Dagen efter…

Dagen efter min första halvmara haltar jag, och återhämtar mig i ryggläge. I typ två veckor. Året är 2007 och jag suger på karamellen så länge att jag får hål i tänderna. Elva år senare missade jag lite på detaljerna…

Jag glömmer ryggläget på gräsplanen och travar direkt iväg de två kilometerna till Linnéplatsen där familjen ska plocka upp mig för vidare transport till kaffebar. Efter två cappuccino känner jag mig som människa igen och vi drar vidare mot Båstad och havet.

Trots att det bara är ett par timmar sedan jag korsade den där mållinjen rycker det lite i benen. Tänk att få smygjogga en runda här liksom. Utan fart och blåa ränder. Utan backar.

Slår bort den syndiga tanken. Efter halvmarathon ska man vila. Det vet alla.

När vanliga människor återhämtar sig med kall öl och pizza på uteservering har vi bestämt oss för att tälta. Vi behöver testa utrustning inför sommarens löpäventyr i Åre, och idag ska det ske.

I det finfina området vid havet är det dock tältförbud och vi får snällt dra vidare till skogs. Att sova på ett halkigt liggunderlag och vakna var sjuttonde minut när någon annan i tältet vrider sig, snarkar eller sparkar en på revbenen måste vara det bästa sättet att återhämta sig. Här har jag verkligen tänkt till.

Att klockan dessutom hinner bli 21.30 innan vi slagit läger och fått i ordning på maten är ju en extra poäng i återhämtningen. Att typ svälta ihjäl ett par timmar måste ju göra underverk för ihoplappningsproceduren av slitna muskler. Tur att vi slår till på så moffig mat att inte en cell går hungrig efter det. Frågan är om jag någonsin kommer bli hungrig igen. Det blir jag. Klockan 02.15…

Så här ser det ut när vi går och lägger oss:

Och när vi vaknar för femtifjärde gången, och klockan ÄNTLIGEN har passerat 06.00:

Efter morgongröt på påse är återhämtningen total och när Fredrik föreslår en backrunda i löparskor ställer sig hela familjen i givakt. Eller i alla fall de två orienterarna som åkt karusell istället för att springa Göteborgsvarv. Jag sträcker mig till en GÅGG med så få höjdmeter som möjligt. För att jag inte kan motstå skogen när jag som omväxling till och med vaknar i den.  Jag gåggar ihop 10 km och bryter mot ännu en återhämtningsregel.

Men korna är söta och vädret är fint. I morgon ska jag inte springa.  Jag har ju för tusan ett maraton att återhämta mig till. Skärpning!

Race report: Göteborgsvarvet 2018

Jag hann shoppa två linnen, ett par skor och en massagekudde på 25 minuter. Det var dagens enda pb. Löpformen medger inga pangtider nowadays men allt handlar ju inte om tid. Det handlar ju också en hel del om toaköer, nytillkomna backar och sneda nummerlappar med namn…

Jag startar 13.08. Då har jag checkat in på minst tre bajamajor och ändå fått sistaminutenkissa i skogen. Kardborrebandet med chippet har börjat skava redan under toalett-intervallerna. Ser blodvite som den enda möjliga utgången och laddar mentalt för ankelsvid. Kardborreband och ankelstrumpor är en dödsdömd kombo men jag är för varm för att ens tänka på kompressionsstrumpor!

Det går fort i starten och jag känner malplacerad. Har svårt att hitta min egen rytm. Stressas när folk passerar mig. Har helker inte bestämt om jag ska gå på fullt eller njutspringa. Det är ju trots allt bara två veckor till Stockholm marathon. Det blir nått mittemellan. För sakta för en bra tid och för fort för att vara helt bekvämt i uppförsbackarna.

Finaste Ida-skylten!

Jag brukar hävda att Göteborg är platt och att jag minsann aldrig upplevt någon backe där som är värre än Storgatan i Kävlinge. Idag är backarna många och jag undrar stilla vem som lagt dit dem…

Det blir en kämpig start och trots Mias glada hejarop uppbringar jag ingen kraft i låren. Det är inte förrän jag kommer över på andra sidan som jag får lite hopp om livet. Här är det platt och lättsprunget. Kilometrarna tickar och peppen är total. Hela Göteborg är ute och jag ser minst lika många picknickfiltar som löpare. Jag ser dock ingen Götaälvsbro!

Springer i oändlighet men den kommer inte. Har personen som lagt dit alla backar stulit bron? Kommer jag aldrig att komma tillbaka till rätt sida och nå målet?

Tillslut kommer den och jag kan andas ut. Nu är det bara världens längsta aveny kvar innan de sista fyra mot mål. Duschar i alla duschar som bjuds och slåss med mina medlöpare om den lilla strängen asfalt mellan kullerstenarna. När det gäller asfalt är mina armbågar sylvassa, ge mig!

Nummerlappar med namn är värsta produktutvecklingen sedan jag senast sprang! Alla hejar på mig och mitt huvud går i spinn när jag tror jag ska se någon jag känner. I 95% av fallen gör jag inte det, men jag blir grymt peppad av att höra mitt namn!

Sista biten börjar folk vackla och jag ser två personer segna ner framför mig. Solen tar ut sin rätt och det är läskigt att se. Men båda två har turen att falla framför fötterna på sjukvårdare! Bra tajmat!

Längtar till målgång och drömmer om vattensprutorna. Planerar att tigga dusch av dem alla. Det är nära nu och precis innan ingången på Slottskogsvallen möts jag av GRUS under mina skor. Känns som värsta trailen och lyckan är total när gruset byts mot tartan.

I mål på 1.39.41. Gissar att de är mitt näst sämsta Göteborgsvarv. Bryr mig inte så mycket om tiden men är lite orolig över känslan i backarna. Stockholm ska ju vara kuperat i år…

Sned nummerlapp med namn…

Klämmer till med femton seconds of fame i Sveriges radio innan jag får mottaga årets fina medalj!

Dags att ladda om. Two weeks till mara. Har druckit två sedvanliga cappuccino, men resten av kvällens återhämtning är lite utanför boxen. Mer om det i morgon! Stay tuned…

Smått och gott från Göteborg

Försöker komma i Göteborg-mood med hjälp av gamla minnen. Här är vad jag associerar med Göteborgsvarvet.

  • 2006. Hör talas om Göteborgsvarvet och förstår inte hur någon kan springa så långt. Ett år senare är jag anmäld.
  • Evighetslånga bajamajaköer och alltid ett panikstopp i skogen innan start.
  • Den blå linjen!
  • Sol. Det finns bara ett väder i Göteborg.
  • Vattensprutan efter målgång. Alltid lika välkommen.
  • Kexchokladmannen
  • Året de försnillade min väska i väskinlämningen och jag snällt fick vänta till nästan alla hämtat ut. Avdelningen ”antiklimax efter lopp”.
  • Första Varvet och en monumental träningsvärk redan efter målgång. Haltar in på MAX i Halmstad efteråt, och haltar i ren stolthet lite extra…
  • Avenyn. Alltså hur lång är den inte?
  • Tvättsvamp i sport-bh:n är ett säkert sätt att få skav. Lärdom från något av de tidigare varven.

Nu börjar det kittla i springbenen minsann. Ska bli kul att springa men nästan lika kul att mingla runt en snabbis på mässan och träffa alla glada löpare på plats.

För att få lite att läsa i bilen upp ber jag om dina svar på tre frågor:

  1. Vad tänker du på när du hör Göteborgsvarvet?
  2. Ska du springa?
  3. Om ja: är du laddad?
  4. Om nej: vad hittar du på för kul i stället?

Status update

Det är trevligt om sista löpturen innan ett lopp går lätt. Om benen tassar utan motstånd och lungorna är större än oceaner. Så att självförtroendet inför starten är på topp. Så är det sällan…

Och inte idag heller. Jag smyger ut strax efter klockan 06 för en sista runda. Luften är frisk och solen är uppe. Lätta regndroppar faller, och allt är liksom perfekt. Förutom det faktum att andningen är tung och det strålar från höger skinka. Dessutom hugger det lite retsligt i vänster höftböjare. Och vad är det som stramar mellan skulderbladen och svider svårt på baksida axel? Är det möjligen resultatet av ett cirkelpass som jag något orutinerat ramlade in på bara några dagar innan start? Det är stelt nu. Och det behövs uppenbarligen olja i detta maskineri.

Jag unnar mig en massage för att bättra på oddsen men efter 75 min på bänken känner jag mig inte nämnvärt spänstigare. Som tur var är det är länge till på lördag. Hallå vi snackar massor av timmar.  Och eftersom jag är knappt fyllda 23 så återhämtar jag mig snabbare än blixten. Kan jag inte lura er så kan jag i alla fall lura mig själv.

Nu går jag all in på vila, högläge, foam roller, croissanter, och cappuccino. Och hoppas det räcker åtminstone till Avenyn. Där har jag hört att Mia ska heja på mig, och hejar inte hon så kanske jag kan få en skvätt vatten av Mr Poseidon i fontänen.  Så att jag klarar mig hela vägen in i mål.

Och medan jag vilar mig i form funderar jag över frågan jag läste i något forum. Om vad en ”svampstation” är för något? För en som sprungit ett par varv är det ju en självklarhet, men det finns alltså folk som inte vet det. Precis lika konstigt som att folk inte vet hur långt ett marathon är.

Och nej, jag kan inte reglerna i golf, eller namn på italienska hockeylag, men ändå. Svampstationer är ju viktiga ting…

Nerräkning Göteborgsvarvet

Tre dagar till Göteborgsvarvet och planeringsnörden i mig oroar sig för allt utom själva löpningen.

Mitt största bekymmer är hur jag ska hinna shoppa loss på mässan, och ändå komma i tid till starten? När det är kollektivtrafik inblandat behöver man ju lite marginal. Och jag vill ju inte behöva kliva upp i svinottan för att hänga på låset klockan 9.  Allt är lättare när loppen går utanför den magiska gränsen för dagsutflykt. När man får bo glassigt på hotell och ladda upp med hotellfrukost. Till Göteborg tillåter jag mig inte sånna utsvävningar. Men snålt är tråkigt…

Mitt andra bekymmer är hur jag ska hitta till kaffebaren utan att ta den två kilometer långa omvägen jag gjorde förra gången det begav sig. Tvåkilometers omvägar på nysprungna ben är onödigt.

Mitt tredje bekymmer är hur jag ska klä mig för att Mia ska se mig och peppa mig till stordåd. Som Pippi Långstrump? Jag åker liksom dit all alone och behöver all pepp jag kan få. Övriga familjemedlemmar prioriterar Liseberg, och jag förstår inte alls hur de tänker. Kan det vara roligare att hänga upp och ner i luften och köpa kaninöron än att titta på en spänstig mamma som svettas ihjäl längs en blå linje? Tveksamt…

Faktiskt bekymrar jag mig lite över värmen också. Det brukar jag inte. Plus 20 och sol, och med varvet 2010 i minnet kan jag inte låta bli. Varvet from Hell, kallade jag det då. Jag vill så hellre ha en walk in the park, glädje på läpparna och välknutna skor.  Och en full shoppingpåse…

Tre dagar kvar. Och jag har mer träningsvärk än pasta i mitt liv. Är det bra?