Jag vet inte vad jag ska säga. Jag är så himla förvånad och tacksam över vad min konstiga mackapär till kropp mäktar med.

Från att haft ont i höften i 2,5 månad och bara kunnat springa ytterst sparsamt har jag denna veckan kunnat mala kilometer efter kilometer utan en enda känning.

Visste inte om jag skulle våga mig på dagens 4-milare, eller om jag skulle nöja mig med 10 km uppe i bergen. Men ni som känner mig kan förmodligen lista ut vilket det blev…

Första milen kändes otroligt seg. Benen var stolpiga och tempot långsamt. Började fundera på vad jag egentligen gett mig in på.

Glada efter avklarad första mil. Bara tre kvar. Och JA, det är Martina Haag ni ser på bilden!

I Odeleite innan avfärd sätter jag i mig en rätt trist macka. Tur att vi har så färgglada kläder att man kan bli glad ändå!

Längs vägen pallade vi apelsiner och hälsade på får…

Fram till första stoppet på hemresan springer vi i ena skara. Men löpförmågan är väldigt olika bland folket och vi får gå stora delar. Och vänta in. Jag bestämmer mig för att ultra inte är min grej. Det är tråkigt att stå still och vänta hela tiden.

Efter första stoppet sprids gruppen ut lite och vi får börja springa lite mer. Känns fortfarande lite småstappligt. Jag brukar vara trögstartad men idag tar det 29 kilometer innan dieseln går igång. Men då går den å andra sidan igång med besked. Jag känner mig starkast i världen, av mina stappliga ben känns ingenting. Jag vill bara mala och mala, nöta kilometer. Helt plötsligt älskar jag ultra och kan hålla på HUR LÄNGE SOM HELST! (Vän av ordning kommer naturligtvis påpeka att 40 km inte är ultra och det är ju sant. Men vi sprang det i sann ultra-anda med fikastopp och allt)

Framme vid hotellet står gps:en på 39 km. Så det fick bli en extrakrok. 39 kilometer ser ju lite fånigt ut på funbeat…

Vi kyler benen och äter. Fem timmar senare äter jag fortfarande…

Det säkraste sättet att veta att man är en löpar-wannabe och inte en riktig löpare är att man inte tar en återhämtningsjogg dagen efter 31 km tuff löpning utan istället tar en glass i solen.

Jag skippade fem-milaren i år för att skona höften. Valde bort 50 lugna kilometer med tre fikastopp, mot en kortare runda på 23 km. TRODDE JAG!

Vi är en stor klunga som startar men ganska direkt splittras fältet upp. I vanlig ordning hamnar jag i ingenmansland, för långsam för de snabbaste men för snabb för de som lunkar på längst bak.  Två killar kommer ifatt och jag tackar för sällskapet – av rädsla att springa vilse är alla sällskap trevliga, även om de råkar gå lite för fort…

Mitt sällskap består av en ung kille med barnvagn och en 64-årig farbror med skägg. Känns hemskt att erkänna men jag var nog den svaga länken sällskapet. I alla fall fram till 25 km då 64-åringen börjar tröttna så smått.

Ja ni läste rätt. 25 kilometer. På en 23 kilometersrunda…

Någonstans efter 10 km delar sig nämligen vägen och eftersom täten sedan länge försvunnit i fjärran måste vi gissa. De båda herrarna är rörande överens om att vänster är ett bra val. Jag ser glad ut och hänger på. I raskt tempo avverkas kilometer efter kilometer innan den äldre herren försynt påpekar att vi nog är på väg åt fel håll. Men barnvagnskillen är säker på sin sak – vägen är rätt, den ska bara svänga lite snart…

Kilometrarna rullar på och plötsligt är vi uppe i 20 km. Vi ser hotellet i horisonten men alla vet innerst inne att det INTE är tre kilometer dit. Snarare 10…

Tappar hoppet lite smått. Vid 23 km börjar barnet i vagnen att klaga lite. Han var ju liksom inställd på 23. Vi får ta en paus så han får rasta benen. Käkar en bar och fyller på med vatten. Alla är vi nog lika glada att pojken behövde pausa. 23 km i grymma backar och femminutersfart sliter.

Stapplar vidare mot målet. När klockan piper för 29:onde gången är jag tärd och riktigt trött i baksidorna. Då säger barnvagnskillen “om vi är framme innan 30 k måste vi forsätta en runda”. Alla är vi överrens, alla är vi siffernördar.

Men vi hade inte behövt oroa oss. Klockan stannar på 31 kilometer.

Jag valde bort 50 km lugnt och fint för 31 km tuff löpning. Vetetusan om det blev så mycket bättre… Men höften sa inget. Och jag säger inget till naprapaten…

I morgon väntar yoga, flex och massage. Najs! Och så lite kettlebell. Men INGEN löpning!

Bilder säger mer än ord…  så här har ni vad som hänt i mitt liv – en helt ovanlig tisdag:

(med lite förklarande text… för säkerhets skull!)

Soluppgång med tillhörande svala. Sen morgonyoga och ett grymt roligt kettlebellspass.

 
I väntan på lunch. Spaghetti och köttfärssås à la skolmatsal. Lagom tills maten var smält och nedsjunken testade vi Friskis nya FLEX-pass. Välbehövligt, bra och trevligt. Men varför så klämkäckt?

I väntan på intervaller. 5 x 3 minuter backiga sådana.

Efter-bilden. Trötta men glada!

Föreläsning med Martina Haag. Sån himla rolig tjej! Skrattade från början till slut! Och köpte två böcker i bara farten…

Ulrika Johansson i vimlet.

Tack och hej från Montegordo. I morgon testar jag långpass – 23 km. Måtte höften fortsätta sitt exemplariska samarbete. På torsdag får den vila!

Måndag 21/3:

Tänkte mig en lugn och skön jogg så här på dag tre.  Och uppladdningen såg ut så här:

Vi var tre grupper som gav oss iväg: en som skulle löpskola, en som skulle springa 6 km och så min grupp som satsade på 10km.

I vanliga fall springer grupperna åt olika håll så man liksom ser vilken grupp man ska följa. Idag nästlade alla in sig i varandra och det var svårt att veta vem man skulle följa efter. Den ende jag visste som skulle springa 10 km var Clas Björling, så jag tog sikte på honom trots att det egentligen gick lite väl fort. Tänkte att vi skulle hitta gruppen igen snart, så jag kunde falla in och börja min långsamma jogg.

Plötsligt dyker 10 km-gruppen upp framför oss. Vi ökar lite för att komma ikapp. Jag ser kilometrar som tickar i 4:26-fart och blir lite nervös. Försöker dessutom vara trevlig och småprata lite, men låter nog mest som ett ånglok med andnöd.

Äntligen når vi gruppen framför. Men av de medelålders tanter jag hoppades att finna, ser jag inga! Gruppen består av 10 löpstarka killar med Jojje i täten. Det är alltså snabb-gruppen vi kommit i fatt. Lite lätt tung i andhämtningen undrar jag för mig själv: HUR FASEN HAMNADE JAG HÄR? Bland alla snabbisar?

Ställer frågan lite diskret för en av killarna som snällt förklarar att det beror på att jag är lika snabb… Njuter av svaret och njuter av att kunna springa utan en bråkande höft, för första gången sen stenåldern.

Tempot ökar. Jag glider med. Hittar en skön andning, fokuserar och sätter den ena foten framför den andra. Tuggar meter efter meter och snart är vi framme.

10 km i 4:40-fart. Än har kärringen lite krafter kvar!

Som efterrätt blev det en timmes Kettlebells, ett riktigt bra pass och ett kul upplägg som jag smyger med mig hem för framtida bruk!

07.00 Morgonyoga. Helt fantastiskt. Varenda muskel i hela mig behövde detta. Hotellets minst sagt hårda sängar gör att man vaknar stel som en pinne varje morgon. Lite träning på det och sen är man mer kylskåp än vanligt.

Efter frukost en cykeltur till Spanien, många backar upp och ner i en stad vi fortfarande inte vet vad den heter. Solen skiner fortfarande och det är riktigt najs.

Nu väntar årets första portugisiska varma choklad. Måste ladda upp för den löptur och det kettlebellspass som står på tur senare i eftermiddag.

I Monte Gordo är det mesta sig likt. Utom  vädret. 27 grader och sol gör att glassen känns mer lockande än varma chokladen. Solstolen mer lockande en den mörkblå filten på rummet…

Livet är inte jobbigt här. Vi startade dagen med ordentlig frukost följt av stavgång utan stavar. En timmes promenad längs stranden endast i förd trekvartsbyxor och linne! Sug på den!

Dagens första pass blev sedan cirkelfys enligt Friskis alla regler. Ett riktigt bra pass som krävde sina muskler, sin kondition och sina svettdroppar! Men när man skulle hoppa sprattelgubbe i plankposition och sedan gå ner i armhävning fortfarande sprattlandes med benen, då blev det för mycket till och med för mig…

Efter indisk lunch och italiensk mellanmålsglass var det dags för löprunda. Gröna sleeves, gula sleeves eller rosa cep? Besluten är svåra när man är på semester….

Vad ska man säga… vi saknar inte haglet därhemma!

Lördag kväll kl 18.37:

På plats i värmen efter en lång dag. Med tanke på att jag precis avslutat ett pass i korta tights var det faktiskt väldigt värt besväret att kliva upp 03.15 i morse.

Kort löpning har det blivit alltså, i form av löpskolning med Ulrika Johansson och Mårten Klingberg.

Knälyft, hälkickar, Ravellisteg, indianhopp, tåhävningar, sidohopp, utfallsgång, älskade GRODHOPP och lite annat fick vi beta av innan vi tränade backteknik både uppför och nerför.

Precis ett sånt där lagom jobbigt pass när man varit vaken sen innan tuppen.

Nu väntar middagsbuffé och tidig nattsömn.