Styrd av en autopilot

Jag sitter i bilen till Söderåsen med löparkläderna på. Precis som varje tisdag. Skillnaden är att det här är min vilodag och att jag liksom glömt bort det…

Det blev några mil i Umeå i brist på andra träningsmöjligheter, och nu var tanken att jag skulle vila ikapp. Men rutin och gammal vana kom emellan. Plötsligt sitter jag i bilen med löparskorna på och kartan i hand. Hur gick det till?

Inom loppet av en timme har jag kommit hem från jobbet, druckit cappuccino, bytt om till löparkläder, löpcoachat, blivit blöt, bytt om till torra löparkläder, ätit mellis och satt mig i bilen. Styrd av autopiloten.

När jag kunnat lägga mig i soffan och pilla naveln. Eller svara på de där mailen som aldrig hinns med…

Men nu är det som det är. Här sitter jag, för kallt klädd för en promenad. Jag kan väl lika bra springa då.

EDIT: i morgon avslöjas den rafflande hemligheten om vad som händer när man slänger sig raklång i mossa för den perfekta instabilden. Stay tuned…

Tjänstefel

Alltså ens mamma måste ha begått tjänstefel när man först vid 44 års ålder får veta att det finns en strandpromenad även på ANDRA sidan älven…

Ny löprunda i morse alltså. Omväxling förnöjer. I kväll tar jag flyget tillbaka till verkligheten, och en vecka fylld med människojobb, löpjobb och Fredriks födelsedag.

Själva födelsedagen ska han få fira på värsta trendriktiga vis, vi ska PLOGGA. Jogga och plocka skräp that is. Han kanske hellre hade plockat presenter, men jag har faktiskt inte hunnit shoppa. Det är stressigt att vara ledig i Umeå ska ni veta. Alla kaffebarer man måste besöka….

Men om jag fortsätter på det hållbara temat, kanske man inte ska slösa på jordens resurser och shoppa för sakens skull. Kanske borde jag rita en teckning istället?

Risken är att jag får en teckning nästa månad när det är min tur att fylla år. Då är det ju inte alls lika kul, jag vill ju ha träningskläder! Måste nog ut och jaga present ändå. Tips mottages tacksamt. Gärna krypterat, då det finns risk att han läser den här bloggen ibland….

Åska!

Har ibland funderat på vad som händer om det börjar åska under ett lopp. Idag fick löparna i Köpenhamn veta svaret

Det här året har jag haft maximal otur med vädret. Jag har nästan frusit ihjäl på Österlen spring trail och simmat mellan Sälen och Mora i resultatet av åtta timmars hällregn. Jag har gömt mig för åskan i ett skjul och undrat vad jag gjort för att förtjäna allt elände.

Det hade liksom varit mitt öde att råka ut för åskan och haglet på dagens halvmaraton i Köpenhamn. Men Umeåresan kom emellan.

Så även om jag var så in i bängen avis på alla löpare i morse så är jag, efter att ha sett bilderna på ovädret, galet glad att jag slapp vara med.  Att plaska i 10cm djupt vatten, vara livrädd för åskan och sedan kanske inte hinna i mål innan loppet avbryts är inte min kopp te. Även om det hade blivit ett grymt blogginlägg…

Någon som var där?

Publiksportat

Jag står vid sidan om. Tittar på loppet som aldrig kommer hamna på min bucket list – Toughest. Jag imponeras av att folk vågar. Att de bemästrar. 

Varje person som passerar bedöms omedvetet och placeras i ett fack. De är pigga, trötta, slitna eller spänstiga. De är våghalsiga eller försiktiga. De springer lätt eller tungt. De ser ut att ha badat djupt i lera!

Det är roligast att titta på de riktigt duktiga, de fega som tvekar, och stackarna som ramlar…

Första kategorin för att de lyckas kombinera styrka, smidighet och teknik och få det att se plättlätt ut!

Fegisarna för att de är jag. Fast modigare. För att de tvekar en kvart och ändå genomför. De är hjältarna. De som river ner applåderna.

Och stackarna som ramlar. Så elakt. Men det finns något kul i det. Så länge de inte slår sig för mycket… Ett ryggplask i lervälling kan verkligen lyfta en lördag.

Toughest är loppet jag älskar från sidan. Själv känner jag mig tryggare på en platt asfaltväg!

Umeå

Varje gång jag är i Umeå tänker jag att jag kanske borde ta med mig familjen och flytta hit. Här finns allt man behöver: finkaffe, goda restauranger, bra träningsmöjligheter och grym löpning.  Här finns allt utom närheten till världen…

Därför kommer jag aldrig längre än så i mina tankar. Dessutom behöver man vantar på löpturen i mitten på september. Sånt tar emot lite!

Idag sprang jag väster ut längs Umeälven. Precis samma runda som jag alltid tar som förstarunda när jag är här. Dag 2 brukar jag springa österut. Sen blir det en nostalgi-runda förbi gamla skolor och bostäder innan jag avslutar runt Nydala. Same same varje gång. Men den här gången ska jag tänka utanför boxen. Byta ut en löptur mot Body Pump och testa springa på ANDRA SIDAN älven.

Är jag inte wild and crazy så säg? Men vissa saker tullar jag inte på…