Tre fjärdedelar av påsken gjord och jag har inte ens sett en sill…

Jag älskar påsken. Det är en högtid utan måsten. Man gör lite som man vill och behöver inte nödvändigtvis se på teve kl 15 . Man behöver inte ens springa på påskafton så jag struntade i det!

Men långfredag betyder långpass och det är precis så jag kickar igång min påsk. Springer Postanillas spår med utgångspunkt i Hovdala, och med transporten dit och hem får jag ihop 33 km. Det blir mitt sista långpass inför Österlen Springtrail om två veckor! 524 höjdmeter svider och jag kan inte låta bli att oroas över att ÖST nästan är dubbelt så långt och med dubbelt så många höjdmeter… Det kommer INTE bli en walk in the park. Kanske mer en väldigt lång promenad på Österlen!

På påskafton promenerar vi i Vedema. Äter medhavd soppa i termos och grillar mackor över öppen eld. Kommer hem, spelar spel, förlorar i schack och äter japansk mat helt utan inslag av ägg.

Påskdagen förlorar vi en timme och det blir nästan stressigt att hinna löpturen innan påskmiddagen vi blivit bjudna till. Tänker kort och fort och river av milen helt utan stopp för kissepaus och fotostopp.

Återupptäcker tjusningen med motionsspår och att ha fritt blås framåt. Helt utan inslag av stoppljus, bilar, stenar och rötter.  Benen är pigga och jag frestas att trycka på. Så lätt hänt när shortsen är på, för första gången på svensk mark i år!

Här hade det varit läge att plocka fram Påskpralinerna men de blev stulna i bilen innan vi åkte till Sportstugan. Tillsammans med påskdelikatesserna. Tjuvarna måste haft en god påsk och jag hoppas de springer långt i Fredriks sprillans nya trailskor.

Nu står hoppet om påskmat till Fredriks syster med familj. Annars får vi vänta till midsommar…

Jag har världens tjurigaste Garmin. Mest tycker den att jag ska vila, och ibland drar den till med 10 sekunders sprintar. Jag lyssnar oftast inte. Men när den för en gångs skull ger mig ett riktigt pass kan jag inte motstå. 2 x 17 minuter milfart. Med 5 minuter återhämtning däremellan. Görbart.

Vem som kom på just SJUTTON minuter, och varför, är oklart. Siffran är fruktansvärt ojämn. Både 15 och 20 hade kännts mer logiskt, men okej, jag måste släppa mina tvångstankar. 17 minuter är säkert precis lagom.

Att steppa upp till 4:30-fart känns läskigt men det funkar. Som en klocka tickar jag intervallerna på 4:30 resp 4:29 och ger mig själv en vänlig klapp på axeln innan det är dags att masa sig hem. Efter att ha stannat och andats en stund ger jag mig av i något som knappt kallas fart. Hemlängtan är massiv och två kilometer har aldrig känts så långt. I fjärran ser jag ett rödljus och hoppet tänds. Måtte jag pricka RÖTT så jag får vila.

Det gör jag. Stannar snällt vid stolpen och unnar mig att INTE trycka på knappen. Tyvärr kommer det någon strax efter och trycker. Annars hade jag kanske stått där än, vilket var själva syftet med att inte trycka…

Prickar in ett rödljus till och njuter av en mikroskopisk vila innan jag ger mig på de sista femhundra meterna hem. Rödljus alltså. Aldrig älskat dem mer!

2 x 17 var ett kul pass. Nu håller vi tummarna för fler sånna. Sprint och vila i all ära, men känslan efter det här är magisk!

Jag har hunnit komma hem men har lite kvar från resan att berätta. Seven Hanging Valleys alltså. Vilket makalöst ställe!

Det är fredag och resans sista dag. På schemat en helt ny ingrediens: Kustpasset! En bussutflykt till Seven Hanging Valleys, med traillöpning och avslutnande träningspass och yoga på Carvoeiro Beach. Vad kan gå fel liksom?

Enda orosmomentet är hur jag ska hinna äta min frukost. Jag har 30 minuter på mig och det brukar ta minst en kvart bara att mecka ihop min havregrynsgröt med alla tillbehör. Hänger på låset och lyckas. Men jag gillar ju det där med evighetslånga frukostar bättre…

Bussresan tar nästan en och en halvtimme och maten hinner precis sjunka undan innan det är dags att börja springa. Man kan välja mellan 5,4 km, 8 km och 15 km och jag tar såklart 15. Vill ju inte missa några spännande vyer och benen känns trots alla mil i benen fortfarande pigga.  Är dock lite nervös över terrängen som beskrivs som tuff trail. Jag är ju en asfaltlöpare…

Men det där med tuff visar sig vara en överdrift. Visst finns en del stenar att snubbla på, och på något enstaka parti får vi krypa på alla fyra, men mestadels går det bra att springa. I sällskap av hundratalet andra marathonlöpare är jag heller inte hopplöst sämst. Vi är ett helt gäng Bambis på hal is, även om några briljerar med imponerande trailskills.

Vi blir avsläppta 8 km från Carvoeiro och ska ta oss springande till byn. De som valt åttan stannar där medan femtonkilometerslöparna springer en extraloop på 7 km, tillbaka till samma ställe.

Första 8 kilometerna är nästan enbart trail med fantastiska utsikter över havet och de grymma klippformationerna som finns längs hela sträckan. Vi kommer vilse en gång och får lite ofrivillig asfalt, men är snabbt tillbaka på banan igen. Och i ärlighetens namn är det ju lite skönt att tänka på var jag sätter fötterna för en stund!

Det bli en snabb paus i byn innan tar oss vidare in på extraloopen. Som startar med en evighetslång uppförsbacke. Ockelbomaffian ligger längst fram och drar men jag håller mig till en grupp bakom,  eftersom jag vet att trailen snart väntar igen. Eller gör den? Vi springer oväntat mycket asfalt för att vara ett trailpass och mina asfaltben jublar. Hör dock lite knorrande från de som önskat mer trail.

GPS-filen leder oss in bakom en stängd grind och vidare på en stig som plötsligt tar slut. Vi är vilse. Får vända tillbaka och leta oss ner mot havet och plötsligt är vi åter på stigarna. Njuter av vyerna, och fotostoppen blir många och långa. Att bara springa hade varit att missa hela grejen eftersom jag måste ha koll på mina fötter. Och de är ju tyvärr inte hälften så fina som utsikten framför mig!

Tillbaka i mål blir det ett dopp i ett vågigt hav, en tvivelaktig lunch och häng på stranden. Alla hänger inte. Vissa gör tabata och yoga. Men ärligt, efter en veckas träning känner jag mig klar. En glass och en badhandduk lockar mycket mer.

12,5 mil in på kontot under veckan. Och det ser ju alla att det krävs en sista morgonjogg innan hemresa för att justera…

Torsdag och veckan börjar gå mot sitt slut. Men än har orken inte sinat. Idag räckte den till både morgonjogg, morgonyoga, tabata, dans och en avslutande intervallstege.

Dansen har eurovision-tema med tillhörande quiz. Vi dansar till Herreys, Roger Pontare, Carola och Bobbysocks. Jag cashar in rätta svar på medlemmarna i Bobbysocks och årtalet för Fångad av en stormvind. Gott så! Hade du också kunnat?

Lagom varm om höfterna är det dags för den där intervallstegen. Jag hade inte tänkt springa mer idag men upplägget var för lockande:

4 minuter intervall och 2 min joggvila + 2 min intervall på vägen tillbaka. Efter 1 min setvila fortsätter det enligt;

3 min – 1,5 min jogg- 1,5 min

2 min – 1 min jogg – 1 min

90 s – 45 s jogg – 45 s

1 min – 30 s jogg – 30 s

30 s – 15 s jogg – 15 s

Och 1 min setvila mellan varje!

Grymt pass. Prova gärna!

Nu sova. I morgon väntar traillöpning och jag är nervös…