Vi har varit på föreställning i Lund och jag är sådär skönt trött när jag sätter mig i bilen efteråt. Sätter på stjärtvärmen och plockar jag upp telefonen. Klockan är 20:30 och jag har ett meddelande. Med en fråga om jag möjligtvis är sugen på att springa långpass i Häckeberga morgonen därpå.
Funderar två varv. Julkalendern har bara gett mig 5 km i lucka 3 och det kanske är dumt att slösa en sån ”vilodag” på långpass. Nu när jag runstreakar hela vägen fram till jul. Men det som egentligen grämer mig mest är att jag behöver köra bil ut ur Malmö. Har liksom undvikit det sedan vi flyttat hit och känner mig ringrostig. Men traillockelsen är större än motståndet. Klart jag ska med.
Möter upp Johanna på en väl vald parkering som jag lätt kan hitta till. Sen börjar äventyret. Jag har ställt in vägen i Google maps. Det är INTE snabbaste vägen. Men den med minst galna bilister och hetsiga påfarter. Ibland via bostadsområden ska det visa sig. Ska man springa långpass med mig krävs inte bara löparskor utan även kartläsningsförmåga och ett visst mått av tålamod. Johanna besitter båda.
Det som verkar vara en gråmulen trist väderdag ska komma att överraska oss. Vi hinner inte springa långt innan snön börja falla. Den nervösa bilföraren håller tummarna hårt att det ska hinna sluta innan hemresan. Men tills dess passar vi på att njuta av det vita. Ta kort på det. Som bevis för att det faktiskt har hänt.
24 km är överstökat i ett nafs. Medan vi pratat om basflöjter, nackspärr, landsvägscyklar och julmat. Och medan vi supit in den fantastiska naturen och andats friskluft. Plötsligt har det blivit dags för hemresa. Klockan är 13:59 och exakt en minut före den cirkatid för hemresa som jag gett till Fredrik. Stolt som en tupp över att som omväxling inte komma en och halv timme sent…
Klockan 9 var Malmötrafiken snäll. Klockan 14 not so much. Jag håller tungan rätt i mun och försöker att inte krocka med bilarna som är som bollar i ett flipperspel. Överallt.
Tar oss hela vägen hem, helt okrockade, och kör in på vår gata. Där den enda lediga parkeringsplatsen kräver fickparkerings-skills. Jag har liksom inte fickparkerat sedan innan jag tog körkort. Det var 1991. Ringer till Fredrik som kommer ut i ull-långkalsonger för att lösa biffen. Kan tänka mig att tanterna bakom gardinerna satt kaffet i fel strupe.
Sällskapslöpning på en lördag alltså. Vilken grej. Så glad för den spontana frågan och att jag faktiskt inte hade något planerat. Nu soffa och julkalender!
Inga kommentarer