Löpstörd

Jag har gett mig själv en diagnos. Löpstörd.

Symptom:

Trots att jag sprang 40 km igår kan jag inte sluta drömma om nästa runda. Helst redan idag, men förnuftet sätter ner foten. Bestämt. Oförnuftet drömmer vidare!

När himlen öppnar sig och det fullkomligt vräker ner tänker jag: ”vad coolt det hade varit att springa i det där”.

När jag ser alla vackra löparplatser folk lägger upp på insta tänker jag att jag måste köpa en husbil och cruisa runt i Sverige.  Springa i Halmstad, Sundsvall, Åre och Luleå. Som värsta dansbandsorkestern ska det naturligtvis stå PIGGELINAZ på min turnébuss…

När jag ser en löpare tänker jag ”undrar vem det är?” Som om jag skulle känna alla löpare i världen.

Varje löpare jag ser kategoriseras inom fyra sekunder omedvetet in i någon av mina löparfack:  fitnesslöpare, fotbollslöpare, ultralöpare, riktig löpare… (Redan på stenåldern höll jag visst på med sånt. Här är ett inlägg från 2010 som beskriver några av de klassiska löparna och här är kompletteringen från 2014).

Dessutom spanar jag finishertröjor.  Är det en från Stockholm marathon 2012 känner jag samhörighet. Så även när tröjan kommer från Helsingborg marathon, eller BUS 2017.  Är den från ett coolt lopp utomlands blir jag nyfiken. Och avis. Och tycker genast att det är världens mest spännande person jag har framför mig!

Behandling:

Frånvaro från löpning i minst 14 dagar. Då brukar det lugna sig.  Börja ta emot att gå ut. Fast det låter tråkigt. Varför behandla en diagnos man trivs med liksom?

Löpstörd alltså. Någon fler som har den diagnosen?

Chillardag med genrep

Jag har en tuff utmaning i slutet av sommaren, Ultravasan 90 km med Helsingborg marathon två veckor efter. Jag har varit nervös för om det överhuvud taget kan funka. 

Idag är det precis två veckor sedan jag sprang 80 km, och eftersom jag lever egolivet på en pinne kom jag på den briljanta idén att smaka på hur 40 km skulle kännas two weeks after jättelångt. Som ett genrep. Fast lite kortare…

Planen är att springa till dotterns jobb i Malmö för en lunchdate. Eftersom hon jobbar på kaffebar (!) är jag lyckligt förvissad om att cappuccinotarmen kommer få  sin belöning vad det lider. Inte för att det hindrar mig från att springa in i Lomma för en för-cappuccino med tillhörande croissant. Det var någon som sa att jag skulle njuta av min egentid i helgen så jag tar fasta på det. Går all in.

När jag ska betala mitt fika vill jag utnyttja rabatten ”40% på bakverk vid köp av standardkaffe”. Det får jag inte. Croissant är nämligen inget bakverk, det är mat! Det känns bra att jag därmed inte har förbrukat dagens kakranson utan med gott samvete kan gotta vidare senare…

Egentligen ljög jag däruppe, det var en efterhandskonstruktion. Jag hade inga planer på 40 km. Så crazy är inte ens jag att jag går ut och springer 40 km helt lonely. Fatta hur långtråkigt…

Planen är istället raka vägen till dottern, ca 30 km, men jag får feeling. Det är något i croissanten, i kombination med den fantastiska strandpromenaden efter Lomma som får mig att gå bananas. Med benen som trumpinnar springer jag omvägar för att få njuta lite mer av havet, solen och den fantastiska dagen. Och jag har inte långtråkigt någonstans. Tvärtom känns det som jag kan hålla på för evigt. Men jag har ju en lunchdejt av rang som väntar på mig. Och snart dör hon hungerdöden.

Väl framme har jag obegränsat med tid att hänga med dottern. Köper med lunch till oss och sitter utanför kaffebaren och njuter. Var tredje minut får hon gå in och serva kunderna medan jag chillar vidare. När det blir för lugnt får hon serva mig…. man kan liksom inte få för många!

Tar tåget hem och bannar mig själv för att jag inte satte en bil vid stationen. Efter 40 km löpning är jag inte jättepepp på promenad!

Fast benen funkar och jag har ju ingen brådska. Strosar hem i solskenet och funderar på om jag ska ägna lördagkvällen åt att lösa korsord, lägga pussel eller läsa en bok. Och om jag borde ta omvägen till Ica för ett jättelass jordgubbar…

Kan hända att jag har världens chillaste dag!

Och inte behöver jag fråga någon om jag kan ta en bloggpaus direkt när jag kommer hem heller…

Sned!

Jag unnade mig en 180-milaservice igår. För att jag hade på känn att jag blivit sned. För att jag ALDRIG lyckas sitta utan att korsa benen.  Och för att jag alltid hänger på ena benet när jag står… 

Sist jag var sned flippade vänsterbenet. Ni vet det där benet som efter ett tag började skriva brev till mig. Det tog fyra månader innan det gav upp. Jag ville inte hamna där igen. Därav servicebesöket hos osteopaten. Och mina farhågor visade sig stämma. Jag var sned. Ena benet längre än det andra.

Det tog lite knakelibrak och lite mystiska rörelser och sen var allt på plats. Nu tutar jag vidare mot Ultravasan med ett vänsterben som förhoppningsvis kommer älska varje meter, och aldrig någonsin behöva skriva tjuriga brev!

Brukar du unna dig service eller tutar du på så länge det håller?

Glutenintolerant!

Jag offrade allt för en instabild. Och fick lida i resterande 9 km. Och kanske bli ett spännande inslag i nästa upplaga av google maps…

Vete mot en klarblå himmel. Och ett par sprillans nya snyggeskor.  Motivet gjutet så jag lägger mig ner. Mitt i fältet. Benen i luften, och liksom hoppandes omkring med rumpan för att få den perfekta vinkeln och det bästa ljuset.

Så hör jag ett ljud. En bit upp i luften cirkulerar en drönare. Tänk om det är google maps på uppdrag att rita om världsbilden. Tänk vad snyggt med en främmande prick mitt i vetefältet. En rumpa och ett par viftande rosa skor.

Fast mer troligt är det kanske bonden som ska filma mig och därefter efterlysa mig för obehörig närvaro i vetefält. Vet inte vilket som är värst.

Anyway. Jag tar mig upp och fortsätter springa. Hela kroppen kliar. Brinner så jag blir galen.

Note to self och alla andra: lägg dig aldrig ner i ett vetefält!

Springer och kliar mig om vartannat. En nästan outhärdlig känsla i skinnet. Jag tror jag är glutenintolerant…

Men nya skorna satt som en smäck!

Make my day

Alltså jag är helt sjukt ledig i helgen som kommer. Har nog inte varit så ledig på 18 år.  Det betyder att jag kan göra PRECIS vad jag vill. Utan att skynda mig hem eller tänka på om någon ska ha mat eller skjuts. Jag kan vara hur spontan som helst, och den enda jag behöver kompromissa med är min soffa. 

Jag kan spontananmäla mig till Bjäre trail och försöka ta mig till starten med tåg…

Jag kan provspringa andra halvan av Helsingborg marathon-banan. Inte för att jag inte kan den utanför att jag förmodligen kommer sukta efter sällskap.

Jag kan ge mig ut på skåneleden och sova i ett tält. Fast hallå, så modig är jag inte!

Jag kan efterlysa löpsällskap på bloggen och liksom bara sådär i förbifarten fråga: vad springer du i helgen och får jag vara med???

Tänk om jag får en massa roliga förslag och kan köra värsta springturnén. Testa en monsterbacke på österlen, en stig i Halmstad och dricka kaffe i Helsingborg.  Ett perfekt sätt att samla kilometer.

Fast hallå. Det är juli. Alla har semester. Jag får nog reda mig själv. Tur att jag är så himla trevlig…