Nyckeln till den perfekta helgen…

I åtta helger har jag haft känslan av att helgerna bara försvunnit. Att någonting saknats och att ingenting blivit gjort. I söndags kom jag på vad felet varit…

För när söndagen går mot sitt slut känner jag mig för första gången på länge färdig med helgen.  Min dag är komplett och det finns inte mer att önska.

Under samma antal timmar som alla andra söndagar har jag hunnit så mycket mer.  Vid närmare analys är skillnaden 25 km löpning…

Med 2,5 timmes social samvaro i skånskt regnrusk har jag stillat både löpbehov och cashat in umgängespoäng av bästa sort. Må-gott-kontot är påfyllt till max, och i kroppen den där sköna känslan av tillfredsställelse. När det plötsligt blir kul att städa och när saffranskaka till förrätt känns helt normalt.

 

Slutsats: Långpass gör gott för själen.

Och nu vill jag bara ha mer. För vem vill inte må som en prinsessa varje helg? Men jag håller handbromsen lite. På grund av Högerbenet, men kanske mest på grund av annat. Jag har nämligen belönats med två kilo snor som jag måste bli av med. Någon som vill ha?

Lucka 4 – vinn bästa Gococo-strumporna!

Årets mest ologiska julkalender börjar på lucka 4 och har faktiskt bara två luckor. Den innehåller inga spejsiga övningar, men chansen att vinna grejer. Idag och nästa måndag. Bakom första luckan hittar vi Gococo och deras grymma strumpor!

Jag använder nästa uteslutande strumpor från Gococo och mina absoluta favoriter är no show-strumpan. De är så låga att de knappt syns, men utan att kasa ner och blotta huden för skavsår. En kombo jag faktiskt inte hittat någon annanstans. Fint så. Sommartid alltså.

På vintern är inga glipor välkomna och då kör jag med högre skaft. Ibland jättehöga. Nya favoriten är kompressionsstrumporna i ull som fick big time upp till bevis i gårdagens ruskväder. Galet sköna och varma. Och när de torkat upp luktar de ingenting. Funkar alldeles utmärkt i soffan också. Och på jobbet…

I samarbete med Gococo tävlar jag ut ett kit bestående av en mössa och två par ullstrumpor (kompressionsstrumporna ovan samt ett par lägre Technichal cushion high wool). För att göra vintern lite mer fancy!

Vad du behöver göra är:

1) Berätta vilket lopp du helst skulle vilja springa med dina strumpor

2) Berätta om du slänger strumpor med hål i eller stoppar dem med nål och tråd…

3) Ange den storlek

Vinnaren dras på söndag 10 december.

Inlägget är ett reklamsamarbete med Gococo.

T-j-u-g-o-f-e-m kilometer BUS-löpning!

Vi blev utelåsta i natt. På väg hem från 40-årsfesten upptäcker vi att husnycklarna är i bilen som dottern kört i väg med till Lund. Vi går omkring i 40 minuter för att hålla värmen innan hon kommer till undsättning. I NYLONSTRUMPOR! Jag fryser in i märgen och svär över mina frusna anklar att jag aldrig i livet ska springa Malmö-Lund som planerat morgonen efter. Jag ska sitta under filten men mina lurvigaste strumpor, och swisha välgörenhetspengarna med den hand som inte håller cappuccinon.  Men jag ändrar mig. Såklart. 


Kl 08.40 äntrar jag mot alla odds Kronprinsen i Malmö. Det regnar, blåser och är allmänt ruskigt ute, och vis av erfarenhet har jag tagit på mig ALLA kläder jag äger. Jag kör vintertights, tre lager på överkroppen, ullkompressionsstrumpor, ankelvärmare, you name it. Finns det ett klädesplagg så har jag det på mig.

Precis som vanligt är stället fyllt av kända ansikten och de 20 mingelminuterna innan avfärd är nästan höjdpunkten på hela tillställningen. Speciellt som den sker under tak…

Kl 09.05 ger vi oss av i ett Malmö som visar sig från sin typ sämsta sida. Men vi kan glädjas åt att vinden åtminstone kommer från rätt håll. Under dryga två timmars tid hinner man snacka ikapp med alla de där som man kanske bara träffar just den här dagen på året. Uppdatera sig på skador, lopp, happenings och träningsresor. Medan kilometerna tickar, en efter en.


Högerbenet känns. Men inte mer efter 15 km än efter 9, och jag är försiktigt hoppfull att det ska klara sig hela vägen. Jag har som backup-plan att ta tåget från någon av de stationer vi passerar, men babblar visst för mycket för att ens märka de där stationerna. Plötsligt är vi på väg in i Lund. Benet känns vid 20 km fortfarande same same, och jag inser att jag kommer ta mig hela vägen.

För första gången på två månader springer jag något som kan likna ett långpass, och trots regnet och rusket är jag så in i bängen glad. Jag fryser inte ens. Tre lager kläder är verkligen da shit. Och sällskapet alltså. Har jag sagt att löpare är trevliga skapelser? Och samlar man typ 50 stycken kan det inte bli fel. Det här är verkligen en av årets bästa traditioner och jag längtar redan till nästa år!

Fast jag har inte bara sprungit, jag har också bidragit till de 43750 kronor som dagens löpning samlade in till barnen på BUS i Lund. Helt crazy vilken summa. All heder åt Katarina som drar ihop detta hedervärda arrangemang varje år.  Och avslutningsvis ett tack till Högerbenet! Fint samarbetat, du ska få en extra julklapp!

Ansökan om tillstånd

 

Bästa Högerben,

Jag ansöker härmed om dispens från mitt modesta löpande och önskar undantag för 23 kilometer under morgondagen.

Motivering: det är för en god sak. Jag ska springa in pengar till BUS i Lund.

Jag har sparat mig hela veckan för att göra dig glad. Tränat alternativt. Till och med vilat.

Att springa i morgon må vara korkat, speciellt som det ska regna och att jag ska på 40-årsfest ikväll. Men det är tradition, och traditioner är till för att följas. Det är ju rätt korkat att äta prinskorvar på årets mesta högtid också. Eller ta på sig lösskägg, titta på Kalle Anka, och stoppa mandlar i gröt. Traditioner är sånna. Inte alltid logiska. Men man vill ju ändå göra dem. År efter år. Därför kommer jag att springa. Med eller utan dispens.

Och hoppas du inte gnäller för mycket.

Tack på förhand.

December

Vinnarna är utsedda. De som ska få kravla i leran och frysa tänderna av sig i början av februari. Here goes:

Liw. Alltså Liw. Den eviga funktionären. Som hjälper oss i Stävie med sånt engagemang att hon glömmer sin egen start. Som hejar fram mig och alla andra när vi sladdar runt i leran på Svampabanan. För att hon mutar mig med att vara funktionär även nästa till nästa års Stävie Trail. Det slår allt. Klart hon ska ha en plats. (Men vem ska nu heja på mig??? )

Annikas man. För att det finns ett uns av skadeglädje i hennes motivering. Och skadeglädje är kul. Klart mannen ska bli kladdig!

(Liv och Annika: Det kommer ett mail i mailkorgen hur ni ska gå tillväga).

För övrigt har det blivit december idag, och dags för alla julkalendrar. På de bloggar som hunnit fixa med sånt. I vanlig ordning har jag inte riktigt fått till det, varken med flashiga utlottningar eller coola övningstips med tomte-tema. Men jag har ökat antalet luckor med hur mycket som helst. Från noll till två. Två utlottningar kommer det bli, varav den första på måndag. Stay tuned…