Regnjacka?

Har funderat en del idag vad jag kunde ha gjort annorlunda i gårdagens oväder. Hur jag borde ha klätt mig för att motstå kylan. 

Jag valde att inte ha regnjacka då jag trodde jag skulle bli kokt inifrån. Nu vet jag att jag inte svettades en millimeter, och tror att en regnjacka hade varit en del av lösningen. Så himla retsligt att jag precis fått hem en ny från Haglöfs,  som bara låg och ropade på mig när jag var ute och tampades med regnet. Jag hade tänkt ha den till vandring men inser nu att jag nog borde använt den igår. Med luva och allt.  Jag hade hållit mig torr och sluppit snöflingorna i nacken.

Jag har ett par gamla goretex tumvantar som inte ens jag fryser i. De kändes overkill igår, men med facit i hand hade varit grymma. Med tumvantar hade jag sluppit den omöjliga uppgiften att få in ett finger i varje vantfinger. Vet ni förresten hur omöjlig den uppgiften är? Jag hade sparat minst fem minuter och två hundra svordomar på det viset. Dessutom hade händerna hållit sig varma med alla fingrar på samma plats!

Funderar på om vintertights hade hjälpt eller stjälpt. De hade ändå blivit blöta, och dubbla mängden blött tyg är nödvändigtvis inte bättre. Har faktiskt ingen vettig lösning på benen, men kanske var det inte heller där jag frös mest. Hade händerna och överkroppen hållit sig varma kanske jag hade överlevt lite kyla på benen.

De som hade ullstrumpor klarade uppenbarligen fötterna bättre än jag. Det blir till att sätta ett par på önskelistan. IFALL jag skulle få för mig att springa i kyla igen. Fast just nu känns det långt bort.  Fredrik å andra sidan har redan börjat drömma om fler köldgrader…

Lagom tills jag slutat skaka tänder kläcker han idén att vi borde åka och springa på Island. Tajmingen för det förslaget kunde knappast varit sämre.

Då kom det här meddelandet mer lägligt:

Hur ljuvligt låter det inte? 25 grader och sol. Hade jag varit min egen chef hade jag inte tvekat.  Nu känns det lite besvärande att be om ledigt för tredje utlandsresan på fyra månader. Får nog hålla mig i skinnet ändå. Även om just skinnhållning är det tråkigaste som finns…

Förra året lyckades jag inte med skinnhållningen…

Österlen Spring Trail 2017 – en nära-döden-grej

Stockholm marathon 2012 blev precis nerpetad från förstaplatsen i kategorin ”det värsta jag gjort”. Loppet idag var sju resor värre och handlade väldigt lite om löpning och väldigt mycket om överlevnad.

Det regnar i starten och vi står och kurar under tak ända till startskottet går. Temperaturen snålar med plusgrader och jag har klätt på mig typ allt jag äger. Eftersom Fredrik tvekar på om han överhuvudtaget kommer ta sig i mål, har vi valt att springa var för sig. Jag hittar en liten klunga jag kan glida med i och allt känns bra. De första 15. Sen börjar kylan tränga sig på.

Det regnar oavbrutet och inte ens de tjocka goretex-vintervantarna lyckas stå emot vattnet. Vantarna fylls långsamt av kallt, blött obehag som kyler ner händerna till obrukbarhet. Kan inte komma åt min medhavda mugg för vätskepåfyllning och svär över loppets miljötänk. Ge mig en plastmugg liksom, jag måste ju dricka. En annan dag tycker jag initiativet är hedervärt, men inte idag…

När vi kommer ut på Brösarps backar, med milsvidd utsikt och utan skydd från vinden,  blir blåsten påtaglig och kall. Då tycker någon att snö är en bra idé! Här någonstans börjar jag frysa på riktigt. Tappar kontakt med mina fötter. Klockan visar 20 kilometer och jag inser att det kommer att bli en lång plåga mot mål.

Plötsligt är fokus inte själva löpningen. Jag blir rädd för min hälsa. Jag känner att kroppen stänger av. Jag fryser så jag mår illa. Det slår lock för öronen och varje fotisättning ekar som oljud inuti mitt huvud. Snön letar sig in under jackan via en glipa mellan mössan och buffen men det är bara en gradskillnad i helvetet. Blött som blött.

Jag är livrädd att hamna ensam. Inser att jag inte har mental förmåga att reda ut ett eventuellt vilsespring. Hjärnan är bortkopplad. Jag vill också att någon ska se mig om jag plötsligt svimmar av köld. Så jag inte förvandlas till en översnöad hög någonstans på Österlen. Jag njuter inte av den fantastiska naturen. Jag njuter inte av påskhelgens enda löpning. Jag njuter faktiskt inte alls. Jag har bara fokus på att ta mig i mål levande. Och målet är inte själva målgången. Målet är bilen. Värmen.

Sista milen är upptrampad av alla som sprungit det kortare loppet. Leran är massiv. Jag glider omkring, och tar mig mer i sidled än framåt. En hopplös känsla när allt jag vill är att komma fram. Slutar äta och dricka då jag helt enkelt inte kan få upp grejerna ur ryggan. Det finns inte en kroppsdel på kroppen som fungerar i kylan.

När jag vid Vantalängan behöver gå på toa håller det på bli min ändstation. På toan regnar det inte och den känslan är så underbar att jag överväger att stanna där tills jag torkat. Men jag rycker upp mig själv. Svär över mina värdelösa händer som varken lyckas slita av toapappret eller dra upp brallorna efteråt. Golvet gungar.

Får i mig några koppar varm blåbärssoppa varav ungefär hälften hamnar över hela ansiktet pga min sladdriga medhavda mugg. Kunde inte bry mig mindre. Springer vidare. Tuggar kilometer. Faller platt i leran, slår upp ett knä. Blir glad för varenda människa jag ser, löpare som funktionär. Tänker att de kan ta hand om mig om jag håller på frysa ihjäl. Känner mig liten och ynklig. Men jag gråter inte. Inte än.

Går upp för trapporna mot målgång. Koordinationen räcker inte till annat. Har ingen känsel söder om naveln. Snubblar fram över kullerstenarna mot mållinjen och tar emot min medalj. Önskar det vore en filt.  Får be om hjälp att öppna väskan och hitta min bilnyckel och beger mig nästan omedelbart vidare mot mitt mål. Min bil.

På vägen dit tänker jag tanken att jag inte ska hitta den. Får panik vid tanken, men som tur är står den synlig och väntar på mig. Låser upp och tappar nyckeln på marken. Den försvinner i snön. Livet känns hopplöst. Jag kan inte leta den. Jag fryser ihjäl. Lämnar den och går in och sätter mig. Skruvar på värmen och försöker ta av skorna.

Det är lera i hela bilen. Jag vill inte röra mina skosnören. Vill inte bli lerig på händerna också. Dubbelknutar funkar inte för ihjälfrusna händer. Jag sätter mig apatisk. Vet inte var jag ska bli av.

Så knackar Fredrik på rutan. Han har haft ett jättebra lopp och är i mål bara 15 minuter efter mig. När jag ser honom brister det. Jag gråter, skakar tänder och vet inte hur jag någonsin ska bli varm igen. Han blir orolig när han ser min blick. Okontaktbar kallar han den. Han går in i vårdarläge, virar in mig i filtar och hjälper mig av med de blöta kläderna. Jag bara skakar. Har aldrig skakat så okontrollerat någonsin.

Säger att det var synd att vi inte sprang tillsammans då han ändå sprang på så bra. Fast vid närmare eftertanke är vi överens om att vi nog aldrig hade kommit i mål då. Jag hade förmodligen inte bitit ihop på samma sätt i hans sällskap. Och han hade aldrig låtit mig fortsätta i mitt skick.

Österlen Spring trail ÄR ett fantastiskt lopp. Regn, blåst, snö och plus EN grad är allt annat än fantastiskt. Jag kommer aldrig springa under sånna förutsättningar igen. Påminn mig om det. Jag var fasen rädd.

Den osminkade verkligheten...

Långlördag

Långfredag i all ära, men min lördag kommer bli mycket längre. SMHI utlovar tre grader, regn, vind och blötsnö. Och i det vädret ska jag avverka 47 km. Vi snackar många timmar.

Morgondagens outfit?

Det är omöjligt att inte tänka på Stockholm marathon 2012, och den nära-döden-upplevelse det var att frysa så mycket. Det var till och med så illa att jag i morse föreslog att vi skulle åka dit och springa banan idag istället. Utan nummerlapp, utan medlöpare, utan matdepåer och snitsling. För att få chansen att förbli torr och inte frysa ihjäl på självaste påskafton. Fredrik nappade inte. Han är hårdare än betong.

Min överlevnadsstrategi inför morgondagen:

Att använda alla mina löparkläder. Samtidigt.
Att sitta kvar i bilen till två minuter före start.
Att programmera kupévärmaren så bilen är varm när jag kommer i mål. Problemet är att beräkna tiden…
Att ta med en termos med varm havremjölk, att förlusta mig på medan jag väntar på Fredrik.
Inga kompressionsstrumpor. Jag kommer ALDRIG få av mig dem när fingrarna stelnat och dött.
Att komma i mål innan snön kommer på eftermiddagen. En piska så god som någon.

Jag är rädd att race reporten dröjer. Att förfrusna fingrar inte duger till att trycka på tangenter. Vi hörs till midsommar…

Frågestunden fortsätter: Varför har jag så många läsare?

Alla noterade regnet i förra blogginlägget men ingen tog någon notis av den massiva uppförsbacken vid kilometer 43.  Den som förmodligen är mycket värre än regnet… 
Anyway. Idag fortsätter frågestunden. Sätt dig tillbaka, ta ett påskägg och läs mitt svar på frågan: Varför tror du att du har så många läsare, trots att du inte har något genomtänkt bloggupplägg?

Det borde ju faktiskt ni svara på. Inte jag. Varför läser ni egentligen en blogg utan flashiga bilder, en blogg som allt som oftast saknar övningstips och chiagrötsrecept. En blogg som egentligen är rätt ego och bara handlar om vad jag pysslar med…

Men min gissning är så här:

  1. Jag började blogga när bloggvärlden knappt var uppfunnen. Vi var ett fåtal bloggare som startade samtidigt. Läsarna hade inte så många att välja mellan. Förvånansvärt många har hängt med sen dess. Här snackar vi lojalitet!
  2. Jag tror att folk uppskattar att mängden reklam är begränsad och när den förekommer är innehållet relevant för bloggen och förhoppningsvis för läsarna.
  3. Jag tror att jag upplevs ärlig och att man kan lite på det jag skriver. Jag hissar inte en Propud mot betalning…
  4. Jag tror att en del uppskattar avsaknaden av dieter, pekpinnar, prestation, bara magar och vikthets.  Att jag har en ganska avslappnad attityd till saker och ting.
  5.  Sen brukar folk kommentera att jag skriver bra, och i många fall med ett uns humor och självironi. Det är inte så att jag sitter och försöker vara rolig, och ofta tycker jag att jag är rätt torr, men det är kommentarer jag får…
  6. Kanske är det någon som uppskattar mitt gammeldagsa bloggande. Som kanske inte alltid är så strukturerat och genomtänkt, och som kanske just därför skiljer ut sig från många, där bloggen lätt blir ett affärsmässigt verktyg snarare än från hjärtat.

Det var en svår fråga det här. Jag sitter mest och brainstormar med mig själv. Har du någon bättre idé?

Finn tre fel

Nedan har jag klippt in två bilder från de hemsidor jag besöker allra flitigast inför helgens ultra: SMHI och Österlen Spring Trail. Samt ett meddelande från mannen. Finn tre fel liksom. 

Det fjärde felet är att mina energigels är slut och att leveranstiden från England är mer än en dag. Och det finns bara en sort jag kan svälja utan att få kväljningar. Jag får väl partaja loss på Ahlgrens bilar istället. Funkar säkert lika bra. Och har jag tur kan de köra mig en bit om det blir jobbigt.  På 47 kilometer borde jag väl dessutom hinna utröna om det egentligen är någon skillnad i smak mellan färgerna och i så fall vilken som är godast…