När man är snål får man vara smart

Jag smygkikar som bekant på ett maratonprogram för inspiration till min löpning. Jag kör ett grundprogram som är gratis, då jag vet att jag inte kommer att kunna följa det slaviskt ändå. Jag kommer att plocka godbitar här och där, men inte tillräckligt ofta för att jag ska tycka det är värt att betala för en mer utförlig variant. 400 kronor är ju trots allt en halv löparsko eller tio cappuccino!

Anyway. I morgon står 22 km med fartökning på programmet. I grundprogrammet that is. I betalvarianten får jag med all sannolikhet också veta när jag ska öka farten, hur fort det ska gå och hur länge jag ska härda ut…

Jag kan såklart hitta på något själv, och det kan ju liksom inte bli hur fel som helst, men det grämer mig att jag inte vet vad tanken var. Jag blir nyfiken. Plockar fram plånboken och tänker att det kan vara värt 400 kr för att slippa sova oroligt av nyfikenhet. Men så slår snåltarmen in. Jag rådfrågar Google – den allvetande.

Googlar: marathon.se fartökning

Katching. Första träff: krydda långpasset med fartökning. Och där hittar jag hela receptet:

  1. Fartökningen ska ske två tredjedelar in i passet.  Håller jag på i två timmar bör det rimligen bli efter 80 minuter. Svaret på första frågan löst.
  2. Fartökningen ska vara mellan 10-20% av tiden. Vi snackar 12-24 minuter. Jag garderar mig med mitten. Lagom är mitt motto. 18 minuter får det bli.
  3. Fart: ner mot halvmaratempo, eller miltempo om man har gjort passet några gånger. Det har jag ju inte. Jag nöjer mig med halvmara-mara-fart. Det är ju typ samma ändå….

Så där. Nu vet jag vad jag ska göra i morgon. Tyvärr stod det inget i receptet om vilken kaffebar som var lämpligaste anhalt. Han har en del att utveckla den där Szalkai…

Nakenchock not so much

För att locka läsare på fredag kväll strax innan åtta måste man ha en rafflande rubrik. Jag tänker i termer av nakenchocker, superdieter eller löften om 3 kg viktnedgång innan söndag. Men den här bloggen är sällan varken naken eller inriktad mot viktnedgång. 

Jag har skrivit om en naken tant en gång. Det inlägget ger bra träffar på google. I övrigt är det rätt påklätt. Fast på dagens hiit-pass visade jag magen minsann. I den där uppochnervända positionen för axelarmhävningar där tröjan bara glider ner. Eller upp. Fast jag ville inte offra en armhävning för att peta den rätt, så det fick bli så. Man måste ju få träningsvaluta för sina väl investerade fredagsminuter, och det fick jag.

45 svettiga minuter senare har jag nu checkat ut för fredagssoffhäng. Kvällens tuffaste uppgift är att fundera ut vilket konditori som ska få äran att inleda årets semmeltestning. För nu börjar det närma sig. 3 kg viktuppgång innan söndag, var det så vi sa?

Det där med fart och fusk…

Jag smygkikar på ett maratonprogram för att få inspo till mina pass. För att inte fastna i det sås-träsk som jag just nu befinner mig djupt nergeggad i. Dagens ordination: 8 km i maratonfart.

Mina två senaste maraton (undantaget det med en ultravasa i benen) har gått i 4:54-fart. Med tanke på ovan beskrivna såsträsk tänker jag ge mig själv lite extrasekunder och hoppas på en fart kring 5:00.

Ligger och harvar där någonstans när 1 km återstår av passet. Jag befinner mig då i botten av en lång och ganska brant backe.

Siffernörden tänker att jag bör ta en annan väg. Svänger jag vänster har jag raksträcka hela kilometern. Det kommer vara bra för den där kilometertiden.

Förnuftet tycker att Siffernörden är korkad. Farten är ju bara en siffra. Det är ju ansträngningen som är intressant. Det spelar ju ingen roll om tiden blir långsammare om orsaken är motvind eller uppförsbacke. Jag har ju jobbat lika hårt.

Siffernörden och Förnuftet håller en inre batalj innan Förnuftet slutligen går segrande ur striden. Tänker att lite backträning inte har skadat någon och lyckas, trots backen, landa någonstans mellan fornstor maratonfart och den jag hade tänkt mig. Både Siffernörden och Förnuftet sitter därmed nöjda och pillar naveln, och allting är frid och fröjd.

Men helt ärligt folks, har ni någon gång valt en enklare väg för att få en snyggare siffra? Undvikit motvind eller backar? Jag har…  fast inte idag!

Löpningens dag 3 februari!

Jag är lite star strucked. För jag känner liksom tjejen som uppfann Löpningens dag. Det är lite som att känna den som uppfann rymdraketen eller titthålskirurgin, fast ännu lite coolare. 

Ingmarie är uppfinnaren, och i år som alla andra år firar jag dagen tillsammans med glada löpare i Stävies försvinnande lilla skog. Vi ska provspringa banan och såklart vill jag träffa så många som möjligt där. Därför upplåter jag lite reklamplats här på bloggen. Ju fler fötter ju större fest liksom. Kika in på evenemanget här.

Skulle du bo på okristligt långt avstånd är du naturligtvis förlåten om du inte dyker upp. Men då vill jag gärna höra dina planer för denna stora högtid! För du har väl börjat planera…?

 

Löpningens gyllene regel

Löpningens gyllene regel lyder: Om det är sol: spring!

Regeln är värd att följas oavsett vilka oanade konsekvenser den kan få, och vilka bekymmer som kan dyka upp inför uppgiften.

Dagens bekymmer:
Glashalt ute. Ett sånt där mikroskopiskt tunt lager på asfalten som gör marken för hal för vanliga skor och för asfaltig för Icebugs. En vanlig människa hade ställt sig på löpband men där finns ingen sol. Jag tog några halvgrova skor och testade. Med risk för höftprotes och utslagna tänder trippade jag mig runt hela rundan och kom välbehållen hem. Så värt.

Dagens konsekvens:
När man förhandlar med sin inre chef och dealar lunchtid mot springtid innebär det att lunchen får avnjutas över tangentbordet, med den spännande konsekvensen att det numera ligger en  zucchinibit precis mittemellan bokstaven E och R.  Min överlevnadsreserv in case of framtida katastrof.

Men som sagt, ingen höftprotes-risk i världen kunde stoppa mig, och lite zucchini i tangentbordet har ingen dött av. Jag är nöjd över mitt beslut. I morgon ska det regna igen. Då sätter jag mig på spinningscykeln och äter lunchen i matsal. Som vanligt folk.