Ouppdaterad

Ni som jobbar med personuppgifter vet garanterat vad GDPR är. Det stora monstret som stjäl all tid just nu. Ni andra märker det säkert mest som en sjuhelsikes massa mail med uppmaning att godkänna saker. Idag kom det från Runner’s world. Klickar mig in på min profil, som jag inte ens visste jag hade, och läser:

Nike Zoom Elite alltså. Det var min favoritskor på den tiden jag tog mina första stapplande löparsteg. Så himla retro att ha dem reggade hos Runner’s world.

Och Stockholm marathon 2009 som favoritlopp. Ja, det var inget fel på det loppet, men i jämförelse med pers 2011 eller gåshud i New York 2014 är det ju mest ett lopp i mängden. Vad visste jag då om att springa genom en cirkus eller att bli jagad av en bil i Kroatien och Milano?

Vad Runner’s world behöver dessa uppgifter till är oklart. Förutom att kunna spamma mig med rätt reklam. Men det känns ändå fel att det står fel. Tänk om jag får 30% på ett par Nike Elite liksom. Jag tror jag ska uppdatera lite…

Hej träningsvärk!

Man vet att det är illa när träningsvärken dyker upp först på dag 2. När man vaknar mitt i natten av att låren känns som betongblock…

Klockan är ställd på morgonjogg 06.10. Två timmar innan dess gör jag den fasansfulla upptäckten. Någon har hällt betong i mina ben. Jag får lyfta dem med armkraft när jag ska vända mig i sängen.  Det är framsida lår som är helt körda. För att jag häromdagen bromsat mig ner för miljoner branta backar. (Orienteraren som struntade i att bromsa känner såklart ingenting. Orättvist!)

Med hänsyn till mina stackars lår väljer jag en platt morgonrunda längs stranden. Tar liksom för givet att stranden är platt. Men inte på Bornholm. Det är trappor, backar, klippor och sand. Allt sånt där som kylskåpsben älskar.

Fast skitsamma vad betonglåren tyckte om saken, jag älskade det! Så himla vackert!

Och är livet inte lite extra spännande när man inte vet om benen ska vika sig i nerförstrappan…? Eller om man ska hinna  hoppa undan för en attackerande våg?

För övrigt kom jag tvåa i släktmästerskapet i minigolf. Om någon undrade.

Laddat löpsuget

Vilodag på Bornholm betyder långsamma promenader och mycket fika. Och när promenaderna liksom av en händelse råkar korsa ultralöparnas väg på Salomon Hammer trail  är det lätt att löpsuget triggas till olidlighet. Bara åsynen av en snitsel och benen börjar bubbla innanför jeansen.

Därför har jag laddat fönsterbrädan med livsviktiga prylar. Så att jag i arla morgonstund kan smyga ut på äventyr.

Känslan att få andas dansk morgonluft och insupa havet innan frukost. Komma hem vrålhungrig till frukostbuffén och äta mig så mätt att jag orkar utklassa familjen i minigolf.

Kanske hittar jag en kaffebar som kan servera mig ”syndigt kaffe” på vägen. Det syndiga kaffet är en Bornholmsk delikatess som tydligen uppfunnits av ultralöpare med behov av koffein och energi. I farten. Vi snackar dubbel espresso plus grädde tills den slutar ryka…

Idag blev det vanlig hederlig cappu med en mystisk sträng av Oboy…

Vilodag gör underverk för löparsug. Nu går vi in i löpvilans tid. Alltid är det före lopp eller efter lopp. Ladda batterier eller återhämta.  Jag kommer ha konstant löpsug till mitten av juni. Hjälp mig någon!

Race report: Hammer trail 8 k

Mina barn har inte haft det lätt. Jag har liksom aldrig kunnat låta dem vinna i spel. Idag lät jag Alva vinna över mig i Hammer Trail. Hon knep tredjeplatsen och hon var sjukt värd det. Vilken kämpe!

Vi ska springa tillsammans jag och Alva. Fredrik ska maxa så att han hinner ta ett snyggt bloggfoto på oss när vi går i mål. Så är planen.

Det vi inte har en aning om är loppets banprofil. Förrän speakern börjar prata. Han pratar om galet många höjdmeter, om partier där man måste klättra på alla fyra. Allt på en danska så grötig att bara två av oss förstår. Vi tittar på varandra och beslutar i tyst samförstånd att inte översätta informationen åt Alva. Men jag är nervös i själen….

Banan vi ska springa är bara 8 km och på dessa ynka kilometer har de alltså petat in 500 höjdmeter, men också extremt vackra vyer, ett par lurviga kor och ett nyfiket får.

Hammer Trail finns i många spännande distanser, från 16 mil och neråt. Det märks direkt att deltagarna som valt den i sammanhanget blygsamma distansen på  8 km inte är några hard core traillöpare utan mer vanligt folk. Jag känner mig trygg! Alva också. Men tempot i starten blir därefter. Det går sakta!!!

Efter lite gång på led kommer vi iväg. Kastas direkt in i backarna och pulsen går i taket innan vi hunnit smälta att vi är på väg. Jag säger att det kan vara bra att spara lite krut på grund av backarna som kommer, men tonåringen har fått horn. Här ska inte sparas något krut. Jag upplever att vi är lika trötta uppför. På platten är jag starkare, men ge tjejen en nerförsbacke och hon springer brallorna av mig direkt.

Anyway. Mellan pulstopparna kastar vi blickar åt sidorna. Upptäcker den grymmaste natur och bara njuter. Flera gånger säger vi till varandra att det här måste vara det coolaste vi sprungit ever.  När snitslarna är snitslade rakt upp i himlen, i en backe så brant att jag får nackspärr, börjar jag gapskratta. Någon måste skämta mig aprillo. Jag skrattar åt fåret som fån-glor, och jag skrattar åt svidande ben. Det är så jobbigt, så vackert och så fantastiskt på samma gång.

Hade vi sprungit var för sig hade jag slagit henne. Nu gör vi inte det. Vi ska göra det här tillsammans. Men när 500 meter återstår av loppet möts vi av en nerförsbacke modell lång. Med stenar till förbannelse. På bara en halvminut har hon avlägsnat sig en bra bit. Jag hör att Fredrik hejar på henne och att hon svarar att hon ska vänta på mig. Han säger att hon ska köra och jag är glad att hon lyder.

Härifrån har jag ingen chans. Jag springer vad jag har men rakan mot mål är för kort för att jag ska hinna hämta in vad jag tappat. Hon vinner ärligt och välförtjänt.

Att möta en orienterare i en nerförsbacke är som att be om stryk. Och jag tar den så gärna. Att se henne klättra upp på prispallen är liksom värt allt.

Fredrik som tagit sin fotouppgift på största allvar och därför sprungit fortare än en gasell får också besöka den där pallen. På en andra plats.

Det var faktiskt bara jag som inte nådde pallplats. Slöast i hela familjen alltså. Om vi inte räknar med den andra tonåringen som låg hemma och sov…

Smörkola

Jag skulle premiärcykla på räsern men glömde bort det. Löparskorna är ju liksom alltid närmre till hands, där de står och hoppar i hallen när man passerar.  Hur ska man lyckas komma ihåg en cykel som håller sig gömd långt inne i garaget. Och hur ska man orka klättra hela vägen in för att släpa ut den? Kanske var det för att jag sprang på en cykeldag som benen valde att protestera…

Det är smörkola från steg 1. Kämpar mig fram i MEDvinden. Hela tiden plågsamt medveten om att hemvägen kommer att bli ännu värre. Idag vill inte benen och jag ser mig tvungen att STANNA för att dricka. Alltså har det ens hänt sen årskurs fem???

Kanske har benen drabbats av värmechock i de kompressionssleeves jag valt att testa på årets varmaste dag.  Kanske har jag drabbats av galna raps-syndromet. Eller så ville dessa ben helt enkelt bara ligga på stranden. Men ibland är det bra att stöta på patrull, för att uppskatta de där vanliga rundorna lite mer. Ett klämkäckt och präktigt uttalande från en som gladeligen haft glassar-rundor jämt.

Nu är det bara att hoppas att det var en engångsgrej och att studsen hinner komma tillbaka lagom till Göteborgsvarvet. Smörkola i Göteborg och jag börjar gråta…

Men jag fick i alla fall bada i rapsfält och äta årets första tomatpaj. Så dagen har inte varit så pjåkig ändå. I morgon flyr jag landet. Med eller utan ben…