Fler svar!

Fick en fråga som handlade om min löpning, snarare än om min blogg och min närvaro i sociala medier. Here goes:

”Jag älskar din blogg och tycker du har fina bilder, det är alltid kul att se löparen själv ibland. Undrar gör jag mest kring rena löparfrågor, som hur sakta man egentligen bör springa på långpass och hur snabb du är på milen jämfört med en mara, om du tränar mycket intervaller, om du har mål med din tid på lopp eller ”bara” att komma hela vägen (ultra). Sådana saker undrar jag. Inte så mycket kring sociala medier alltså – men det är ju den vägen du roar och inspirerar mig!”

Och det är i mitt svar ni kommer inse att jag inte alltid lever som jag lär.  Att jag är en sån där mellanmjölkslöpare som jättedissas i alla löpcoachutbildningar. Ett levande springande skällsord: mellanmjölkslöpare. Som springer långpassen för fort och intervallerna för sakta. Om ens alls. Som alltid springer samma fart, samma runda, och dessutom åt samma håll. Gör inte så.

Långpassen SKA gå sakta. De ska inte slita mer en nödvändigt. De ska inte ta ork från kvalitetspassen. De ska vara just långa, lugna och fina. I prattempo, gärna med sällskap.

Fast jag springer oftast själv. Efter 15 km får jag hemlängtan och då går farten upp. Ju fortare jag springer, desto snabbare får jag cappuccino. Hur lätt är det att hålla tillbaka med den vetskapen? Ibland lurar jag mig själv med att springa i minuter istället för i distans. Att springa två timmar tar ju lika lång tid om man springer sakta, cappuccinon lika långt borta oavsett fart. Så slipper jag stressa hem av hemlängtan. Under min ultra till sommaren, och i träningen inför den, är min största utmaning att hålla igen. Springa så tråksakta att klockorna stannar. Det är nog det enda sättet att överleva nio mil.

Mina tider på mil, halvmara och mara är ganska osynkade. Jag är förhållandevis långsam på milen i jämförelse med mina tider på halvmaraton och maraton.  Min bästa mil gjorde jag i en kompisfejd på Lundaloppet för många år sedan. 42:05 och slagen på mållinjen med tre ynka sekunder.

Springer man milen på 42:05 bör man enligt  grymt ovetenskapliga omräkningstabeller springa halvmaran på 1:34 och maran på 3:29. Jag har gjort halvmaran på 1:32 och maran på 3:22 och är alltså förhållandevis bättre på längre. Inte så oväntat. Mitt senaste marathon på 3:26 skulle motsvara en miltid på 41:36. Lycklig den som var en sån räser!

Jag lyckades aldrig med milen sub 40 innan 4o, men med min numera ansenliga ålder är målet alltid att vara snabbare på milen än antal årsringar. I år kommer jag att lyckas för första gången!

Angående mål på lopp är det olika från lopp till lopp. Vissa lopp satsar jag på pers, andra vill jag ha upplevelsen. Oftast har jag inga direkta tidsmål. Senaste tidsmålet jag satt var på Helsingborg marathon förra året där jag ville komma under 3:30 och fick lämna farthållarna på kilometer 38. På Ultra och långa lopp är målet mest att ta mig igenom och att hinna fika så mycket som möjligt…

På ultralopp i ihållande regn, snö, en ynka plusgrad och blåst är målet att inte förvandlas till en fiskpinne…. Det lärde jag mig i lördags.

 

Lappen man inte vill se på köksbordet

På köksbordet ligger en lapp med styrkeövningar. En rehab-lapp. Mot löparknä. Det är lappen jag inte önskar behövdes.

Det är inte jag som är i behov av övningarna. Inte just nu. Det är dottern som för närvarande dragit nitlotten och fått känningar i utsida knä. Mamma – den självutnämnda löparknäexperten- drar i handbromsen och utdelar springförbud, tvångsstretching och rehabstyrka samt foamroller under pistolhot.  Är det något jag är livrädd för så är det löparknä. Jag har haft två av dem och de var mina två längsta löpuppehåll någonsin. Ett halvår per ben.

Mina löparknän är liksom halva min identitet. Jag har så många minnen från den perioden. Och mina blogginlägg i ämnet är mina i särklass mest googlade och lästa. Här kommer lite random fakta om mina löparknän:

På tåget till Stockholm marathon 2009 konstaterar jag att jag aldrig haft löparknä. Glömmer att säga ”peppar peppar”…

Mitt första löparknä får jag två veckor senare.  För att jag är med i en stegtävling och går miljoner steg om dagen direkt efter en mara. Tror att det räcker med att löpvila men helt uppenbarligen har några hederliga promenader potential att förstöra en hel höst!

Vägrar vicka bort mina spinningklasser och kör dem med ett ben. Blir ruggigt stark på höger…

Håller på att missa en Madonnakoncert för att det tar så lång tid att gå från tågstationen till arenan när benet inte går att böja.

Åker till Lidingöloppet för att jag är för snål för att låta bli. Resa och boende är betalt. Jag GÅR runt. Det tråkigaste jag gjort!

Jag gör inte en enda rehabövning (förlåt sjukgymnasten, hoppas du inte läser. Men jag är flitig med stretchen och foamrollern…

Mitt andra löparknä får jag efter Stockholm marathon 2011. Två veckor efter loppet springer jag för fort i bokskogen. För att hålla någon annans tempo och inte verka långsam. Big mistake. Det säger pang och sen är det kört.

När det är som värst kan jag inte vrida mig i sängen. Blir expert på att sova på ryggen en hel natt trots att det är den oskönaste sovställning som finns.

Döper min spända rumpmuskel till KORVEN. Korven är orsaken till hela eländet och kräver daglig massage. Att be om massage av korven varje kväll låter kanske inte helt rumsrent men det funkar. 180 x 15 minuters korvmassage senare släpper spänningen och löparknät ger upp.

Jag ser det som min mission i livet att rädda världen från löparknän. Om ett löparsällskap yttrar sig det minsta om ont i knät, gör jag ett brottarkast, slänger ner dem på marken och utövar tvångsstretch. Mitt på vägen…

Om du plötsligt känner att du fick ont i knät, har du styrkeövningarna där uppe. Övriga råd i världsklass hittar du här.

Men känn inte efter för noga. Det är roligare att inte ha ont!

Frågelådan fortsätter: att jobba med sin hobby ?

Jag betar mig vidare bland era frågor och landar på frågan hur jag resonerar kring jobb, passion och intresse. ” Du jobbar ju delvis med träningen men om jag förstått det rätt jobbar du också som ekonom eller nåt liknande? Hur kommer det sig? Var det för att det var praktiskt rent ekonomiskt osv, du kan ju ändå hålla på med ditt intresse på fritiden, eller är ekonomi (eller vad det nu var) också en passion för dig? Hur kommer det sig att du inte istället jobbar heltid som t.ex. PT, föreläsare, idrottslärare eller liknande?” 

Frågan är intressant. Såklart drömmer alla om att jobba med sin hobby. Det gjorde jag också. Jag drömde och gjorde verklighet. Jobbade som kostrådgivare, instruktör och som löpcoach. Skrev för träningstidningar och i min blogg. Jag levde och andades träning, och älskade det. Men allting blir rutin. Passion blir vardag. Och plötsligt märkte jag förändringar i hur jag tänkte kring saker. Förändringar i min egen lust och ork till träning. Så jag drog i bromsen…

När jag inte längre orkade engagera mig i folks matnojor förstod jag att jag borde ta en paus i min kostrådgivning. När jag började störa mig på att folk inte bara kunde chilla och äta med sunt förnuft. När jag blev så trött på dieter, kalorier, förbränning, superbär och glutenintolerans att det stod mig upp i halsen. Jag ville bara att alla skulle älska mat som jag gör. Jag orkade inte lyssna på mat som något negativt och ångestfyllt. Jag slutade kostrådgiva.

Vad gäller löpningen älskar jag fortfarande att löpcoacha, men det tar mycket tid och är ett hattigt jobb. En timme här och en timme där. Fjorton ombyten och mycket outnyttjad och obetald tid runt omkring. Och samtidigt som det är roligt märker jag att det sliter på mig. Tar kraft från min egen träning.

Därför beslutade jag mig inför vintern att dra ner på löpcoachningen, fokusera mot företag och låta den privata coachningen vila lite. Bli en vanlig knegare på deltid och inte helt styra min tid sjäv. På gott och ont.

Idrottslärare hade absolut kunnat vara ett alternativ om det inte vore för att många av eleverna tyvärr är där mot sin vilja. Jag vill inte tvinga på någon träning. Jag trivs bättre med att köra klasser för folk som tagit sig dit av fri vilja och är mottaglig för mina idéer.

Jag ska inte säga att kontorsjobb är min passion men jag trivs. Har fantastiska kollegor, pengar som trillar in den 25:e och kraft och ork till min egen träning. På mina klasser och i företagssammanhang får jag utlopp för mitt instruerande och det räcker bra. Fördelningen 60/40 mellan kontor och träningsjobb är perfekt för att jag ska orka engagera mig i andras träning OCH prioritera min egen.

Det är möjligt att jag tänker annorlunda om ett par år. Men just nu känns det som att det är svårt att jobba full tid med träning och behålla det brinnande intresset. Och just det brinnande intresset är viktigast för mig. Jag vill aldrig att träning ska bli vardag. Träning är min guldkant och lyx. Jag vill bli glad när jag tänker på träning och jag vill ha ork att genomföra den.

Hur tänker du kring att jobba med din hobby?

Påsk 2017 – den rafflande sammanfattningen…

Påsken 2017 blev ingen vanlig påsk.

Vi pyntade en julgran istället för ett björkris.

Vi åt svill istället för sill, och glömde äggen!

Vi vilade oss i form på långpassets heliga dag, långfredag. Det skrek i benen och abstinensen var stundtals olidlig.

Som kompensation sprang vi rundor i ett galet snöoväder på självaste påskafton. Istället för att äta njutningsfull påsklunch i solsken.

Vi fyllde våra påskägg med en startplats i BUS 2017. Godis som godis liksom!

Vi såg inte en enda påskkärring.

Vi gjorde typ alla fel. Bättre lycka på midsommar…

Regnjacka?

Har funderat en del idag vad jag kunde ha gjort annorlunda i gårdagens oväder. Hur jag borde ha klätt mig för att motstå kylan. 

Jag valde att inte ha regnjacka då jag trodde jag skulle bli kokt inifrån. Nu vet jag att jag inte svettades en millimeter, och tror att en regnjacka hade varit en del av lösningen. Så himla retsligt att jag precis fått hem en ny från Haglöfs,  som bara låg och ropade på mig när jag var ute och tampades med regnet. Jag hade tänkt ha den till vandring men inser nu att jag nog borde använt den igår. Med luva och allt.  Jag hade hållit mig torr och sluppit snöflingorna i nacken.

Jag har ett par gamla goretex tumvantar som inte ens jag fryser i. De kändes overkill igår, men med facit i hand hade varit grymma. Med tumvantar hade jag sluppit den omöjliga uppgiften att få in ett finger i varje vantfinger. Vet ni förresten hur omöjlig den uppgiften är? Jag hade sparat minst fem minuter och två hundra svordomar på det viset. Dessutom hade händerna hållit sig varma med alla fingrar på samma plats!

Funderar på om vintertights hade hjälpt eller stjälpt. De hade ändå blivit blöta, och dubbla mängden blött tyg är nödvändigtvis inte bättre. Har faktiskt ingen vettig lösning på benen, men kanske var det inte heller där jag frös mest. Hade händerna och överkroppen hållit sig varma kanske jag hade överlevt lite kyla på benen.

De som hade ullstrumpor klarade uppenbarligen fötterna bättre än jag. Det blir till att sätta ett par på önskelistan. IFALL jag skulle få för mig att springa i kyla igen. Fast just nu känns det långt bort.  Fredrik å andra sidan har redan börjat drömma om fler köldgrader…

Lagom tills jag slutat skaka tänder kläcker han idén att vi borde åka och springa på Island. Tajmingen för det förslaget kunde knappast varit sämre.

Då kom det här meddelandet mer lägligt:

Hur ljuvligt låter det inte? 25 grader och sol. Hade jag varit min egen chef hade jag inte tvekat.  Nu känns det lite besvärande att be om ledigt för tredje utlandsresan på fyra månader. Får nog hålla mig i skinnet ändå. Även om just skinnhållning är det tråkigaste som finns…

Förra året lyckades jag inte med skinnhållningen…