Race report: Lundaloppet 2017

Mitt pers på milen satte jag på Lundaloppet 2010. Helt galet att ha pers på den banan. Så många nittiograderssvängar, trottoarkanter och kullerstenar. Jag minns att jag höll på dö någonstans på Stortorget och att benen knappt bar när jag nådde idrottsplatsen och målspurten. 

Upplevelsen idag är helt annorlunda. Jag ska springa i sexminutersfart och promenera genom vätskekontrollerna. Jag ska vara hare och tar min uppgift på största allvar. Loppet går enligt plan och räknar man bort ett bajamajabesök hade dottern kommit under timmen. Nu blev det strax över, men ett strålande pers på 2.5 minut!

Det är trångt i starten. Faktiskt trångt rätt länge. 6-minutersfart verkar vara det nya svarta. Alla springer här. Jag tänker att det ska lätta när vi kommer ut ur Stadsparken men det är jämntjockt länge. Jag får faktiskt lite klaustrofobi…

Efter någon kilometer börjar dottern se besvärad ut. Nästan sur. Hon slutar prata och jag tänker att vi springer för fort. Men det är inte det som är problemet. Vi pratar löparmage.  Mitt inne i city med bara kullerstenar och hus. Inte en buske i sikte. Den vana löparen vet att löparmage är ett hyfsat akut tillstånd och att stadskärna är en ytterst olämplig miljö just då. Funderar på om man kan knacka på hos någon när det plötsligt, mitt ute i ingenstans, uppenbarar sig en bajamaja.

43 sekunder senare kommer hon ut. Som Stålmannen ur telefonkiosken. Och börjar göra glädjeskutt…

Livet tickar på och för varje kilometer utbrister dottern ”har det redan gått en kilometer?”. Hon går som en traktor. Enligt plan stannar vi och dricker i depåerna. Hon får några muggar över sig också för att inte bli kokt på vad som närmast kan likna en sommardag.  Hon fnittrar av vattnet men oroar sig lite över att folk ska tro att hon svettas väldigt ymnigt…

Själv kämpar jag för att inte sparka mig själv på underbenen. Det är jättesvårt att springa saktare än man brukar. Fotknölarna är liksom överallt. Snubblar till och är väldans nära att göra en faceplant inför publik. Fast mest tänker jag på hur illa det skulle gått för telefonen.

Efter sju kilometer går det nerför. Genom Lundagård, över Mårtenstorget och Stortorget.

Jag och Fredrik turas om att springa fotointervaller. Gasar förbi alla i ett sjuhelsickes tempo och känner löparnas frågande blickar i ryggen. Var kom hon ifrån liksom?

Vi passerar glada folk på uteserveringar och peppas av deras hejarop. En pappa försöker peppa sin dotter att det bara är en kilometer kvar och ökar farten. Dottern protesterar och skriker att han ska vänta. Vår dotter är också trött men kämpar tappert den sista biten. När vi kommer in på idrottsplatsen gör jag klart för Fredrik att jag tar ut skilsmässa om han spurtar i från mig.

Alva vinner. Två sekunder senare kliver jag över mållinjen, och Fredrik håller sig en sekund till. Precis enligt plan.

Och så levde de lyckliga i alla sina dagar, åt sparrisklämma på en gräsmatta och avslutade med en grym cappuccino.

Kvalitetslördag.

Enda barnet

Jag har inga syskon. Jag var enda barnet och det har mina egna barn fått lida för. Jag har aldrig gett dem sista godisbiten eller låtit dem vinna i spel…

Men idag ska det ske. Alva ska gå i mål före mig i Lundaloppet. Persa och briljera. Jag ska komma en sekund efter och få placeringen under i resultatlistan. Jag har bearbetat det här och är helt okej med det…

Sen slår det mig att tjejen har en stark spurt. Att hon kommer sticka när vi når idrottsplatsen och har 300 meter kvar. Hon kommer dra, och den gamla traktorn kommer inte kunna svara. Hon kommer vinna med mer än en sekund. Hon kommer vinna med 15 sekunder och det kommer finnas många namn mellan oss i resultatlistan. Plötsligt blev livet lite jobbigt.

Ge mig en psykolog någon.

Eller i alla fall en spurt-pt…

Lundaloppet 2017

Lundaloppet står för dörren. Det är en mil, och jag är inte ens nervös. För jag är inte där för min egen skull, har ingen egen tid som måste slås. Jag är utsedd till hare för en ytterst viktig person och vi ska springa i 6:23-fart. 

Det är den trettonåriga dottern som ska slå sitt två år gamla pers på milen. Då var hon elva och tränade inte i närheten så mycket som hon gör nu. Inspirerad av Kipchoge har hon försett sig med två harar som ska hålla farten uppe.  Den officiella planen är pers, men den hemliga målsättningen är ”en timme plus drickapaus…”, så om löpformen tillåter kanske hararna måste växla upp en smula.

Hon har ingen tränare på elcykel som Kipchoge, och springer inte på en platt bana utan kullerstenar, men jag tror hon kan greja det ändå. Om hon inte drunknar i sin nya tisha.

En halvtimme efter att t-shirt-utlämningen öppnar finns nämligen inga small kvar. Trots att vi angett storlek i beställningen. Hur svårt kan det liksom vara? Blir galen på sånt. Som när jag fick ett par herrskor i storlek 41 i Norge förra året. Hur ska jag kunna använda dem? Gick knappt ens att sälja för herrar har tydligen inte storlek 41.

Och betalar man 170 kronor för en t-shirt vill man ju kunna stoltsera med den. Inte bara sova i.  Klantigt, Lundaloppet! Men den var fin…

Mycket snygg och väldigt stor…

Onsdag på en torsdag

Det här inlägget skrev jag igår och glömde posta. Det handlar om ONSDAG morgon. Jag hade kunnat låtsas som det var idag. Onsdag som torsdag, storyn den samma. Inget ljug man skulle bli avrättad för. Men någon hade säkert blivit förvirrad. Någon som visste att Nordic wellness i Kävlinge inte har några tidiga pass på torsdagar. Därför förtydligar jag. Så ingen tror att jag ljuger på min blogg. För DET skulle aldrig ske….

Jag gick upp innan tuppen och fattade bodypump-stången redan 06.45. Men det var inte det som var själva bedriften, utan att jag lyckades ta mig från den sista axelpressen till tåget, inklusive raggardusch och ombyte, på 15 minuter. När allt dessutom jobbade emot mig.

Pressar upp stången en sista gång mot taket. Armarna skakar en smula men vet att de inte får vila. Nu är det nämligen bråttom. Smyger av vikterna och plockar undan efter mig. Försöker vara tyst och osynlig för att inte störa de som är kvar. De som inte smiter från maglåten för att hinna med en cappuccino innan jobb…

Går sådär. Med skakiga armar är precisionen inte på topp när det gäller att tyst sätta ifrån sig sina vikter. Och precis som varje vecka lossnar fötterna från stepbrädan. Med en duns. Ta mig härifrån någon!

På toaletten upptäcker jag lite försent att det saknas toapapper men lyckas efter vissa vedermödor hitta en undanstoppad och inplastad bal. Att få upp plasten kan tyckas lätt men knappast när man är stressad och har brallorna nere. När armarna fortfarande skakar. Tappar livsviktiga sekunder.

Raggarduschar och torkar mig på papper i avsaknad av den där handduken som blev kvar hemma. Papperssmulor allover the place. Korvar på mig tröjan men Murphy jobbar hårt idag. Såklart hamnar tröjan bak och fram, och frisyren blir bara rufsigare och rufsigare för varje gång tröjan dras över huvudet. Som tur var har jag en borste med mig. I väskan som ligger kvar i bilen.

Byxorna kommer på. Åt rätt håll dessutom. Sen är det strumporna. Mina nypumpade biceps är starka som attan, och när jag med oanade krafter drar strumpan över hälen går det hål. Hela hälen tittar ut. Hålet är precis så där lagom stort att hela mitt nyförvärvade skavsår blottas. Öppet skavsår i nya skor. Party på en onsdag. Och förmodligen ännu större skav lagom till eftermiddagsfikat.

Med andan i halsen rusar jag ut från gymmet, hoppar i skorna utan att knyta dem, och kör rally till stationen. Bara för att mötas av ett meddelande om försenat tåg. Jag har stressat i onödan. Tagit sönder mina strumpor i onödan. Men värst av allt: missat maglåten!

Det får bli en planka till middag.

Maratontankar

Två veckor innan Stockholm marathon brukar de sociala flödena svämma över av nervositet, pepp och ladd. Någon har tränat för lite, någon har ont i ett knä och någon blev olägligt förkyld. Är man inte anmäld själv är det nu den stora avundsjukan börjar smyga sig på. När man liksom vill vara med och leka.

Med 11 dagar kvar till Köpenhamn marathon är det vitsippor i mina flöden. Lite rapsfält och några svettiga post-intervallbilder.  Av Köpenhamn märks inget. Det är kanske därför jag råkade glömma bort att jag anmälde mig just dit. Och fick ett våldsamt uppvaknande när startbeviset dök upp i mailen idag.

What? Ska jag springa maraton? Och så går jag här och tror att allt är som vanligt.

Jag är faktiskt inte ens nervös och har ännu mindre satt upp någon plan.

Jag kan förmodligen göra 3:30 men det är inte tanken. Jag tänker att jag ska spara lite krut, så jag inte behöver ta så mycket löpvila efter. Löpvila är nämligen det tråkigaste med långa lopp. Typ som att packa upp väskan när man varit ute och rest. Ett nödvändigt ont.

Backar man bara litegrann kan man njuta fullt av loppet, få en omfattande sightseeing i den danska huvudstaden, highfajva med glada barn och vara hyfsat löpredo redan efter någon dag. En vacker dag ska jag gå för pers, men då ska jag inte spontananmäla mig tre veckor innan utan satsa ordentligt och följa program. Men jag skjuter upp det lite och glassar runt ett varv extra i min comfort zone.

Någon annan som ska dit?