Fåordigt….

Jag springer som bekant inte intevaller jätteofta men ibland händer det…

Det är under andra intervallen jag hör mitt namn. Hade det varit en vanlig slöjogg hade jag såklart stannat och snicksnackat lite. Men nu är det ju en intervall, typ lika sällsynt som julafton, och då kan jag ju inte stanna… Ropar hej och försöker se glad ut. Oklart om jag lyckas, intervaller gör ju inte underverk för ansiktsuttrycket.

Springer vidare. Och hör en cykel närma sig. Det är Olof med dotter som kommit ikapp. Jag säger något käckt om att det är trevligt med draghjälp, och draghjälpen drar upp farten till helt crazy 4:12 samtidigt som dottern berättar om en stundande basketmatch. I ett försök att inte avlida kraxar jag fram ett svar som säkert inte går att tolka. En korsning senare svänger draghjälpen av och jag får lugna ner mig lite.

När jag landat hemma på halvgolvet känner jag mig lite otrevlig. För att jag varken stannade eller var speciellt pratsam sådär mitt i löpsteget.

Och nu behöver jag hjälp i vett- och etikettdjungeln – är det oartigt att inte stanna i en intervall?

(Och till Olof. Om det blir en Tallriken Runt – late edition, lovar jag att prata sönder dina öron hela varvet runt!)