta en lucka men det är tjockt. Inser att jag får hålla mig i skinnet och laddar för den kommande löparveckan, taggad till tänderna. Kan man ställa väckarklockan på 05.00?

Så slår det mig att jag ska springa 47 km på lördag. Att jag kanske inte borde lyda kroppens sprattiga önskemål om att springa hela tiden, varje dag och lite extra på lunchen.

Och att denna löpvila sammanfaller med en hel-ledig torsdag, en ännu ledigare fredag, och påskvibbar i luften. Dagar då förnuftet säger att jag borde ägna mig åt nagelklippning och yoga, snarare än ett långpass till månen och tillbaka.  På lördag leker jag av mig, men sen: en jätteledig söndag och en helt blank måndag. Körsbärsträd i blomning. Och Sveriges tröttaste ben.

Vem lägger ett lopp på påsklördag som liksom drabbar hela påskhelgen. Och vem är så dum så hon anmäler sig?

Det här är kanske den påskhelgen då jag ska får ordning i trädgården, köpa nytt kök, shoppa en vårjacka och hinna ikapp med bokföringen? Hur påsk-roligt låter inte det? Men jag ska njuta på lördag!

Kontraster

Ena dagen löpning i linne, andra i vintertights. Kontrasterna är stora nu…

Jag försöker tänka positivt. På dagens runda behöver jag inte:

  • ställa klockan för att komma ut innan det blir för varmt
  • tvinga ut en morgontrött Fredrik i rädsla för att springa själv
  • ta med mig vattenflaskor
  • smörja solkräm
  • få svidande svett i ögonen
  • fundera på vad som är fram och bak på Lion’s head

Gott så.  Och sen glömmer vi snällt att:

  • det tar en kvart att hitta vintertightsen
  • vintertights är oskönt
  • det är mörkt innan jag hinner ut. Måste ju liksom packa upp först…
  • det inte finns någon nygjord äggröra som väntar när jag kommer hem
  • iphone stänger av sig av köldchock
  • det är sludd, is, modd och snö.
  • icebugs må ha jordens bäst grepp, men de är inte de har passform som ett plåtskjul!
  • snorproduktionen ökar med femhundra procent i kyla
  • jag känner mig osportig i vinterkläder. Det går så trögt…

Som ni förstår. Jag är hemma. Nu slipper ni soliga bilder i linne.

Fast det var faktiskt rätt skönt… Mer mössa åt folket!

När benen bestämmer

07.30 Morgonrunda i soluppgång.

Idag är det benen som styr mig. Jag har egentligen inte tid till några längre utsvävningar men varje gång jag försöker vända hemåt väljer benen en extrakrok. Varje gång hjärnan börjar fantisera om gröten som väntar, fantiserar benen om var soluppgången ser finast ut. Och oftast är det inte i riktning hemåt…

I varenda vägskäl väljer benen håll baserat på känsla, snarare än distans. Grus framför asfalt. Kävlingeå framför bebyggelse. Sol framför skugga. Men tillslut måste hjärnan sätta ner foten. Jag har ju en tid att passa. Och en gröt som ska hinna sväljas innan yogaklassen på gymmet. Hade det inte varit för den hade nog benen sprungit fortfarande…

Följt John…

Ibland springer jag och Fredrik tillsammans utan att säga ett ord. Det är liksom sällskapslöpning i sin ensamhet, och något av det bästa som finns. 

2016-11-10-12-21-52

Vi tar bilen till Saxtorp. Vänsterbenet vill ha skog och nya barfota-trailskorna ska få fortsätta sin inskolning. Skogen är liten men stigarna oändliga. De tar liksom inte slut och i gyttret av stigar är det helt omöjligt att hitta.  Fredrik har tagit med karta och passar på att öva sina orienteringskunskaper. Själv ligger jag två steg bakom, blint stirrandes på hans röda skor.

Halvvägs in i passet frågar han om jag har det långtråkigt där bak, men det går ingen nöd på mig. Tvärtom njuter jag av att få värsta skogsrundan serverad utan att behöva tänka. Jag bara följer John. Eller hans röda skor.

Men även John kan trassla till det. Med ett par kilometer kvar är vi plötslig instängda i en kohage med befarade elstängsel runt om. Vi försöker ta oss till en väg men bromsas av björnbärssnåren Allan som river hål på byxor och ben. Till sist ser vi oss tvungna att korsa tomtmark. Blundar, håller för öronen och hoppas att ingen kommer utrusande med kvasten i högsta hugg.

Att följa John är 95% avkloppling och 5% spänning.

Sista två kilometerna sker i barfotaskorna. Det var längesen jag ägde ett par sockiplast men jag tror fasen de kändes så här! Fjäderlätt!