När man sprungit ute en hel vinter. I vått och torrt, kyla, vind och rusk. När man aldrig vikt ner sig utan bara klätt på sig och gett sig ut. Tuggat i sig ovädret utan att klaga. När det sen äntligen blir vårfeeling är det tydligen dags att trappa ner. Vila sig i form. Behöver jag berätta att det satt hårt inne att INTE gå ut och springa idag?

Försöker ta fokus från det fina vädret. Låsa in mig framför datorn och göra spinningpass. Men solen skiner in genom plasten som döljer vårt fönster så här i fasadrenoveringstider. Tänker att en promenad kan lätta på vårabstensen, men varje löpare som passerar kittlar löparnerven. Det här är självplågeri. Gläds åt alla som har för mycket kläder på sig. Tänker att det säkert är en obehaglig upplevelse och inget att vara avundsjuk på, men det funkar inte. Jag är avundsjuk på alla.

Hittar en fredad zon på en uteservering med en kaffe. Här behöver jag inte vara avundsjuk. Inte förrän de där två lagom svettiga löparna glider in och sätter sig vid bordet bredvid.

Att vila sig i form är det tråkigaste som finns. Kolhydratladda däremot, det ska bli en fröjd!

6 dagar till ÖST. Då ska jag få springa tills jag inte vill springa mer!

Egentligen heter den ”Lördagsturen” men alltså, av de gånger jag varit med har det bara varit gubbar.  Så gubbklubben alltså. Och jag.

Min närvaro är ytterst sporadisk eftersom jag ofta är i sportstugan på lördagarna. Men när tillfället ges hänger jag gärna på gubbarna. För att de är ett härligt gäng och för att det är det enklaste sättet att trolla ihop ett långpass utan att man märker det. Idag blev det 26 kilometer innan jag hann blinka.

Det är start hos Olof 08:30 och kaffe hos Fredrik 10:30. I min värld blir det två timmar och ungefär två mil, som är precis enligt min tänkta plan. Då tänker jag inte på att jag ska ta mig TILL Olof och FRÅN Fredrik också…

I Gubbklubben ingår även hundar och ofta barn i vagn. Idag har barnet kastat in handduken men hunden gör oss sällskap. Och visar vägen. Att följa en hund är spännande och vi hamnar på stråk jag aldrig brukar springa på. Blir belönad med tre nya gator i City Strides även om det känns som MÅNGA fler.

Under turen framgår att Fredriks fru fyller 50 idag, och jag frågasätter hans beslut att springa Lördagstur på den stora dagen. Men frun ville ut och cykla och jag konstaterar att han valt en klok fru! Nu får vi alla äran att fira henne. Köper blommor och After Eight (har jag ens ätit det sen åttiotalet?) och klampar in svettiga till kaffet 10:30.

Nu står klockan på 21 km och det är långt hem. Men lite After Eight och kaffe i solskenet gör susen för humör och ork. På vårens första dag är det inga ben som blir trötta och de sista fem kilometerna är avverkade i ett huj. Hade det inte varit för ÖST i nästa vecka hade jag kunnat hålla på en smärre evighet, men nu får jag tygla min löparlust.

Firade våren med en eftermiddag i solen och fotvård. Nu börjar nerräkningen och preppen för ÖST, där fötterna var först ut. Ska hinna med både massör och fysioterapeut innan veckan är slut!

Om åtta dagar är det lördagen den 13/4 och klockan är 17:00. Det har gått 7 timmar sedan startskottet i Simrishamn och vem vet om jag är i mål eller inte…

Oavsett vilket är jag förmodligen trött.  Benen bultar och huvudet är tomt. Jag drömmer om kaffe och hoppas att Fogarolli-vagnen inte lämnat området. Så här åtta dagar innan tänker jag att jag kommer vara sugen på världens flottigaste pizza, men när det väl är läge för mat kommer müsli och mjölk vara det kroppen skriker efter.

Jag kommer sörja min sena ankomst i mål och det faktum att Byvägen hunnit stänga. Där som jag alltid firar mina målgångar i ÖST. Men så brukar jag ju inte springa 60 kilometer heller…

Det är med skräckblandad förtjusning jag kliver in i ”sista veckan”. Men mest är jag väldigt mycket pepp. För en väldigt lång dag.

Men först ska vi ha sju andra dagar. Med lite mindre träning. Och lite mer stirr. Bring the race week hörrni!

Onsdag betyder fart. Det är sen gammalt. Och även om själva passet inte är så långt så är onsdagspasset alltid en tidsödande historia.

Först ska jag bestämma upplägget. Och som inbiten siffernörd måste det vara en vacker kombination av siffror. Efter en grundlig analys av alla teoretiska sifferkombinationer faller valet på 10-8-6-4-2 minuter, med en minuts gåvila emellan. Från milfart på den längsta och därefter 5 sekunder snabbare per kilometer för varje efterföljande intervall.

När upplägget är spikat ska klockan progammeras. Ett pass som består av flera lika långa intervaller är snabbare programmerat, då man kan jobba med repetitioner. Nu måste jag lägga in 12 olika steg och det tar sin stund. Men ingen kris, solen är uppe länge nowadays…

När det tekniska är avklarat slår inför-intervall-ångesten till, och plötsligt är det tusen saker som behöver fixas. För att om möjligt kunna skjuta på det oundvikliga någon extra minut.

Nu har en och en halv timme gått och jag har inte ens börjat springa.

Men intervallerna går fort. Faktiskt fortare än jag trodde att jag kunde. En insikt som var värd att vänta på.

En insikt som inte är lika fancy, är insikten om att det är vinter där ute. Plus en grad och jag fryser så jag mår illa på hemjoggen efteråt. Om det här vädret består kommer det bli en favorit-i-repris på ÖST….